MINA FAVORITER ALLA KATEGORIER!

M I N A F A V O R I T E R A L L A K A T E G O R I E R! / M Y F A V O U R I T E S!

Mina Favoriter

Lilypie - Personal pictureLilypie Fifth Birthday tickers

måndag 30 april 2007

Slagen med häpnad


Nu måste jag säga att jag är imponerad av mej själv! Har faktiskt avslutat Jans nattsvarta sockar, förutom tidigare färdigställd nästan nattsvart kofta och blåsvarta sockar till Alex. Inte en svart garnända så långt ögat kan nå nu. Rätt skönt, jag gillar svart men det är rysligt ansträngande för ögonen. Nu blir det ljusare färger som får råda ett slag. Tror jag, vill säga. Man kan ju aldrig veta vad som dyker upp i ett förvirrat kärringhuvud. Har faktiskt inte påbörjat något nytt idag heller, visst har jag självdiciplin? Nu är det bara Karins sjal, min linhalsduk, en luddig, tjock filt till Ulf och Helenes katter och en boll som är på gång. Är det månde lättja som satt in?

Pågående-högen krymper

Långhelg. Har bytt min lediga onsdag mot valborgsmässoafton, fyra lediga dagar i sträck, en sån lyx! Har hunnit med lite av varje, både nytta och nöje, och har ändå en helt ograverad dag kvar innan det är dags att återvända till vardagen.

I fredags kväll var det månadsprovning med Munskänkaran. Pinot Noir för hela slanten, Bourgogne mot Nya Världen, under ledning av Olle Nordahl. En mycket bra blandning av olika stilar, allt mums för Måns. Ulf och Helene var med och stannade sen här till lördag middag. Alltid lika kul när de kommer, och fick dessutom godkänt på pågående kattfilt. Får ta och fnatta på lite med den, de små liven har det så trångt på experimentet de fick för ett slag sen.





Har nu blivit klar med Vestee-koftan till Alex, denna hybrid av mönstret från Knitty. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet. Dessutom har jag lyckats färdigställa ett par sockar till Alex också, av det som blev över efter dem jag gjorde till Ulf. Kunde inte varit mer lagom om nystat så hade varit måttbeställt. Det blev ungefär två meter garn över! Ja, ibland ska man väl ha lite tur också.




Ja, det var nöjesdelen av det som hittills åstadkommits i helgen. Men denna dag har varit avsatt till slit och släp. Jag har nu äntligen, efter många påannonseringar och lika många undanflykter för att slippa ta itu med dem, tvättat alla fönster och dessutom rensat och röjt bland krukväxterna. Känner mej synnerligen redig, så nu kan jag med gott samvete sätta mej och sticka en stund. Jans sockar skulle jag allt bra gärna vilja bli av med. Det är inte så rysligt mycket kvar där, knappt halva foten, så det vore väl inte omöjligt att få den klar i helgen. Sen kan jag med liv och lust ägna mej åt halsduk och sjal, och kanske rent av kosta på mej att börja med något nytt igen? En tovad väska skulle vara kul att prova på, och Silk Smoke bara pockar på att bli påbörjad. För att nu inte tala om att jag allt bra gärna skulle vilja ge mej på Syrian pattern Shawl i Victorian Lace Today. Ja, och så finns ju förstås allt annat som jag så gärna vill göra. Fast på något underligt vis blir alla önskeprojekt nerfösta på listan av andra, ännu mer lockande. Om jag bara kunde låta bli att köpa garn så fort jag får en idé. Garnhögarna växer och har nu märkt att jag inte ens kommer ihåg vad jag hade för idé för en hel del av dem. Lite sorgligt, de var säkert helt lysande.

tisdag 24 april 2007

Min Hemliga Vän

Att min hemliga vän är en synnerligen sympatisk och klok människa har jag naturligtvis redan förstått, men att hon kom på att jämföra lin med en Margaux av god årgång, det gjorde mej stum av hänförelse! En sån lysande liknelse, önskar bara att jag själv kommit på den. Nu kallar jag min blivande linhalsduk för just Margaux. Det känns lite simpelt att bara kalla den halsduken Halsduken. Ett bra namn krävs, och bättre än detta kan man väl inte tänka sej. Jag har faktiskt börjat på den nu, en otroligt kul upplevelse. Det känns ungefär som att sticka med ståltråd jämfört med Merinosilkgarnet i Karins sjal, och som bekant förnöjer omväxling. Snabbstickad verkar den vara också, även det en trevlig omväxling. Den ser inte mycket ut för världen än, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden.




Förresten kära okända vän, om du nån gång inte känner för just Margaux, har du provat Alain Brumonts Château Bouscassé -04? Den är lysande, tycker i alla fall vi. Nu bör den helst drickas ur lite större glas än normala provningsditon eftersom den fortfarande är lite väl ung, men den är klart godkänd redan och kommer säkert att bli lysande om ett par år.


Tänk vilken otrolig självdisiplin jag kan uppbåda när så krävs. Jag är faktiskt ganska imponerad över det, själv. Innan jag började med Margaux gjorde jag faktiskt färdig mössan jag hållit på med i ett par månader. Absolut inget märkvärdigt, bara resårstickning, så den borde blivit klar på en kafferast. Men den var inte särskilt kul i ärlighetens namn, så det var väl därför den blev liggande tills nu. Bilden blev inte särskilt bra, halsduken ser ut som en misslyckad skulptur av något slag och mössan skulle kunna föreställa vad som helst utan form och fason egentligen. Men Jan sa faktiskt att den såg riktigt bra ut när jag provade den och erbjöd sej faktiskt att ta ett kort. Men se så roligt ska vi inte ha. Jag avskyr att vara på bild. Troligtvis på grund av att jag alltid, vid de tillfällen jag inte kan komma undan, påminner starkt om en rödbrusig, flinande fåne alternativt en riktigt sur gammal kärring om jag försöker undvika byfåneflinet. Ja, det är väl den bittra verkligheten, förstås, men inget jag frivilligt visar upp.
Jag har som målsättning att inte ha mer än högst fem projekt på gång samtidigt, för det blir så rysligt rörigt i soffan med alla nystan och mönster om det är fler. Och fem är vad som är på gång, jag har nämligen - förutom Margaux, Vestee, Karins sjal och Jans sockar även börjat på ett par sockar till Alex av garnet som blev över efter Ulfs. Det kan ju inte ligga där och skräpa!

måndag 23 april 2007

Lyckat misslyckat?


Även ett misslyckat experiment kan bli till nytta och glädje! Tänk en sån lycka att kunna konstatera detta oväntade faktum. Fick idag en bild från Ulf och Helene på deras katter, lyckligt oc bekvämt (tror jag, fast det ser förstås lite trångt ut) hopkrupna på ett av mej färdigställt, synnerligen misslyckat experiment. Nu ska jag med det snaraste sätta igång att göra om det, fast i en större storlek. Det ser lite väl trångt ut som det nu är, inte sant?

Det kommer så många trevliga kommentarer, jag suger åt mej alla vänliga ord som en uttorkad svamp! Nu har Ulricha frågat vilket mönster jag använder till Karins sjal. Det är nybörjarmönstret "Large rectangle with center diamond patten" i Victorian Lace Today, sid 20. Jag är tyvärr inte alls i samma division som hon - tänk den dan man ens kan börja drömma om att ge sej på något så underbart som Icarus! Det lär dröja, jag trevar mej så sakterliga fram med enklast tänkbara. Och som sagt, en hel del try and error blir det, som till exempel det gröna belätet som egentilgen skulle bli en mullig sjal men som nu alltså blivit ett populärt kattbo. Men skam den som ger sej, och eftersom jag inte har mycket skam i kroppen fortsätter jag att ge mej på än det ena än det andra.

Nu har jag för första gången drabbats av SSS - Second Sock Syndrom. Den andra socken till Jan är inte kul, för att uttrycka det milt. Men det är väl bara att gneta på. Fem varv på Karins sjal, tio på Jans socka och två på den eländiga, om möjligt ännu tråkigare mössan jag har bestämt mej för att jag vill ha till vintern. Däremot är Vestee-koftan till Alex väldigt kul, så den tar jag några varv på emellan som uppmuntran. Och snart får jag nog mönstret jag tänkt använda till lin-halsduken. Släppta maskor är nåt jag aldrig försökt mej på förr, och eftersom lin som stickgarn också är helt nytt för mej blir det en underbar utmaning. Hoppas nu bara att jag inte sabbar alltihop. Undrar hur lin reagerar för att bli upprepat? Hoppas det klarar av det, om det nu skulle gå åt skogen med tappade maskor.

söndag 22 april 2007

Lugn helg

Ack, så skönt att bara sitta hemma och sticka! Har inte gjort många knop utanför stickfåtöljen denna helg. Känner mej syndigt lat, men efter fredagens pärs tycker jag att jag kan unna mej att helt koncentrera mej på sockar och sjal.

I och för sig var vi och såg en väldigt trevlig utställning av Ardy Strüver i går. Skulle väldigt gärna vilja köpa en av hans tavlor, men det får nog bero. Vi har egentligen inte plats för något nytt på väggarna, men önska kan man alltid!

För övrigt har jag nu fått Jans första socka färdig och till och med kommit ett par cm på den andra.

Karins sjal avancerar också, om än inte särskilt snabbt. Men 10 % är i alla fall avklarat, inte illa det. Ja, av själva centrumdelen. Bården har jag förträngt än så länge, den verkar för klurig att öda tankekraft på än. Ett problem i taget räcker. Inte är den så elegant och graciös som på bilden i boken, men förhoppningsvis blir det annorlunda när den är blockad och klar. Om den nu kommer dithän, förståss.

Apropå tankemöda, jag har nu efter mycket vånda kommit fram till att det härliga lingarnet jag fick av min hemlisvän ska bli en halsduk. Har beställt ett mönster från Garnhärvan som jag nog kommer att använda. Det var inte helt lätt att bestämma mej för om det skulle bli en halsduk eller en trekantssjal, men nu tror jag att beslutet är taget. Förhoppningsvis kommer mönstret i morgon, längtar verkligen efter att sätta igång med den. Jag har aldrig stickat i lin förut, så det ska bli väldigt spännande.

fredag 20 april 2007

Oj, oj, oj, oj ...

... vilken dag! En gång för länge sen, i ett ögonblick av övermod - förmodligen i samband med en trevlig vinprovning - lovade jag goda vännen Soile och hennes dotter Johanna att följa med på shoppingtur till Ullared, någon dag i framtiden. Denna framtida dag inföll alltså i dag.

Tidig förmiddag satte Soile och jag oss på tåget till Göteborg. Väl där hade vi en timme tillgodo innan vi skulle sammanstråla med Johanna styrde vi kosan till Gudrun Sjödén. Därifrån har jag handlat en hel del genom åren på postorder, men av för mej glasklara skäl har jag aldrig varit i butiken. Detta har länge upprört vänner och bekantar som anser att det tillhör allmänbildningen att göra ett besök där, så då fick jag väl ställa upp på det när jag ändå skulle sätta av dagen till shopping.

Väl där blev jag lika förvirrad som på alla andra liknande ställen, men av en lyckoträff fick vi ögonen på - ja, det var väl Soile som stod för ögonarbetet - ett utförsäljningsställ med blandad kompott. Och minsann fanns där ett par riktigt snygga, beige långbyxor som såg ut att kunna passa. In i provrummet och se på sjutton, de satt som gjutna på både längden och bredden! Otroligt, alla byxor utan undantag har hittills i mitt liv varit för långa, oftast till och med mycket för långa. Sicken lycka, kände mej väldigt fotomodellsståtlig!Fast väl i kassan hamnade jag på jorden igen, när jag blev upplyst om att det var modell capri. Men strunt samma, nu har jag ett par långbyxor som inte behöver läggas upp. Suveränt, det som är så tråkigt!

Väl sammanstrålade med Johanna styrde vi kosan mot Ullared, detta dårarnas paradis. Det var tack och lov inga köer för att komma in, i alla fall, och enligt medföljande expertis var det väldigt lite folk där inne också. Fast för mej var det mycket nog. Överallt man skulle fram var det ett antal överfulla kundvagnar som stod i vägen, alla gångar blockerades av väljande och vrakande medshoppare, och de hyllor och ställ som verkade innehålla något av intresse hade sugit till sej ett myller av människor. Efter två timmar var jag helt utmattad till både kropp och själ. Då var min kundvagn dessutom, på något outgrundligt sätt, fylld upp till kanten. Definitivt läge att dra sej ur spelet. Letade då upp ett hörn innehållande kaffeautomat och ett antal höga, gingliga pallar utefter en bänk á la bar. Där slog jag mej ner med en espresso medan Soile och Johanna, fortfarande fyllda av energi, flög som små pigga bin från blomma till blomma, och gjorde fynd på fynd. Till mitt sällskap hade jag en uppsättning medelålders män och en uttråkad tonåring som alla såg ut att önska sig vartsomhelst, bara inte där.





Till slut var även Soile och Johanna nöjda, och vi drog oss ur detta getingbo. Och som sagt, helt lottlös gick jag inte därifrån:

Leksaker till Alex
Lakan till Alex
Badhanddukar till Alex
Badbyxor - blöjdito - till Alex
Uppblåsbart skötbord till Alex

Haklappar till Alex
Badrock och trosor till mej
Papper till skrivaren
Rökt korv till Jan

Men inte en garnända i hela detta hav till affär! Är inte det märkligt? Lite besviken blev man.

Väl ute i friheten igen packades kassarna in i bilen och kosan styrdes åter mot infernot. Fast nu var det skor som gällde, i en särskild butik. Fattar inte varför jag blir lika förvirrad var gång jag kommer in i en affär - utom möjligtvis i Hemköp här nere om hörnet - men tack och lov blev jag lotsad och ledd av expertgruppen. Jag hade nämligen talat om att jag behövde ett par vårskor. Fast i fjol klarade jag mej faktiskt bra med bara vinterskor och sandaler. Men nu skulle det tydligen bli ändring på det, och det jagades runt och snurrades omkring på jakt efter ett lämpligt komplement till min skogarderob. Det fanns faktiskt flera stycken som såg riktigt trevliga ut. Jag är tyvärr lite petig, de skulle inte vara guld- eller silverskimrande, de skulle inte vara med en massa knappar elller spännen och de skulle helst vara möjliga att gå i, alltså inga sylvassa klackar. Men det ena paret efter det andra jag provade var för stora. Normalt sett kan jag ha stl 36, men inte här! Fick in en hel massa fingrar mellan sko och fot, och det känndes inte optimalt lyckat. Efter mycket letande, och långt efter att jag var färdig att ge upp, hittade vi ett par i stl 35 som uppfyllde ovanstående kriterier. Då var jag så trött på alltihop att jag köpte dem rakt av. Hoppas jag gillar dem när jag tar fram dom i morgon! Hade dessutom varit inne på barnavdelningen och letat. Där hade de stl 35, men jag blev inte heltänd på glittrigt rosa med små blommor på. Som sagt, lite petig är jag. Fast visst känner man sej lite mystikts utformad. Capribyxor som når till fotknölarna och alla skor på vuxenavdelningen för små. För till saken hör att jag känner mej inte särskilt liten och späd. Ja, i alla fall inte späd, men det har kanske inte med skonumret att göra.

Men säga vad man vill om detta äventyr, det har varit mycket intressant!

Långt om länge blev jag så avsläppt med mitt pick och pack utanför hemmets port, och nu ska jag sätta mej och sticka en stund. Har faktiskt kommit igång med sjalen till Karin. Ja, inte så mycket, 15 varv att totalt ca 300, men i alla fall! Och Jans första sock har nu en häl, inte illa det!

onsdag 18 april 2007

Yippie!


Tack söta, rara hemlisvän för det underbara, helt fantastiska garnet! Och en sån ljuvlig färg! Det snurrar för glatta livet i huvudet nu av idéer om hur jag på bästa sätt ska använda det. En lyxig halsduk blir det nog. Ska leta runt bland kända och okända källor efter något alldeles extra i mönsterväg, så jag har därför inte tid att skriva mer nu. Återkommer så snart jag gått från idé till handling, vilket troligtvis blir tämligen snart. Vare sig Jans sockar och Alex' kofta är något som kräver omedelbart färdigställande, så de förpassas nu in i en tillfällig dvala.

måndag 16 april 2007

Allt är nattsvart ...

En sån ljuvligt högsommarvarm helg det varit! Vi har varit hos Ulf och Helene och beskådat nyupptäckta vårblommor av alla de slag, blåsippor, vitsippor, gullvivor - tror vi i alla fall att det ska bli så småningom - en liten förskrämt rabarberplanta som just vågat sej ur jordens sköna mörker och en hel del helt okända storheter. Så spännande det är med en ny trädgård á la vildmark, just i skogsbrynet! Och ett vattendrag finns vid tomtgränsen, som efter diverse rotande har sett dagens ljus. Än så länge till förvillelse lik ett mangroveträsk, men det kan nog bli väldigt trevligt vad det lider. Nu är det bara en nåd att stilla bedja om att det inte blir olidligt med mygg där framigenom, risken finns förstås.

En helg där gav inte mycket tillfälle till stickning, tiden användes till så mycket annat trevligt, men de medhavda sockarna togs emot med glada tillrop. Sånt värmer i hjärterötterna, vill jag lova. Men väl hemma fortsatte jag med mina pågående projekt. Då slog det mej att allt var nattsvart. Svarta strumpor till Jan, en marinblå/svart kofta till Alex och den sedan länge pågående mössan jag ska ha till vintern. Så det kan bli.


Men i dag har jag fått garnet jag beställt från Garnhärvan och det lyser som en fyrbåk med sin silvergrå färg. Ett sånt underbart garn, detta Merinosilk, men tunt som sytråd. Trodde aldrig jag skulle bli klar med nystningen, en härva innehåller 1.400 meter. Nästan 1½ km! Det är mycket att nysta för hand. Tur att jag har garnvindan, hade aldrig fått Jan att hålla det medan jag nystade. Det tog för sjutton 1 ½ tim! Nej, en nystmaskin vore nog inte så dumt att satsa på. Har inte börjat sticka av det än, kanske trots allt bäst att vänta tills jag inte är så trött i händerna, eller ...?

I morgon har jag druvkursen igen. Det blir sjätte lektionen, sen är det bara två till förutom själva provet. Ska ärligt talat bli skönt när den är slut, det har blivit lite mycket av den varan det sista året. Fast det är rasans kul, trots allt, så om jag känner mej själv rätt så blir det väl nån till hösten igen.

fredag 13 april 2007

Respit ...

Jag har inte börjat på spetssjalen. När jag gick på djupet i garnhärvan jag tänkt för ändamålet så var den ganska klen. Hade nog inte blivit stort mer än en rejäl näsduk. Så därför har jag inte kunnat börja, så förargligt!

Visst är det fånigt, men det känns som att få ett tandläkarbesök uppskjutet. Begriper absolut ingenting, det är ju jag själv som vill, ingen har bett mej eller ens föreslagit att jag ska ge mej på det här. Men det känns som att det krävs för min självkänslas skull. Har därför idag beställt Merinosilk från Garnhärvan, detta fantastiska inköpsställe med en service som slår alla butiker jag besökt. Lyxade till med en rosenträrundsticka också, när jag ändå var i klyvartagen. Färgen var ett problem. Ja, inte på stickan alltså, utan på garnet. Såg för mej något åt stålblått eller silver, men hur jag än letade runt bland cyberspacens garnförsäljare fann jag inget som, i alla fall på datorskärmen, motsvarade vad jag tänkt. Att gå till en vanlig affär för att se utbudet i levande livet föll mej faktiskt inte in, affärsfobi som jag har. Men nåt åt grått till kom jag fram till skulle vara lämpligt, och det är i detta skede Anette på Garnhärvan kommer in i bilden. Hon lyckades med några få ord få mej över mitt Aftonbladet - eller - Expressensyndrom, och nu väntar jag spänt på att få hem ett ljusgrått, mycket tunt garn som jag innerligen hoppas ska leva och frodas i mina händer, och inte dö en hemsk död. Ser för mej en skir, silvertonad dröm, som Karin ska ha på sitt bröllop i september. Kanske inte på själva vigselakten, men sen efteråt när det blir stim och stoj. Tack och lov är det långt dit, så mister jag denna står det mej tusen åter. Ja, i alla fall en teoretisk möjlighet att försöka med något annat. Valet av färg beror på att hon själv inte har en susning om vad hon ska ha på sej då, så det bör vara något som går till det mesta.

Men icke har jag varit overksam på grund av dennna lapsus i garnplaneringen. Jag har nu äntligen avslutat Helenes sockar, men har inte tagit något mer kort på dem. Tycker de blivit fotade (ursäkta!) nog. Dessutom har jag blivit så gott som klar med Alex' kofta. Den var snabbsticka och rolig, men undrar vad det egentligen är för storlek på den. Den är definitivt större än Vestee-tröjan jag stickade i storlek 1 år. Enligt beskrivningen skulle det vara 6/9 månader. Men strunt samma, han har så många koftor och tröjor han behöver för sitt första levnadsår, så det gör inget om den blir liggande ett slag. Har bara knapparna kvar, och en uppfräschande tvätt.

Dessutom har jag påbörjat ett nytt par sockar, denna gång till Jan. För inte så länge sen, strax före tillkomsten av Ulfs och Helenes, hävdade han å det bestämdaste att såna inte var något för honom, minsann. Men nu har han bett om att få ett par! I och för sej svarta och i slätstickning - hur kul är det på en skala? - men snäll och beskedlig som man är så ställer man upp. I och för sig med en viss baktanke, han har ett slag kommit med lite fina vinkar om att han skulle vilja ha en tunn, svart tröja. Och jag som höll på att bli stollig på den tjocka, blå! Vågar inte ens tänka på vad en sån här skapelse skull göra med mina nerver. Och inte nog med att den ska vara tunn och svart, det får inte finnas tillstymmelse till mönstring eller något som kan pigga upp resan. Jag gör nu vad som helst för att få honom att glömma detta!

I morgon bär det av långt bort i skogen, till Ulf och Helene. Ska bli väldigt roligt att se deras trädgård i vårskrud. Hittills har vi bara sett den i höst- och vinterskrud. Det lär ha kommit upp både det ena och det andra ur myllans djup, som de inte hade en aning om existerade. Måste stiga upp i ottan i morgon, ska till plantskolan innan vi ger oss iväg. En magnolia och lite fläder ska vi ha med oss. En magnoli för flärds skull och flädern för nyttas skull. För visst är fläderblomssaft ljuvligt gott?

onsdag 11 april 2007

Nu ...

Nu har jag bestämt mej! Nu ska det bli av! Just nu, eller kanske i morgon, ska jag slänga mej handlöst ut i det okända och påbörja en sjal från Victorian Lace Today. Jag har länge läst och beundrat och begrundat dessa fantastiska skapelser som finns presenterade där, och blivit mer och mer sugen på att försöka. Men jag måste erkänna att jag blir inte klok på hur kanterna kommer på plats. Jag läser och läser, och blir inte ett skvatt klokare. Så nu struntar jag i mina tillkortakommanden och gör ett försök, på vinst och förlust. "Large rectangel with center diamond pattern" står klassad som lämplig för nybörjare, så den får det bli. När jag väl kommer till kanten så får jag väl ta det problemet där och då.

Jag fick över väldigt mycket garn när jag stickade moebiusen, ett ljuvligt lammullsgarn i blågrått, och det tror jag skulle bli bra. Färgen och garnet, alltså. Bedömning om utförandet lämnar vi därhän så länge.

Men först och främst måste all tid och kraft ägnas åt att göra färdigt Helenes socka. På lördag ska vi åka och hälsa på dem, och det vore väl själva den om jag inte skulle ha den klar tills dess. Ska bli mycket spännande att se hur storlek och stil passar.

tisdag 10 april 2007

Åter i vardagen

Nu har vi tagit oss både bort och hem, i gott och tryggt sällskap med vår GPS. Den fungerade utmärkt! I och för sig har vi lyckats ta och både fram och tillbaka till svågern och svägerskan i Malmö ett försvarligt antal gånger genom åren, helt på egen hand, men nu fick vi i alla fall uppleva anordningen i full aktion. Suveränt, helt enkelt! Ja, lite på kant med damen i burken kom vi, när hon envisades med att vi skulle svänga av mot E6:an långt innan vi tyckte att vi ville. "Om möjligt, gör en U-sväng", lite tjatigt var det ett slag, men till slut gav hon upp. Men sen var vi hur överens som helst, ända tills vi på hemväg hade lite olika uppfattningar om när det var dags att lämna E6:an. Hon lät lite sur där ett slag, faktiskt.

Det är verkligen jättekul att komma bort några dagar så här, men oj vad gott det är att komma hem sen. Mycket snack och lite verkstad blev det, men jag fick i alla fall Ulfs andra socka färdig. Och i går kväll, efter hemkomsten och uppackningen, blev även Helenes första dito klar. Den hade legat i träda länge nog, så det var skönt att få den avklarad och den andra påbörjad. Tror i och för sig inte att de saknar yllesockar nu, hoppas i alla fall inte det, men det är inte här utan i deras låda de ska ligga och invänta lämpligt användningstillfälle.



Jag har även påbörjat en liten bomullskofta till Alex, den goda modern får säga vad hon vill. Men det verkar lite mystiskt med mönstret. Masktäthet och allt stämmer, men den ser rysligt stor ut. Det skulle faktiskt kunna vara något fel storleksangivelserna. Men det gör ju ingenting, den kanske kommer mer till nytta nästa vår än nu i höst. Men Jan är fullständigt rabiat, förstår inte vad detta stackars garn gjort honom för ont. Han hävdar å det bestämdaste att jag genom denna skapelse kommer att utsätta stackars Alex för den gruvligaste mobbing när han har den på sej på Charltons hemmamatcher. Lite försynt har jag påpekat att det dels inte är nödvändigt att han har just den på sej ute bland folk om den nu är så hemsk, och dels och framför allt är den nog under alla förhållanden urvuxen innan han ska till någon fotbollsmatch överhuvud taget. Fast jag tycker nog trots allt att färgen är ganska trevlig.

fredag 6 april 2007

Teknikens under

I går fick vi hem en GPS som vi köpt. Vi har länge tyckt det skulle vara kul och kanske rent av användbart att ha en sån mickapär, och inte verkade det så rysligt svårt att vare sej komma igång med eller använda en dylik. De är ju både vanliga och populära, minsann. Så med friskt mod packade vi upp detta teknikens under och började precis som sig bör med att läsa manualen. Undrar om det finns nån särskild utbildning för manualskrivare, så att det säkert blir obegripligt, det de skriver?

Hur som helst stod det sida upp och sida ner om hur man lägger in adresser - klart nyttig information i och för sig - och hur man hittar till närmnsta bensinstation eller köpcenter. Men hur få igång anordningen??? På näst sista sidan, precis före "felsök" kom det en liten, liten ruta om att man skulle ladda in medföljande cd i datorn och koppla ihop GPS'en med den för inladdning. Men sen då? Det hände just ingenting. Ja, bortsett från en massa envist återkommande felmeddelanden på datorskärmen om att nånting saknades. Bifogad hjälpknapp var inte heller till nån hjälp, 78 sidor med ett stort antal val av vad det nu var, på engelska, var snarare ytterligare ett irritationsmoment. Vi försökte och försökte på alla de sätt, tills Jan - som tyvärr inte är ett skvatt mer tekniskt bevandrad än vad jag är - upptäckte en knapp i storlek med ett knappnålshuvud som satt i ett hörn och inte gjorde nåt väsen av sej. Med små, små bokstäver stod det faktiskt power under den. Ok, kunde väl vara värt ett försök att trycka till den, och under över alla under, det började faktiskt hända grejer. Men inte nån lång stund. Ytterligare en mystisk ruta på datorskärmen och en rörlig rand på gps'en där det stod connecting, det var resultatet. Ja, connecting lät ju som om man borde låta den få mala på i fred, så vi återgick till andra näringar för ett slag. Nyfikenheten drev oss att titta till den med jämna mellanrum, men inget ytterligare hände. Till slut tröttnade vi och började dra ut lite sladdar. Och simsalabim dök det upp helt begriplig information i den lilla rackarens ruta om att den laddade! Mer väntan, som vi fördrev med att på tv se vad nytt som timats i välden. Plötsligt hörs en klar och tydlig röst som enträget försöker få oss att svänga till höger och sen fortsätta rakt fram mot Sergels torg! Inte visste vi hur det gick till, men tydligen har den kommit till liv. Nu ska vi ut med den till en öppen plats där den under 20 minuter i stilla ro och kontemplation ska söka kontakt med ett lämpligt antal sateliter. Därefter är det förutsagt att den ska kunna göra lite nytta. Ja, ja, den som lever får se.

I morgon ska vi till Malmö, och det vore ju ett lämpligt tillfälle att testa den. Det ska bli mycket spännande! Men en sak är säker, det är inte lätt att i dessa tider vara tekniskt alternativbegåvad! Den elektriska tandborsten hade vi i och för sej inga problem att få igång, och till och med vattenkokaren klarade vi galant, men där nånstans går gränsen för vår kapacitet. Här är det try and error som gäller fullt ut, och bara att hoppas att man av någon lycklig slump ska komma till nåt resultat. Och märkligt nog brukar det lösa sej till slut, men aldrig utan en massa hårslitande och fula ord.

onsdag 4 april 2007

Moebius

I kväll har jag avslutat Moebiussjalen. När den kom av stickorna blev jag faktiskt tämligen deprimerad, nedslagen och tillintetgjord. Den liknade rent ut sagt sk.t! Tafsig och oformlig, inte på något sätt lik den förtjusande uppenbarelse som var förebild. Blockning av något som snor sej som en åtta kunde ju inte heller bli aktuellt, eller ...? Allt att vinna och inget att förlora. Jag blötte den således och sträckte och drog på lite strategiska ställen. Lät den sen helt enkelt ligga som den var för att torka. Och under över alla under, den blev faktiskt helt acceptabel, låt vara att det fortfarande saknas ett visst mått av elegans. En vacker dag kanske jag rent av ger mej på en till? Den var faktiskt kul, om än lite bökig i början och slutet. Har försökt ta ett kort av skapelsen, men hade inget att hänga den på. Klart den kunde hängas på mej, men jag är inte nåt vidare förtjust i att figurera på bild, så den tanken slogs omedelbart ur hågen. Försökte med klädhängare, men det såg inte kul ut, ganska dystert faktiskt. Det bästa blev att helt enkelt låta den ligga, och se, här är den!




Nu är det sockar som gäller! Väntar otåligt på att få Helenes mått, är framme vid tån - tror jag - på den första, men vill veta mer exakt när det är dags för avslut. Är det månne en stilla protest från hennes sida? Nej, det tror jag faktiskt inte, det var inte särskilt snällt av mej att ens tänka tanken. De har fullt upp med en massa annat, mycket plantering är det i den nya trädgården, till exempel, och yllesockar är väl heller inte det som känns mest angeläget nu. Kan faktiskt koncentrera mej på Ulfs andra, så länge. Och tänk om jag skulle ta och fresta på med en liten kofta till Alex? Till hösten har han nog inte tillräckligt många, det kan jag aldrig tro.

söndag 1 april 2007

Lärt mej nåt nytt nu igen

I kväll avslutade jag Ulfs första socka. Har utan problem lyckats följa det engelska mönstret och har varit mycket stolt över det. Tss, var väl ingen konst ...! Ända tills jag kom till den absolut sista raden, den som talade om hur avmaskningen skulle ske. "Kitchener stitch theses sts together". Och...? Letade frenetiskt bland alla för mej kända ställens ordlistor och förklaringar men hittade absolut ingenting. Vad göra? Försökte avmaska efter eget huvud, men det blev inte så där lysande, för att uttrycka sej milt. Det fanns ju uppenbarligen ett bättre sätt, men att klura ut det på egen hand mäktade jag inte med.

Alltså vände jag mej till vännerna i nöden, Sticklistans medlemmar. En sån fantastisk inrättning, detta nätverk av duktiga, erfarna och mycket hjälpsamma medmänniskor ute i landet. Inom en halvtimme efter att jag skickat ut mitt nödrop i rymden fick jag tre svar, varav ett med steg-för-stegförklaring. Precis vad jag behövde. Och nu vet jag att Kitchener stitch betyder att sy ihop maskorna på ett mycket klurigt sätt så det blir en jättefin och mjuk avslutning. Nåt så lysande, jag är lyrisk!
Kunde tyvärr inte ta någon bild med sockan på fot, varken Jan eller jag fyller ut den, och det såg tämligen fånigt ut med en halv dm tom socka dinglande från foten. Hoppas nu bara att måtten stämmer så de passar Ulf. Den lär i vart fall inte vara för liten.

I morgon hoppas jag på att få klart Helenes första socka, har kört parallellt med dem. Lite roligare så, att alternera mellan de olika mönstren. Ska bli spännande att se om jag klarar avmaskningen där på egen hand.