MINA FAVORITER ALLA KATEGORIER!

M I N A F A V O R I T E R A L L A K A T E G O R I E R! / M Y F A V O U R I T E S!

Mina Favoriter

Lilypie - Personal pictureLilypie Fifth Birthday tickers

onsdag 26 november 2008

Däckad av influensa / Knocked down by the flue

Den illasinnade flunsan har däckat mej totalt den senaste veckan, har inte orkat något, svag som en nyfödd kattunge. Inte kul, men det är bara att gilla läget. Eftersom jag inte orkat göra något annat, som att jobba, städa, stryka eller andra nyttigheter, så har jag suttit insvept i en filt i fåtöljen med en stickning i handen och en ljudbok i öronen. Och det är ju inte det sämsta. Men visst hade även det varit behagligare om man inte känt sej så totalt slagen till slant. Att ta sej från sängen till fåtöljen har blivit stordådet för dan och visst hade det varit trevligt att kunna göra något annat dessutom. Inte ens stickningen har varit sej riktigt lik, det har mest blivit enklare och framför allt fysiskt lättare saker. Komplicerad tvåfärgsstickning har det gått trögt med, liksom Davids vid det här laget ganska tunga tröja.

The mean flue has got me, have been totally knocked out the last week. I’ve been weak as a new born kitten and that hasn’t been fun. But since I not have had the strength to go to work or clean or iron or any other usefulness I have been spending my days in my knitting chair, wrapped in to a cosy blanket, with a knitting in my hand listening to a cd-book. Well, it isn’t that bad, is it? But of course it had been even nicer if I not had felt so totally knocked out. The most heroic I have done is to go from the bed to the chair, and the knitting has had to be of the moor simple kind. Nothing complicated as the stranded mittens or heavy as David’s sweater.




Det som däremot blivit klart är Abby’n till Helene. Tog först ett kort när den låg för lätt blockning och skulle sen ta ett på mej själv med den på. Ville ju så gärna stappla iväg till brevlådan med den per omgående och väntade därför inte in att Jan skulle komma hem och hålla i kameran. Det blev inte till belåtenhet, om man uttrycker det lite försiktigt. Därför får det räcka med blockbilden av den.

But I have finished the Abby for Helene! First I took a photo of it, blocking, and then I tried to take one of myself with it on. Was so anxious to get it away to her that I didn’t want to wait for Jan being home and take the photo. And the result was just as you could expect, a catastrophe! Sorry, so here is just the photo of it blocking.




En annan liten snabbstickad historia som jag gjort de sista dagarna är en fuskpolo till Alex. När jag pratade med Karin häromdagen kom vi fram till att en sån kunde vara värd att prova. Sagt och gjort, visste att jag sett ett mönster hos Annas Garndrömmar och garn hade jag. I och för sig mycket grövre än vad hon använt, så lite modifiering fick det bli, men i grova drag. Det var ett nysta Debbie Bliss Cashmerino Aran, som blev över efter tröjan till Linnea, som jag gjorde av garnet som blev över efter den teststickade västen till Karin. Ja, ja, det är inte alltid så lätt att bedöma vad som går åt, men nu är det slut. Hade faktiskt inte gjort något om det varit några meter till, den här blev lite i minsta laget över bröstet. Men som ett testprojekt kan det väl duga, funkar principen och godkänns av Lillprins Bus så kan det väl bli fler i framtiden.


Another fast done thing I’ve done the last days is a neck-warmer for Alex. When I talked to Karin the other day I realised that such a one may be could be useful, and fast as the eye can twinkle I did one from a ball of yarn that was left over from the sweater I did for Linnea a couple of weeks ago, that was left over from the test knitting vest for Karin I did earlier. It could have been some more of it, now it became a bit too small, but it will give a hint of how it could be. It’s Debbie Bliss Cashmerino Aran, a lovely soft and cosy yarn that I will use again, I’m sure. Now I just hope it will fit our dear little Prince Charming, if he likes it, it will be more of the kind later.

lördag 22 november 2008

Kämpar på / Struggle along


Det som inte dödar dej stärker dej, sägs det ju. De här tvåfärgsstickade vantarna kommer att bli min bleka död, det känner jag på mej. Men möjligtvis, om gudarna är med mej, går jag stärkt ur ekluten. Det var komplicerat, det här. Det sägs att man bör hålla de två garnen - hu, hemska tanke med ännu fler! – antingen en i var hand eller båda över samma finger på vänster hand. Men hur jag än försöker funkar det inte! Blandar bara ihop dem till en salig röra. Jag måste släppa det jag inte jobbar med och byta allteftersom. Det tar en rasans tid, och jag har en obehaglig känsla av att jag sträcker garnet olika hårt beroende på hur frustrerad jag är. Men skam den som ger sej, jag SKA lära mej! Hoppas jag. Det finns ju så mycket fint att göra med den här typen av mönsterstickning, och har jag lyckats lära mej spetsstickning och sockar och flätor och jag vet inte vad, så vore det väl själva den om inte det här ska gå!


If it don’t kill you it will strength you, isn’t it what it says? Those stranded knitted mittens will probably kill me, I can feel it! But may be, if the gods are on my side, I will survive strengthen. But it is complicated. I have read that I am supposed to keep the two yarns either one in each hand or both over the same finger on the left hand. But whatever I do it became a mess of it, I just have to drop the one I don’t use and pick it up when needed. It takes a lot of time, and I have a bad feeling that I stretch the yarn in different ways depending on how frustrated I am. But it would be a shame to give up, won’t it? I WILL learn! I hope, at least. There are so many wonderful patterns out there with stranded knitting, and if I have managed to learn lace and socks and cables and whatever it is so far, I just can’t give up without a proper fight at least.

tisdag 18 november 2008

Äntligen ett FO / At last a FO



Mycket på gång men inte särskilt mycket som närmar sej sin fullbordan. Det är vådan av att ha för mycket på gång samtidigt, det tar en ryslig tid innan något blir klart. Fast sjalen till våran Alex har jag lyckats få färdig i alla fall. Den har ju faktiskt haft högsta prioritet, precis som allt som görs till honom. Vem är viktigast, bäst och vackrast i världen, jag bara undrar? Fransar var det bara tvunget att bli på den, visst kan väl det vara mysigt att pilla med, när man sitter där i sin kärra, väl insvept? Hoppas den duger lika bra som mamma Karins gjort hittills, så hon kan få tillbaka sin. Tror inte det funkar med att byta rakt av, har lite svårt att se henne för mej, draperad i den här kanariefågelfärgade kreationen.

It’s a lot now, but not very much of FO’s. It’s the backside of the coin when you have too many objects going on at the same time. It takes a lot of time to get anything finished. But now the shawl for our beloved Alex is finished, at least. It has had first priority, just as everything I do for him. Who is most important, best and most beautiful in the whole world, just wonder?It just had to be fringes on it, couldn’t it be cosy to play with the fingers in it, sitting in the pushcart, proper wrapped in. Now we just have to see if it will be good enough to let mum get her back. I don’t thing she would like to change, this canary bird-yellow colour is a bit too much for her, at least in a shawl with long fringes!




Däremot har jag en nästan oemotståndlig lust att göra en annan till henne. Har ett härligt vinrödmelerat gran som jag tror skulle göra sej väldigt bra i en sådan här enkel, rätstickad form. Fast sen har jag ett grönmelerat garn som jag tänkt skulle kunna bli en lysande Candle Flame. Fast där är jag lite mer osäker på om hon skulle vilja ha en så mönsterstickad historia. Får kolla upp det lite närmre. Har bevars en hel del andra saker på gång som jag bör ägna lite tid åt också.

But on the other hand, I have a lovely Bordeaux red yarn that I think would be perfect for a shawl for her, in simple garter stitches. Or may be a greenish one, that I think should be perfect for a Candle Flame. Have to check up what she should prefer, no hurry, have some other things to do before that.




Jag har nu under en längre tid sett de ena ljuvligare tvåfärgsstickade vantarna efter de andra, och häromdagen kunde jag inte stå emot längre, utan gav mej på ett par Tallulah's Hearts. Bilden är rent katastrofal, men jag fixade inte någon bättre nu. Förhoppningsvis kan det bli någon bättre längre fram. Första försök med den typen av stickning, och lite galet blev det i början. Fick repa upp och börja om, den blev alldeles på tok för smal. Det är vådan med att inte veta vad man pysslar med! Trodde i min enfald att jag hade grepp om masktätheten, men icke. Det drog ihop sej betydligt mer än jag räknat med. Här krävs övning, det förstår jag, men skam den som ger sej.

For quite a while I’ve been looking and admiring all those two-coloured mittens that you can find all over the blogosphere. They are so lovely, but I have never done anything in that technique before, and so far I’ve just looked at them. But now I couldn’t resist it any more, and began with a pair of Tallulah's Hearts some days ago. But it wasn’t a success from the beginning. Had to frog it because they became to narrow, in spite of all measurements and counting. Suppose I have to practise a bit more, to learn how to count the gauge for this kind of work. Unfortunately the picture is a catastrohpy, just couldn't get it better. Hopefully it will be a better on later.




Sockar till Jan är på gång också, ribbstickade och tråkgrå, men det är så han vill ha det. Kan inte tänka mej att han skulle stoltsera med några färgglada. Har lite svårt att föreställa mej att han skulle gå omkring och utbrista ”Se vilka fina grön-blå-röd-gul-lila-svartspräckliga sockar min rara fru gjort till mej!” Fast jag har ett par påbörjade sockar till mej själv, och de är färggranna! Men de får allt ligga till sej, i väntan på … vadå? Bättre tider? Pension?

A pair of socks for Jan is on the go, as well, ribbed and boring grey, but it’s the way he wants them. Can’t imagine him with a pair of multicoloured ones. “Look what a lovely pair of green-blue-red-yellow-lilac-black socks my sweet wife has done for me!” No, it isn’t what I expect him to say! But on the other hand, I have a pair of multicoloured ones on the needles for myself. But it isn’t many rows done so far, and I suppose they have to wait. For what? Better times? Retirement?




Tröjan till David går framåt, om än inte i förväntad takt. I min obotliga optimism hade jag ju hoppats på att få den klar till jul, men har blivit tvungen att inse att jag nog får vara glad om den blir klar innan vintern är över. Fast det blir väl fler vintrar?

The sweater for David is in progress, but not as fast as I had expected. I had hoped for getting it finished for Christmas, but I just have to realise that it won’t work out. Supose I have to be lucky if it will be finished before the end of the winter. But it will be more of the kind, won’t it?




Tubhalsduksmössan, vad man nu ska kalla Abby för, växer också till sej, lugnt och sansat, även om det är väldigt svårt att se vad det ska/kan bli av det, på det här stadiet. Ingen växtvärk här heller, men den ska jag nog klara av till jul. Kniper det kan jag nog fixa den på en vecka, men hur roligt är det? Vill faktiskt växla om, och nu måste jag ju få grepp om det här med tvåfärgsstickning. Har sett ett sånt fantastiskt mönster på en bård med brandbilar, en tröja med sådana på måste väl Lillprins Bus ha? Den tror jag han skulle uppskatta. Fast i och för sej tror jag han jättegillar allt hans förstaslav gör. Utom möjligtvis en och annan yllemössa, som inte föll i så god jord. Men jag lär mej, aldrig mer mössor i ullgarn!

The scarfhat, or what you could call the Abby, is growing as well, calm and sober. No growing pains here. So far it's almost impossible to guess what it will be, looks like absolutely nothing, but I have good hope for getting it finished for Christmas, at least. I think I could do it in a week or so, if I concentrated on it, but how fun is that? You can’t just keep on with one thing, can you? Have to change a bit, and now I just have to see what will happened with the two-coloured mittens, when I think I’ve got a grip of it. And if I manage to figure out how to do it properly, I will give a try to a sweater with a just adorable pattern on, a line of fire trucks! Should’n Alex like that? I’m sure he will, he use to like what his first slave do. Except for caps of wool, it wasn’t that popular. But I learn, no more wool caps!

fredag 14 november 2008

Tävlingar / Only in Swedish

Oj, så många tävlingar det florerar i bloggvärlden just nu! Kolla in bara:



Från Drefseryds Gård kan man vinna ett ljuvligt lammskinn, det vore väl en höjdare? Det tycker jag skulle vara perfekt för våran Alex att sitta och mysa på, inte sant?




Och Agata lottar ut Sticka Accessoarer! Men där börjar det bli bråttom, tävlingen går ut i morgon.




Och se, Tummelisa lottar ut presentkort på garn!




Och sist men inte minst, Fnixen lottar ut en ljuvlig ullgarnshärva.

Tänk om man har turen med sej? Måste helt enkelt göra ett försök, det kan ju vara min tur nu, eller …?

onsdag 12 november 2008

Lite vinsnack / Only in Swedish

I torsdags hade jag ytterligare en träff – det låter så formellt med lektion, så det undviker jag att kalla det för – med baskursen i vinkunskap. Då gick vi bl a igenom området Beaujolais, detta ofta negligerade och missförstådda område i södra Bourgogne. Kom då osökt att tänka på att det snart är den tredje torsdagen i november = den dag då årets Beaujolais Nouveau släpps till försäljning. Vinerna är väl inte alltid så mycket att skriva hem om, men själva idén, den är ju helt lysande. I alla fall ur producentperspektiv. Tänk att skörda druvorna, jäsa musten, buteljera och skicka iväg till kunderna inom loppet av två månader, och håva in pengarna utan att behöva ha lagt tid eller möda på att lagra vinet själv. Ingen fördröjning i kassaflödet där, inte! Nu har väl hysterin kring dem lagt sej, men för 10 – 15 år sen köade folk den dagen och nästan slogs om att få bli vid de allra första flaskorna.

Men det finns faktiskt riktigt trevliga Beaujolaisviner, även om man då får gå upp lite i pris. T ex Juliénas 2006, nr 96558 för 100:- gör inte ont att sitta och sippa på, om man vill ha ett lätt, mjukt och friskt vin, och den går alldeles utmärkt till lättare maträtter, både kött och fisk.

Det gemensamma och unika med Beaujolaisvinerna är att de görs på druvan Gamay, som faktiskt inte trivs särskilt bra någon annanstans i världen än just på denna lilla plätt, och att tillverkningen sker på ett lite annorlunda sätt jämfört med andra viner. Metoden kallas Macération carbonique, eller kolsyremetoden på ren svenska, och innebär att de hela druvorna läggs i en sluten tank som fylls upp med kolsyra så att inte något syre ska komma till. Då börjar en jäsningsprocess inuti de hela druvorna, som pågår tills det blivit ungefär 2 % alkoholhalt. Då brister de. Under tiden har de nedersta druvorna krossats av de ovanliggandes tyngd, och en alldeles vanlig jäsning har satt igång med hjälp av de naturliga jästsvamparna som finns på skalet. När de övre druvorna brustit börjar även för dem den vanliga jäsningsprocessen och hela proceduren fortskrider sedan som för vilket annat vin som helst. Men den där inre jäsningen gör att det blir en alldeles särskild, mycket fruktig och bärig smak på vinet. Man brukar prata om skumbananer i smaken, och lite jordgubbe och hallon kan man nog också känna.

Faktum är, att nu när jag sitter och tänker på det, så tror jag faktiskt att jag ska ta och köpa oss en flaska Nouveau, trots allt. I fjol var de faktiskt riktigt bra, de som såldes här på Systemet i alla fall, och det är trots allt lite kul med fenomenet även om man inte nödvändigtvis måste springa dit just på torsdag. De lär nog finnas kvar ett slag till. Och om man inte gillar sträva röda viner så är absolut Beaujolais värt ett försök. Några tuffingar är de inte, men de som är snäppet över Nouveauerna är inga mesar för det, även om de allihop hör hemma i snäll-klassen.

lördag 8 november 2008

Köphysteri / Shop til you drop

Nu har jag gjort det igen! I går var jag med vännen Soile och hennes dotter Johanna till Ullared, detta vansinnestempel. Det var en pärs, vill jag lova, men vad gör man inte för sin Alex? Han behövde ju en bävernylonoverall inför vintern, och sådana står inte att finna i England. Tyckte då att jag kunde följa med, för säga vad man vill om stället, men priserna är bra, inte tu tal om saken. Och det fanns fler grejer som behövde inhandlas inom den närmsta tiden, så då kunde jag lika gärna passa på när tillfälle gavs. Kunde väl inte vara så hemskt som jag mindes det från förra gången, eller …?

Klockan 07.00 på morgonen – en sån fasansfull tid, bara det borde ju rendera en tapperhetsmedalj! – gav Soile och jag oss iväg med tåget från Trollhättan, med sikte på Göteborg. Dit kom vi en knapp timme senare, och Johanna stod enligt överenskommelse och väntade på oss där, och gemensamt gav vi oss iväg mot Mammons Tempel.

Till saken hör att jag redan på torsdagskvällen, med tanke på denna resa, hade påbörjat en liten tröja till Johannas lilla Linnea. En snabb liten historia i Debbie Bliss Cashmerino Aran, stickor nr 4,5 och mönster Little Sister Sweater. Redan på tåget fick jag lite gjort på den, och under den timslånga bilfärden blev den ytterligare en bit längre.

Strax efter nio anlände vi till resans mål, och första anhalt blev skoaffären som ligger precis bredvid Stora Varuhuset. Jag har länge varit i skriande behöv av ett par rejäla höstskor, har letat här i stan men stl 36 är inte den storlek där det finns mest att leta ibland, så det kunde ju vara lämpligt att kasta ett getöga på deras sortiment. Och under över alla under, jag hittade två par som både var passande och passade! Uj, där stod jag som åsnan mellan två hötappar, och det slutade med att jag köpte båda paren.



Två par på en gång, har väl aldrig förut inträffat i världshistorien. Kände mej både euforisk och fruktansvärt extravagant. Tänk, två nya par på samma gång, brukar normalt inte bli mer än ett par var femte år eller nåt sånt. Skor inköps när de som är i bruk faller sönder, inte i såna här mängder! Fast nu behöver jag väl inte jaga några nya på 10 år, lysande!

Detta gick snabbt och elegant, nästan inga kunder i butiken och hela transaktionen var klar på mindre än en kvart. Alltså var det inget mer att be för, bara att kasta sej med huvudet före i det stora vansinneshavet. Och vansinnigt var det, helt enligt vad vi befarat med tanke på trängseln redan på parkeringsplatsen. Milde tid vad folk där var, och alla slogs med näbbar, klor och kundvagnar för att komma intill hyllor, lådor, pallar och ställ. Tycker jag borde vara värd ytterligare en tapperhetsmedalj för att jag inte vände i dörren. Men jag hade min lilla inköpslista och satte igång med jagandet. Betade av en sak i taget, och efter en timme var det klart. Vid det laget var jag helt färdig, så att gå och titta efter icke planerade saker för ro skull var inte aktuellt. Hörapparaten – min nya, fina, som jag är så lycklig över! – stängde jag av, sorlet och väsnet höll på att driva mej till vansinne, och bestämde mej för att uppsöka etablissemangets café, för att sätta mej med en kopp kaffe och fortsätta med stickningen i lugn och ro. Förra gången jag var där fanns det gott om plats och var inga problem att förbli sittande där så länge jag önskade, men denna gång var inte den andra lik. Folk stod i kö för att få en stol! Till slut fick jag en också, och satte mej till ro med kaffe, mazarin och stickning. Men när kaffe och kaka var slut började folk titta lite snett på mej där jag satt, så jag köpte en kopp kaffe till, en smörgås och ytterligare en kaka. Tänkte att det skulle vara lite längre. Och jovisst, det gjorde det, men inte i evigheter. Vid halv ett klarade jag inte av trycket längre, utan gav upp min plats och beslöt att dra mej utåt. Försökte utan framgång få tag på Soile för att tala om mina planer. Det visade sej senare att jag hade numret till hemmavarande och icke telefonsvarande Kauko! Ja, ja, jag betalade mina varor – lyckades bli en hög trots allt – och gav mej ut. Så ljuvligt härligt det var med lite frisk luft och armbågsrum! Men vad göra där? Grått och mulet och en liten aning fukt i luften i kombination med tämligen trötta ben och en motsträvig kundvagn att dra på uppmanade inte till några längre promenader. Kastade ett öga in i matserveringen som låg där, men där var överfullt, inget alternativ. Men många lediga bänkar utanför entrén fanns det, ingen ville sitta där i fukt och kyla. Men jag hade ju köpt några rejäla badhanddukar, det var bara att använda en att torka bort vätan med den ena och bre ut en annan att sitta på. Varm och skönt för lilla rumpan, i alla fall. Så där satt jag sen som klistrad och fortsatte med Linneas tröja tills Soile och Johanna kom ut, dessa fantastiska människor som stod ut ytterligare två timmar där inne, och det utan kafferast! Men vid det laget gick det inte så fort med stickorna, fingrarna stelnade till, det var säkert inte mer än 5o i luften och nu och då kom det några regnstänk. Men det krävdes mer än så för att få in mej i smältdegeln igen! Fast jag måste erkänna att det var gott att sätta sej i bilen sen, och få upp värmen. Med facit i handen hade det naturligtvis varit smartare om jag hade haft bilnyckeln, ingen tvivlade väl någonsin på att jag skulle bli klar före de andra, men nu har vi i alla fall kommit på tanken, inför eventuella kommande gemensamma äventyr där. Just nu verkar det väl inte troligt, men vem vet, minnet bleknar och snart finns det andra grejer våran Alex behöver som kan vara smart att inhandla där.

Väl hemma och åter i balans med mej själv och världen stickade jag faktiskt färdigt den lilla tröjan, och nu är det överlämnad. Det var nog personligt rekord, ett dygn ganska precis. Fast det var som sagt ett väldigt snabbstickat garn och en liten och behändig modell. Tack och lov att jag hade den att roa mej med under dagens alla timmar!

Garnet är ganska men inte väldigt mörkt vinrött, men det var lättare sagt än gjort att få fram rätt färg på ett kort.






I survived! I was with our friend Soile and her daughter Johanna to huge warehouse yesterday, I who hate warehouses, even small ones! May be I should tell a bit about the place, to start with. Some 200 km from were we live is one of the hugest warehouses in Scandinavia, and people use to go there shopping like maniacs from near and far. It’s amazingly popular, even if I don’t understand it. They have almost everything, and it’s really very cheap. But awful!!!

Well, yesterday morning at 7 o’clock Soile and I left Trollhättan by train and went to Gothenburg. It took just about an hour, and there Johanna met up with her car. We went on, and about another hour we came to our goal, Ullared. It didn’t looked very nice at the car park, it was really hard to find a place there, and if it had been up to me, I think we had went back home immediately. But it wasn’t my decision, so we left the car, grabbed a trolley each and went on. First we visited a shoe shop next door to the warehouse, Johanna wanted to look there first and to be true, and I really needed a pair of new shoes myself. I had been looking for some here in Trollhättan, but hadn’t found any. My size isn’t the most common, a bit too small for an adult and a bit too big for a child so it’s always a problem for me. But here I immediately found two pairs!


And after some thoughts I bought both of them. It was really extraordinary, normally I buy one pair every fifth year or so, only when the old ones falls in pieces. Now I hopefully don’t have to look for any new for at least 10 years!

It didn’t take long there and soon enough – too soon! – I had to face the madness in the main warehouse. And it was just as awful as I remembered it from our last visit there one and a half years ago. It was even worse, it was so many people, all with overloaded trolleys and madness in their eyes.

I had written a list of what I intended to buy, mostly some clothes for our beloved Alex, things that Karin hadn’t found in England but wanted for him. We have a bit different kind of winter clothes here, for instant a type of overall that seems to be unknown there. And some other things as well, not much but just to take the opportunity when I was there, some towels, sheets and trousers for Jan.

I grabbed my trolley and went right in to the madness and after quite some fights I managed to get what I wanted. It took all together just about an hours, and after that I was so tired of it so I just didn’t even considered to just look around there. I wanted to sit down and knit! I had started a little sweater for Johanna’s daughter Linnea the evening before, just to have something small and easy for this case. I did some on it at the train and in the car, and wanted to keep on with it now. There are a couple of coffee shops in the warehouse, but it was so many people there, so I had to queue to get a chair! But at last I managed, and took a cup of coffee and a cookie, and began to knit. Lovely, even if it was crowded there as well. But when the coffee and the cookie were finished, people began to look angry at me, so I had to get myself another cup and cookie and a sandwich as well. Thought I could stay for another while with that in front of me. And so I did, but after all together two hours there I just had to leave my place, the pressure from the surroundings was just too much! But I just couldn’t begin to go around there any more, just had to leave. I paid my things and went out in the fresh air. How lovely it was! But quite cold, just about 5oC, cloudy and a tiny little bit of rain in the air. So, what to do next, waiting for Soile and Johanna? A walk wasn’t that tempting, with legs and feet that thought they had done enough and a big and clumsy trolley. It is a small restaurant there just around the corner, but it was overloaded, not a chance to get a chair there, unfortunately. But outdoors, just at the exit of the warehouse were a lot of benches, all empty. But I had bought some bathe towels, so I used one to wipe up the rainwater from one of them and took another one to sit on! Splendid, warm and cosy for the bottom and restful for my legs. Ok, I became a bit stiff in my fingers, but I kept on knitting in good speed in spite of that. And there I sat for another two hours, when Soile and Johanna were finished with their shopping. I must say I admire how preserving they are, they had been going on for five hours, without the slightest coffee break! What energy!!!

But at last we were back in the warm and dry car, and could satisfied go back home again. Of course it had been much smarter if I had had the car key from the beginning, it was no surprise that I was finished before the others, but next time we will think of that – if it will be a next time? But soon enough I will forget about all the horrors of this day, and just think of all the good stuffs I can get for Alex.

In the car I joined the sleeves to the body of the sweater and made the main part of the yoke, and later in the evening I finished it. I think it was the fastest ever I have finished a sweater, in less than 24 hours! But it was a fast done yarn, Debbie Bliss Cashmerino Aran, needles no 4,5 mm and a simple pattern, Little Sister Sweater in size 1 year. The yarn is quite dark red, but not as dark as the picture says, it was impossible for me to get a better photo.

tisdag 4 november 2008

Lite vintips / Only in Swedish

Nu har Systembolaget släppt ett antal nya viner förutom ett antal nygamla viner = nya årgångar av sådana viner som finns mer eller mindre för jämnan att tillgå.

Ikväll har vi i Munskänkarna Trollhättan fått tillfälle att prova några av dem, under synnerligen gemytliga och avspända förhållanden. Ömsom vin och ömsom vatten, skulle man nog kunna sammanfatta tillställningens viner. Ett var i princip odrickbart enligt min mening, nr 99297 Raza Malbec. Drickvarning utfärdas härmed! Vanillinsocker i dryckesform, varken mer eller mindre. Helt vidrigt. Men det var undantaget, mycket gott och trevligt har släppts.

En riktigt trevlig Sauvignon Blanc i form av nr 96554, Pouilly Fumé från Loire i Frankrike. Ett praktexemplar av den druvan och stilen, alldeles lagom doft och smak av fläder och nässlor, lite rökig, bra syra och lagom stor doft och smak utan att bli så överväldigande som dess motsvarighet i t ex Nya Zeeland. Ok, priset är kanske inte helt budget, 149:- kostar det, men ska man ha något lite extra till en förrätt med Chevréost så sitter den säkert som amen i kyrkan som en smäck.

För att fortsätta på den vita sidan, så har nu Australiensiska Tahbilk Marsanne, nr 6406, kommit i en ny årgång. Alltid lika trevlig. Frisk och fräsch och med en väldigt behaglig och alls inte överväldigande ton av honung. Trots att det inte alls hör hemma hos ett marsannevin kunde man faktiskt dessutom känna av en liten ton av petroleum, vore nog inte omöjlig att förväxla med en riktigt bra riesling.

Det här vinet tycker jag är lite kul, för det är inte ofta man träffar på viner gjort av enbart druvan Marsanne. Den har sitt ursprung i norra Rhônedalen i Frankrike, där den brukar ingå i de vita vinerna tillsammans med druvan Rousanne, men sällan ensam. Men det är den däremot i Tahbilks version, och riktigt lysande är den!

På den röda sidan går det inte att förbise Château Fournas Bernadotte, nr 3834, från Bordeaux. Även det en nygammal bekantskap, stor doft av mörka bär, läder, grön paprika och lite bläck och stor, lång smak av ekfat, grön paprika och blåbär. Mums för Måns, synd att priset är som det är, 181:-.

Lite mer facilt är då en annan Bordeaux med sina 119:-, nr 5327 Christian Moueix Saint-Emillion. Mycket trevlig den också, om än helt annorlunda. Det beror främst på att den här är gjord på mestadels Merlot, medan Bernadotten är gjord på en blandning av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot och till och med en gnutta Petit Verdot, alltså en typisk Bordeauxblandning. Mjuk doft av mörka bär men även en ton av lingon, bra tanniner, lite rostat fat och kaffe i smaken.

Vill man bara ha ett enklare vitt vin, till fisken med smörstinn sås eller någon annan lättare mat med lite fetma i, så är faktiskt Macon Village, nr 96567, inget dumt alternativ. Visst, inget stort vin, men mjuk och trevlig, med en inte alltför överväldigande smörig smak. En budgetbourgogne som faktiskt gör skäl för sina 69:-.

Fast ska man snacka kanonviner, så är det inte mycket som slår Château Picque Caillou 2005, nr 99499, 141:-. Ett sånt ljuvligt vin, trots sin blygsamma ålder! Och bättre lär det bli om det får ligga till sej lite. Tyvärr är det snabbt på väg att ta slut, har just beställt några och hoppas på att vi verkligen lyckas få dem.

måndag 3 november 2008

Utmärkelse, FO och nystart / Awards, FO and new start


Jag har fått en utmärkelse! Är hon inte för rar, Lupie, som gett mej den?! Men oj, nu ska jag välja ut fyra att skicka den vidare till, det som är så herrans svårt att välja. Det finns så väldigt många trevliga, roliga, fantastiskt intressanta bloggar som jag läser med stor förtjusning, så det är näst intill omöjligt att välja. Men ok, jag gör ett försök, och listar dem i bokstavsordning:

I’ve got an award! Isn’t she just too sweet, Lupie!? But oh dear, now I have to chose some others to send it forward to. It’s so hard, because it’s so many interesting, nice, fun and fantastic blogs out there, that I love to read. But ok, I’ll give it a try, and will list them in alphabetical order:

Barbro
Bianca
Eva I Stäket
Karin
Needles of Iron





Och så över till något helt annat. Ulfs kofta är klar!!! Med alla trådar fästade och alla knappar på plats. Måtte den nu passa, den förra blev inte nåt vidare.

And over to something totally different: Ulf’s cardigan is finished!!! With all the threads weaved in and all buttons sewn on. Please, let it fin now! The last one I did wasn’t any success in that way, unfortunately.





Nu är det Davids tröja som har högsta prioritet. Ja, nästan i alla fall. Våran Alex vill ha en sjal, och då är det klart att grabben ska få en sjal! Fast i och för sej är han helt tillfreds med att använda söta mors, men söta mor vill ha sin själv. Alex har kommit på att det är väldigt mysigt och skönt att sitta insvept i en mjuk och go sjal när transport medelst kärra sker. Problemet är att Karin tycker att just den sjalen gör sej väldigt bra runt hennes hals vid just de tillfällena också, så det har uppstått en intressekonflikt, så att säga. Alltså har en gul och grann och mjuk och förhoppningsvis skön rätstickad sjal påbörjats, så får vi se om den kommer att duga lika bra som den som nu används.

Now David’s sweater will get first priority. Almost, at least. Our Alex wants a shawl, and of course he will have a shawl! But seriously, he is quite satisfied with dear mother’s, but dear mother want it for herself. Alex has realised how cosy it is to be wrapped in to a soft and warm and nice shawl, when he is sitting in his pushcart. The problem is, that Karin would love to have the same shawl at the same time, so a conflict of interest as appeared, so to speak. So, now a yellow and soft and hopefully very nice shawl has been started, let’s see if it will be as good as the one they are using now.