Skatt eller skräp? / Treasure or rubbish?

Det är helt ofattbart så mycket man samlar på sej genom åren, i synnerhet om man har tillgång till skapliga förrådsutrymmen.

Vi har haft skapliga förrådsutrymmen och är troligtvis dessutom ovanligt välförsedda med samlarinstinkter. Här kastas ingenting i onödan inte, och i synnerhet inte om det haft något med barnen att göra.

Tack och lov har vi flyttat ett antal gånger genom åren, så en viss utrensning har trots allt skett, på något sätt har vi lyckats byta ner oss för varje flytt just vad det gäller förrådsutrymmen. Det vi har nu är mikroskopiskt, och lådorna har staplats från golv till tak som tegelväggar, i flera led. Vad som gömmer sig i alla dessa lådor är en väl förborgad hemlighet – än så länge! Men att det är övervägande leksaker, barn- och ungdomsböcker och gamla juldekorationer tillverkade på dagis har vi nog en rätt klar bild av.

Och det är här verkligheten kommit ikapp oss! Det är ju nu allt är sparat till, det är nu våra barns saker ska lämnas över till deras barn. Det är inte vid vår bouppteckning någon gång i en diffus framtid detta ska delas upp, det är nu, helst i går!

Vi har varit uppe och skrapat lite på ”väggen”, tagit ner någon enstaka låda i taget, till absolut ingen som helst nytta. Men så äntligen kom vi på lösningen: RUT! Det finns ju hur många hemserviceföretag som helst nu som för en högst human summa åtar sej just sådana uppdrag. Och för några dagar sen kom det hit två pigga, starka och raska ungdomar som på en timme tömde hela vinden och snyggt och prydligt staplade upp lådorna i gästrummet. Nu kan vi i lugn och ro gå igenom låda för låda, kasta efterhand och sortera på lämpligt sätt. Tjejgrejer till Poppy, killgrejer får delas i tre lika delar, böcker efter åldersgrupp o.s.v. Däremot tror jag inte någon vill ha de gamla, nu tämligen tilltufsade smällkaramellerna som tillverkades av hushållspappersrullar och crêpe papper på dagis. Så ej heller tror jag våra gamla 70-talsgardiner kommer att efterfrågas i någon högre grad, eller gammalt utrangerat uddaporslin som satts undan – men det var ju trots allt helt, inte kan man kasta sånt?


It is unbelievable how much you collect over the years, especially if you have access to decent storage spaces.

We have had decent storage space and are probably unusually well-stocked with collecting instincts. Nothing will be thrown away if not absolutely necessary and especially not if it had anything to do with the kids.

Thankfully we have moved several times over the years, so a purge has after all taken place now and then. We have managed to get smaller and smaller storage spaces for each move. What we have now are microscopic, and the boxes are stacked from floor to ceiling as brick walls, in several stages. What is hidden in all these cases is a well hidden secret - so far! But I think we have a fairly clear picture of that it mostly is considered by toys, children's books and old Christmas decorations made in kindergarten.

And this is where reality caught up with us! It's now everything is saved for, it is now our children's things to be handed over to their children. It is not in our inventory at some point in some vague future that will be divided, it is now, preferably yesterday!

We have been up and scratched at the "wall", taken down a single box at a time, to absolutely no avail. But then finally we got the solution! There are many home services business now that as a most humane sum commits exactly that kind of missions. And some days ago a couple of young and strong men came, in an hour emptied the whole attic and neatly stacked up the boxes in the guest room. Now we can calmly go through the boxes, throw afterwards and sort appropriately. Girl stuff for Poppy, boy stuff may be divided into three equal parts, books by age group, etc. However, I do not think anyone wants the old, now rather disheveled Christmas decorations produced from paper towel rolls and crepe paper in kindergarten. So neither I think our old 70's curtains will be in demand to any great extent, or old odd porcelain set aside - but it was, after all, unbroken, no one can throw that away?









Men den här bara måste jag visa! Det är min brudklänning, som det nu är 40 år och en månad sen jag använde. Det var min mamma som stickade den. Inte som brudklänning, hon hade börjat på den redan under hösten, men så slumpade det sej så att den blev klar just i tid och passade alldeles utmärkt för ändamålet. Men sen dess har den aldrig blivit använd, stickade klänningar – eller klänningar överhuvudtaget – har väl aldrig varit min melodi. Förstår faktiskt inte varför mamma fick för sej att sticka en till mej. Hon var inte ens någon särskilt flitig eller entusiastisk stickare. Ja, ja, ett av detta livets mysterier.


But this I just have to show you! It is my wedding dress. It is now 40 years and one month ago I was using it. It was my mother who knitted it. Not as a wedding dress, she had started it already in the autumn, but then it was finished just in time and fitted perfectly for this purpose. But since then it has never been used, knitted dresses - dresses at all - has never been my melody. Really do not understand why my mother decided to make it for me. She was not even a particularly busy or avid knitter. Well, well, one of the mysteries of life.