Kamerabestyr / Camera trouble

Så var den här julhelgen över, och i morgon är det bara att återgå till vardagsbestyren. Vi har haft en härligt avslappnad helg, gjort just ingenting, sovit länge, varit uppe sent, och mest stickat däremellan.

Fick färdigt Pepita, den lilla sparkdräkten till Poppy. Nu ska det bli spännande att se hur den fungerar i levande livet.

Tyvärr är bilden, liksom de här nedanom, av ovanligt dålig kvalité. Har köpt en ny kamera och håller på att lära mej den. Förklarade i affären att jag ville ha en idiotsäker, inte en massa finesser som bara stör koncentrationen. Jo, denna skulle vara hur enkel som helst, bara att titta på bilderna och trycka fram och tillbaka. Men tror ni inte att jag lik förtrollat fick ladda in manualen – ja, de kommer bara med som CD nu för tiden, kan inte ens sitta i soffan och mickla med det. Hur som helst så fanns det precis hur många olika konstigheter som helst där, bl a skulle man välja hur många pixlar (?) man ville ha, och där fanns något de kallade för TV-nånting. Den skulle vara det perfekta valet om man ville lägga upp bilden på t ex en webbplats. Lät väl lysande? Sen skulle man kompensera brist på alternativt för mycket ljus med något, när någon mystisk symbol visades, efter att man bestämt sej för om man fotograferade i glödlampssken, lysrörssken, dagsljus, nattmörker, åskväder eller vad sjutton det nu var allt. Och så naturligtvis hur nära man ville vara med kameran när kortet togs. Man kunde dessutom välja om det var ett porträtt, en maträtt, ett museum, snö, skymning, skriven text och hundra andra alternativ, men inte ett enda förslag på vad som lämpade sej till stickade grejer. Nu har jag alltså tillbringat åtskilliga timmar med att försöka klura ut vad som kunde vara lämpligt, men har i ärlighetens namn inte blivit stort klokare än jag var från början. Borde naturligtvis ha fört noggranna anteckningar om hur jag gjorde med inställningarna för varje bild, men det gjorde jag nu bevars väl inte- Trodde faktiskt – ofattbart optimistiskt! – att jag skulle komma ihåg vilket kort i ordningen jag hade vilken inställning på. Men det gjorde jag alltså inte … Har med andra ord inte blivit ett dugg klokare, bortsett från att jag nu vet att jag inte ska använda den där lågpixelvarianten, webb placering eller ej.


So now is this holiday season over, and tomorrow we have to return to daily activities. We have had a lovely relaxed long weekend, did just nothing, slept long in the mornings, stayed up late, and knitted most of the time in between.

I finished Pepita, the rompers for Poppy. It will be exciting to see how they will works in real life.

Unfortunately the picture, and the following, is of an unusually poor quality. Bought a new camera and is trying to learn how it works. I said in the shop when I bought it, that I wanted one that was fool-proof, not with a lot of fancy details that only disturbs the concentration. Yes, this one should be so easy anyone could ask for, just to look at the pictures and press back and forth. But in the end of the day I had to down load the manual - yes, not a proper book, just a CD these days, can not even sit in the sofa and play around with it. Anyhow, there are so many different things to chooses, among other things you have to choose how many pixels (?) you want, and there was among a lot of other varieties something they called TV-Something. It should be the perfect choice if you wanted to upload the image on e.g. a web site. Sounds good, doesn’t it? Then you should compensate the lack of lights or too much light with something else, when some mysterious icon was displayed. After that you have to decide if the photo should be taken in electric light, fluorescent light, daylight, night and darkness, storm or what ever it was. And then of course how close you wanted to be with the camera when the photo was taken. You should also choose if it is a portrait, a dish, a museum, snow, twilight, text and a hundred other options, but not a single proposal for what suited to knitted stuff! Now I have spent several hours trying to figure out what might be appropriate, but have not become much wiser than I was from the beginning. Should of course have taken careful notes of how I did with the settings for each image, but I didn’t, I thought - incredibly optimistic! - that I should remember what I had the setting on for each photo. But I did not ... In other words, did not become the slightest bit wiser, except that I now know I should not use that low pixel variety, web placement or not.







För att återvända till tidigare nämnda Pepita, så hade jag från början fyra nystan Jasmine från Kinna Textil. Som jag tidigare redogjort för gick nysta nr 1 och 2 åt till själva kroppen, och så börjande jag på nysta nr 3 på första benet och nysta 4 på andra. (De blev faktiskt så gott som identiska!) Men av dessa båda sista nystan blev det mesta över, och då tänkte jag till. Det bara svischade till, så var beslutet taget. Naturligtvis skulle det bli en Baby Surprise Jacket av det återstående garnet! Det är ju så dumt att ha en massa rester, så där. Satte igång med glatt sinne, den är ju så kul att göra, och det gick i flygande fläng. Ja, ända tills det återstod 10 varv. Då tog garnet slut :-( Så nu måste jag lik förtrollat köpa ett nytt nysta och får på köpet den här slatten över som jag tänkt försöka undvika. Men det kanske kan räcka till en mössa? Fast då är väl risken stor att jag får köpa ett nysta till …


To go back to the previously mentioned Pepita, I had from the beginning four balls Jasmine from Kinna Textil. As I told about earlier, I used ball no 1 and 2 for the body itself, and then I began with ball nr 3 on the first leg and no 4 on the other. (They were actually almost identical!) But most of those two balls were left over. At that point I realised that of course, it should be a Baby Surprise Jacket of the remaining yarn! It's so stupid to have a lot of left over’s, isn’t it? Started with cheerful mind, it's so fun to make, and it went on fast and easy. Yes, until the last 10 rows. It was there the yarn came to an end. So now I have to buy another ball, and most of that will of course be over and I’m back to the point I was trying to avoid. But perhaps I could make a beanie of that? Or maybe I have to buy one more ball, when I’m half way with that ...





När denna irriterande garnbrist uppstod mitt i helgen fick jag ta till något annat, och då blev det ett par tubsockar till Alex. Jag har gjort några försök tidigare, men de har aldrig blivit bra, oftast helt enkelt för trånga i mudden. Men nu har jag hittat en uppläggning som anses vara det mest elastiska man kan tänka sej, Jeny’s Stretchy Cast On. Och den verkar faktiskt bättre än något jag provat tidigare, ska bli spännande att höra hur det faller ut i verkligheten. De kanske rent av är lite för smala överhuvudtaget. La upp 42 maskor av Regias sockgarn på stickor nr 2,5. Enligt Knitter’s Handy Book of Patterns skulle det vara lagom för 2 – 4 år. Får väl se om Alex anser det också.

Har faktiskt stickat en hel del annat också, två teststickningar som det är total radiotystnad på. Hoppas på att kunna rapportera om dem i slutet av januari respektive slutet av mars. Då beräknas mönstren publiceras.

Nu är det bara två arbetsdagar, sen bär det av för att fira nyår hos Ulf, Helene och lilla Poppy!


When this annoying yarn shortage occurred in the middle of the weekend I had to start with something else, and it became a pair of socks for Alex. I have tried with it a couple of times before, but they have never been fitted, often simply too narrow in the cuff. But now I have found a cast on method which is considered the most elastic one can imagine, Jeny's Stretchy Cast On. And it actually seems better than anything I tried before, will be exciting to hear how it appears in reality. Maybe they just are a too narrow, after all. Casted on 42 stitches of Regia's sock yarn with needles 2,5 mm. According to Knitter's Handy Book of Patterns, it should fit for 2 - 4 years. We’ll see if Alex things so, too.

Has actually knitted other things as well, two test knittings that it is total radio silence for. Hope to be able to report about them in late January and late March. That’s the planed publish dates.

Now it just will be two days at work, then we will go to Ulf, Helene and Poppy and celebrate the new year with them.

So you think you can knit?

Ja, detta evenemang anmälde jag mej till någon gång i tidernas begynnelse. Det lät verkligen kul, varje deltagare skulle få en utmaning, att göra något som vederbörande normalt inte gör.

Jag fick utmaningen Tango, vilket innebar att jag skulle följa ett mönster utan egna påhitt eller avvikelser. Detta stickprojekts fram- eller baksteg skulle sedan redovisa på bloggen, underhållande utöver det vanliga, naturligtvis. Jag valde att ge mej på Baby Norgi, en liten tröja med en del mönsterstickning på, som borde vara lämpligt för ändamålet. Inga problem alls på den fronten, utom möjligtvis att det varit en massa andra grejer som varit angelägnare, så jag är inte så långt kommen på den som jag borde, om man nu nödvändigtvis ”bör” något i det här sammanhanget.

Men ett problem är det, det finns inte någonting att skriva om! ”Jag har nu stickat mönsterrapportens 24 varv som det stod att jag skulle göra. Därefter fortsatte jag med bottenfärgen i 15 cm.” Hur roligt är det att skriva om? Och ännu tristare att läsa. Hade det varit något som man fick klura och fundera över, t ex designa nåt eller prova på någon ny teknik så hade det varit något annat, men nu har jag i ett par månaders tid värkt över hur jag ska få ihop något och kommit fram till … det går inte! Ledsamt, för idén med hela den här grejen lät så kul, och jag tror faktiskt att de flesta verkligen haft det, men jag får nog ge upp. Inte med tröjan, den ska allt bli klar så småningom, det är bara inte något större brådska för det är storlek 6 månader, och våran Tristan som ska ha den är än så länge bara en månad. Men deltagandet får jag nog ge upp.

Yes, I joined this event quite a long time ago, at least several months. It sounded really fun, each participant would receive a challenge, to knit something she normally doesn’t do.

I got the challenge Tango, which meant that I should follow a pattern by the letter, without any own invention or discrepancies. This knitting project’s progress or setback should then be reported on the blog, entertaining out of the ordinary, of course. I chose to make Baby Norgi, a little sweater with a portion of stranded patterns, which should be perfect for this purpose. No problems at all on that front, except perhaps that there was a lot of other stuff that became more urgent, so I'm not as far with it as I intended to be at this time.

But there is one problem, there is absolutely nothing to write about! "I have now made the pattern report of 24 rounds as the pattern said. Then I continued with the main colour for 15 cm." How fun is that to write about? And even less fun to read about. If it had been something to ponder and consider about, for example designing something or try some new technique it should have been something else, but now I have in a couple of months' time been thinking about how to get something out of this and come to the conclusion ... I can not! Sadly, the idea of the whole thing sounded so fun, and I think that most of the participants have a wonderful time, but it looks like I have to give up. Not the sweater, I will definitely finish it sooner or later, it's just no hurry with it, because it is size 6 months and our Tristan that will get it, is so far just a month old.





Men en lustig sak måste jag visa. Började för ett slag sen med Pepita, som jag tänkt våran Poppy skall få. Ville göra dem i bomull, tjocklek som vanligt sockgarn, och då visade sej Jasmin 8/4 från Kinna Textil vara ett utmärkt val. Köpte fyra nystan i en grönmelerad färg, helt enfärgad tycker jag hade blivit lite trist. Och det började så fint med klara och tydliga ränder som återkom med lagom intervaller. När första nystat tog slut hade jag kommit en god bit ner på ”raksträckan” av kroppen, alla varv var lika lång och skulle så förbli ett gott stycke till. Började på nysta nr 2 – märk väl samma fabrikat, samma färgbad, samma allting! – och då blev det som förbytt. De raka, fina ränderna byttes i stora fält av sammanhängande färg. Hur egendomligt som helst, det borde ju ha varit likadant. Har egentligen inget emot den här skillnaden, den är bara så rysligt egendomlig. Nysta nr 2 tog slut ungefär lagom tills det var dags att börja på benen, och då kollade jag faktiskt av de två återstående nystanen och kunde konstatera att de har – i alla fall i början – samma intervaller mellan färgbytena. Men om de är som det första eller andra nystat kan jag inte bedöma, eftersom varven här är så mycket kortare. Tror faktiskt det är som nysta nr två, annars borde väl ränderna ha blivit bredare? Ja, ja, det får vara som det vill med det. Om den nu bara krymper lagom mycket tror jag den kan bli ganska trevlig, och kvalitén känns skön. Fast det här med sockar på byxor är jag i ärlighetens namn väldigt skeptisk till, det vill till en helt otrolig massa tur för att ben och sockar ska vara lagom samtidigt! Men jag tyckte den var så fin så jag gör ett försök. Det är ju trots allt lätt som en plätt att bara repa upp sockarna och avmaska vid resåren i nederkanten på byxan.


But there is a funny thing I just have to show. I started a while ago with Pepita, for our Poppy. I wanted to make it in cotton, multicoloured and thick as usual sock yarn, and decided that Jasmin 8 / 4 from Kinna Textil should be an excellent choice and bought four balls in green/white colours. It all started so nicely with the stripes in nice intervals. When the first ball came to an end, I was quite a bit down the bodice, all the rounds had the same length and would remain so for a good way. Began at ball no. 2 – notice that it was the same blend, same dye lot, same everything! - and then it became to transform. The straight, nice stripes turned out to large fields of continuous colours. How strange, it ought to have been the same. I have really nothing against this difference, it is just so strange. Then ball no 2 came to an end just in time to start with the legs, and then I actually checked the two remaining balls up and found that they have - at least in the beginning - the same intervals between the colour changes. But if they are same as the first or second ball, I can not judge, because the rounds at the legs are so much shorter. Actually I believe it is like the second, otherwise the stripes probably had become broader, hadn’t they? Well, well, it as it is and now I just hope it will shrink just much enough, I suppose it will because it’s cotton. I think it can be quite pleasant, and the quality feels nice. But socks connected to the trousers … I am honestly very sceptical, that has to be an incredible lot of luck it the legs and socks should fit at the same time! But I thought it looked so nice, just had to give it a try. It is after all a piece of cake to just frog the socks and bind off at the ribbing in the end of the legs.

Mycket kommer emellan / Much comes in between

När jag gav mej iväg till London hade jag naturligtvis en del stickningar med mej, t ex Balsam som jag skrev om i förra inlägget. Men framför allt hade jag med mej en påbörjad socka till Jan. Det var mitt främsta mål att få den klar. Maken ligger faktiskt redan och väntar. Men det blev just inte något stickat annat än på planet och i vänthallarna, och där hade jag ju som sagt Balsam.

När jag väl kom hem var det så lite kvar av den, att det vore jättefånigt att inte göra den klar först, innan jag fortsatte på sockan. Eller hur?

When I went away to London, I of course had some knitting with me, such as Balsam, which I wrote about in the previous post. But besides that I had a sock for Jan with me as well. That was my main goal to get finished. The first sock is in fact already waiting for this. But there was just not that much time for knitting except on the plane and in the waiting halls, and there I had, as I said earlier, Balsam.

Once I got home there was so little left of it so it should really have been silly to not finish it, before I went on with the sock. Right?





Men så var det den ljuvliga Pepita som jag bara måste göra till Poppy. Mönster och garn pockade på, kunde väl inte göra något om jag började lite grann? Den var kul, och jag gillar de gröna färgerna. Kunde liksom inte stoppa.

But there was the lovely Pepita that I just had to do for Poppy. I had the pattern and yarn just waiting, couldn’t do any harm to just cast on and may be knit a few rows? How fun it was to knit, and I really like the green colours. I just couldn’t stop!





Ända tills jag i går fick syn på DinoMitts! Såna var naturligtvis våran Alex tvungen att ha, det förstår ju var och en. Garn fanns att tillgå, och nu alldeles nyss fick jag klart dem, inpå sista tanden. Den ena ser på bilden ut som om den hade en liten söt nos, men låt er inte förledas, det är faktiskt ett gräsligt hemskt horn, bara det att det råkade bli fotograferat rakt uppifrån. Hemskheten med horn är en Triceratop, om ni inte förstod det direkt, och den ruggiga med alla tänderna är en Spinosaurus.

Men nu ska jag sätta igång med Jans socka!



Untill yesterday when I saw the Dino Mitts! Of course Alex had to get a pair of them, that’s something that everybody just have to realise. Yarn was available, and right now I finished them, to the very last tooth. It looks at the picture as if it had a small cute nose, but do not be misled, it's actually a terribly terrible horns, it just happened to be photographed directly from above. This horrible one with the horns is a Triceratops, if you did not understand it immediately, and the one with all the teeth is a Spinosaurus.

But now I'll go back to Jan's sock!

Hemma igen / Back home again

Nu är jag åter i hemmets lugna vrå, efter en helt underbar tid hos våran Alex, lillebror Tristan och deras gammelfolk. Kom faktiskt hem redan i onsdags kväll, men tiden har inte räckt till för bloggskriverier förrän nu. Var t ex på julbord med jobbet i går, trevligt sällskap men ack så dålig mat. Det var på ett ställe ingen av oss varit på förr, och det får nog tyvärr anses som en engångsföreteelse. Synd för dem, det finns många gamla välbeprövade ställen som känns mer angeläget att återvända till. Men nog om det.

12 dagar av intensivt lekande tar på krafterna, men ack så roligt vi haft! Och nåt så in i bänken smart av mej att använda knäskydd! Det kan jag varmt rekommendera alla icke vana knäkrypare, det gör en helt otrolig skillnad. Man klarar av att vara häst mycket längre än annars, man kan hålla på att bygga järnvägar i evigheter, köra tåg och bilar under obegränsad tid …


Now I'm back in our own calm and quiet home, after a wonderful time with our Alex, baby brother Tristan and their old people. Actually I came home last Wednesday evening, but the time has not been sufficient to blog writings until now.

You can definitely feel 12 days of intensive playing in the body, but oh what fun we had! And how cleaver of me to use knee pads! I can really recommend it to all non-habit knee creeper, it makes an incredible difference. It makes it possible to be a horse much longer than usual, you can keep on building railways for ages, run trains and cars indefinitely ...







Men sen finns det förstås en massa andra grejer att göra, som inte kräver knäkryperi. Baka pepparkakor, t ex, eller klä granen. Den blev så fin, och allt som gick att hänga skulle naturligtvis hängas upp. När hela härligheten till slut var på plats blev vi en efter en frambeordrade att högtidligt så inför den tillsammans med Alex, medan han sjöng ”Happy birthday dear mormor / daddy / mummy / Trishy, happy birthday to you!” Sen skulle det blåsas på ljusen. De var ju tyvärr elektriska, så det hände inte så mycket, men det vet ju alla och en var att man ska göra. Det var så fint så gamla mormor blev änna tårögd! Och visst var det väldigt likt alla födelsedagskalas han hade bevistat hos kompisar, dekorationer högt och lågt och så ljus som kronan på verket.

But then there are of course lots of other things to do, that does not require knee creeping. Bake gingerbreads, for example, or decorate the Christmas tree. It was so nice, and everything that possibly could be hang was hung there, of course. And when it all was finished and put on its place, we were one by one ordered to come and together with Alex stand in front of it, while he sang "Happy birthday dear grandma / daddy / mummy / Trishy, happy birthday to you!" Then we should blow out the candles . They were, unfortunately, electric, so it did not happen so much, but everybody knows that you should do so. It was so nice that the old grandmother became teary-eyed! And certainly it was very similar to all the birthday parties he had attended with friends, decorations high and low, and the candles as the finishing touch.






Modellera är jättekul också, man kan göra bilar i alla färger och fasoner.

Clay is great to play with as well, you can make cars in all colours and fashions.









Och en del gosande med lille Tristan blev det också. En sån stor liten kille! Han var 54 cm när han föddes, och det märktes faktiskt skillnad på arm- och benlängden, de verkade i alla fall längre än vad man förväntar sej på en sån liten krabat, och fingrarna var definitivt ovanligt långa. Rena pianofingrarna. Ska bli väldigt kul att se hur lång han blir så småningom, som det ser ut nu bör han bli betydligt längre än Alex.

Men tiden gick fort, alltför fort, och nu kan jag bara sitta och längta tills nästa gång jag får träffa mina favoritkillar.


And of course there was some cuddling with little Tristan, too, with or without big brother. Such a great little guy! He was 54 cm when he was born, and there was noticeable difference in the actual arm and leg length, they appeared in all cases longer than you expect to such a small one, and his fingers were definitely unusually long. Pure piano fingers. Should be lots of fun to see how long he will eventually, as it looks now, he should be considerably longer than Alex.

But time passed quickly, too quickly, and now I can just sit here and wait for the next time I get to see my favourite guys.





Men innan dess ska vi åka och hälsa på lilla Poppy, längtar så!

But before that we will go and see little Poppy, just can't wait!






Flygresan gick väldigt behändigt också, och jag stickade mej genom både väntetiden på flygplatserna och på själva flygresan. Det var första gången jag försökte mej på det, och hade tänkt till ordentligt innan. Dessa fantastiska Knit Pro stickor som man kan skruva av kabeln gjorde att jag vågade mej på det. Tog av själva stickspetsarna och skruvade på stopparna, så att ingen skulle kunna anklaga själva stickningen för några farligheter, och så stoppade jag spetsarna för sej i handväskan. På så sätt så var det värsta som kunde hända att jag blev av med spetsarna, men skulle i alla fall inte behöva dra ut dem ur själva stickningen. Sen var det bara att skruva ihop dem när säkerhetskontrollen var passerad, och stickandet kunde komma igång. En sån skillnad det gjorde på tiden! Det gick hur snabbt som helst, så det kommer jag att göra om under kommande resor. Och resultatet blev Balsam, en s.k. smokering till Helene. Jag hade påbörjat den hemma, och hade några varv kvar när jag kom hem igen, men det allra mesta fick jag gjort under de timmarna. Visst tittade en del, men inte en enda människa, vare sig personal eller medpassagerare, sa ett ord om det.

The airplane trip went very handy too, and I knitted through both the waiting time at the airports and on the flight itself. It was the first time I tried to do so, and had taken a good thought about it before I went away. These fabulous Knit Pro needles, that you can unscrew the cable from the tips made me dare to it. I took off the actual knitting tips and screwed on the stops, so that no one could accuse the garment itself for a dangers, and put the tips by themselves in the handbag. In this way, the worst thing that could happen was that I got rid of the tips, but would at least not have to pull them out of the knitting. Then it was just to connect them when the security check was passed, and the knitting process could get started. Such a distinction is made at the time! I am definitely going to do it again at the coming trips. And the result was Balsam, a so-called smoke ring for Helene. I had started it at home, and had a few rows left when I got home again, but the very most of it I got done during those hours. Some people was looking at me, but not a single person, either staff or fellow passengers, said a word about it.