Tiden går fort när man har roligt! Nu har vi tillbringat ännu en innehållsrik och helt underbar vecka med våra favoritkillar i London.
Time flies when you're having fun, doesn’t it? Now we have spent a wonderful, marvelous and magic week with our favorite guys in London.
På vägen dit påbörjade jag ett par sockar till Alex, och fick dem klara innan det var dags för hemfärd.
On the way there I started a pair of socks for Alex, and got them ready before it was time to return home.
De mottogs mycket väl, och dessutom tyckte Alex att det såg ganska häftigt ut att sticka, så det ville han absolut prova på. En halsduk till mamma skulle det bli.
They were received very well, and Alex thought that it looked pretty cool to knit, so he really wanted to give it a try. It should be a scarf for mom.
En kofta till lilla Baby Ru hade jag också med mej, och den kom jag en liten bit på, fast på det hela taget användes tiden till annat än stickning. Bygga med Lego till exempel.
I had also brought a cardigan for little Baby Roo with me, and I got a little bit done on it, but on the whole most of the time was used for other things than knitting. Playing with Lego, for instans.
Väl hemma igen sent i torsdags kväll var jag rätt mör, det känns i kroppen att det är nåt som inte är som det ska. Men det ska väl snart bli bättre. Men inför det ska det undersökas och utredas in absurdum. Fast jag klagar inte, är verkligen tacksam för att allt görs så noggrant. Men visst kan man få bli lite trött på det ibland? Som i fredags, dagen efter hemkomsten från London. Hade tid på lasarettet för att kolla njurfunktionen kl 8.00. Var där i god tid och fick då veta att de sökt mej dagen innan – när jag hade mobilen avstängd och inte hade brytt mej om att slå på den när vi väl var hemma igen – för att tala om att undersökningen var framflyttad till kl 9.00. Hm, ok, inget att göra åt, och eftersom jag är en mycket förutseende kvinna hade jag naturligtvis en stickning i handväskan, närmre bestämt ovan nämnda lilla babykofta. En timmes sticktid är ju knappast något slöseri med tid, eller hur?
När klockan väl var slagen, prover tagna och medel av något slag insprutat fick jag åka hem, med besked att jag skulle komma tillbaka tre timmar senare för ny provtagning. Dessutom skulle detta upprepas ytterligare två gånger med en timmes mellanrum! De tre timmarna var det ju mening med att åka hem, men knappast de övriga, så då blev det mer sticktid. Problemet var bara att då hade jag en kanyl i ena armvecket och det borde helst inte böjas för mycket. Men nu vet jag att man kan sticka med raka armar, även om det tar lite längre tid. Och koftan blev färdig! Ska bara leta rätt på några knappar.
Om några timmar kommer vår favorittjej Poppy hit och hälsar på, så nu har jag faktiskt inte tid att sitta här och skriva, måste plocka fram roliga leksaker!
Back home late Thursday evening, I was really tired, the body feels that it is something that is not as it should. But it will surely soon get better. But before that it will be examined and investigated in absurdity. Though I'm not complaining, I’m really grateful that everything is done so carefully. But of course one can get a bit tired of it sometimes? As last Friday, the day after we returned from London. I had a time at the hospital for checking the kidney function at 8 o’clock. I was there in good time and then told that they had tried to call me the day before - when I had the phone turned off and had not bothered to turn it on when we were home again - to say that the investigation was postponed to 9 o’clock. Hm, ok, nothing to do about it, and because I am a very clever woman I had a knitting in my purse, the above mentioned little baby cardigan. One hour of knitting time is hardly a waste of time, right?
When the hour was gone, samples were taken and something were injected and then I had to go home with the instruction that I should be back three hours later for new samples. Moreover, this would be repeated two more times with one hour apart! The first three hours it was meaningful to go home, but hardly the others, so there it became more knitting time. The only problem was that I had a needle in one – what in earth is it called in English, the inside of the elbow? - and it should preferably not be bent too much. But now I know that I can knit with straight arms, even if it takes a little longer. And the cardigan was finished! Will only find some buttons.
In a few hours, our favorite girl Poppy will come to visit us, so now I actually do not have time to sit here and write, must find some fun toys!
5 kommentarer:
Koftan blev verkligen fin i det melerade garnet :)
Your little guys are super beautiful! Such a blessed life you have! That little cardi is awesome.
Jag har också alltid en liten stickning med mig, för det blir alltid väntetider.... koftan till Lill Ru blev jättefin
Jättefin kofta.
Vad stora pojkarna har blivit :-).
Kramar!
Så roligt att hitta till dig och din blogg! Och roligt att du är med i min utlottning!
Kram skogsflickan
Skicka en kommentar