Ibland är man bara för smart för sitt eget bästa, jag vet! Som jag tidigare berättat satte jag efter viss tankemöda igång med omlottkoftan till Karin, som jag beslutade göra i ett stycke. Långa varv är det, de båda framstyckena är ju obetydligt smalare än bakstycket, eftersom de ju faktiskt ska gå omlott. Stickade och stickade och stickade, med spetsmönster på ena sidan i en bred och lång rad. Så händer det som då inte ska hända, plötsligt rasslar en hel mönsterrapport av stickan och åker rutschkana ner genom åtskilliga varv. Hade det varit slät- eller rätstickning hade det inte varit någon suck att fiska upp, och det hade säkert inte rusat iväg så snabbt då heller, men här med en hel hög omslag och ihoptagningar … Efter en stunds övervägande var det bara att acceptera den bistra verkligheten och repa upp alltihop. Jag gjorde ett försök att backa, men det funkade inte över spetsmönstret, det hade säkert krävt mer av mina stackars nerver än det gjorde att börja om från början. Men lite småeländig känner man sej allt, och tänker med vemod på hur mycket mindre det hade varit att göra om, om jag bara hade haft ett stycke på stickorna istället för att tre.
Men med en dåres envishet började jag om på samma sätt, stickar alltså även nu alltihop på en gång och har både kommit ifatt och en bit förbi där jag var vid olyckstillfället. Så nu är jag nöjd och glad igen och alla gamla sorger är glömda.
Sometimes I'm just too smart for my own good! As I wrote about earlier, I started with the wrap cardigan for Karin, which I after quite a lot of thinking decided to do in one piece. It’s really long rows, the two front parts are of course just slightly narrower than the back part, because they are actually attending to overlap. I knitted and knitted and knitted, with a lace pattern on one side. Then it happened what not should happen, suddenly rattled an entire pattern repeat off the needle and went down through several rows. Had it been stockinette or garter stitches, it had not been a sigh to fish them up, and it had probably not rushed away so quickly either, but here with a bunch of yarn overs and decreases ... After a moment's consideration, I only had to accept the harsh reality and unravel the whole thing. I tried to knit backwards, but it did not work with the lace pattern, it would surely have required more of my poor nerves than it did to start all over again. But I must admit I felt a tiny bit depressed for a moment, and thought with sadness about how much less it would have been to undo if I only had one part of it on the needle instead of three, when the accident was a reality.
But with a fool's stubbornness, I started in the same way again, all I one piece, have now went up to and past where I was at the time of the accident. So now I'm happy and cheerful again, and all old sorrows are forgotten.
Poppys kappa är klar nu, och om bara storleken passar är jag himla nöjd med den. Vet inte varför jag är så förtjust i den, nästan färglös som den är och dessutom enbart i slätstickning, men så är det. Kan det vara den lite dekadenta glittertråden i garnet, kanske? Det syns inte på bilden, men det är en liten antydan till laméstuk över den. Och vilken trendig ung dam behöver inte en havresilverlamékappa i sin garderob? Och så naturligtvis ett par matchande sockar …
Poppy’s coat is finished now, and if just the size fits, I am amazingly happy with it. Do not know why I'm so fond of, it’s almost colourless and just in stockinette stitches, but in spite of that …. Could it be the slightly decadent feeling because of the glitter thread in the yarn, maybe? It is not visible in the picture, but it's a small hint of silver lamé over it. And mustn’t a fashionable young lady have an oat-silver-lamé coat in her wardrobe? And of course, a matching pair of socks ...
