Ja apropå vinden, vi gjorde faktiskt ett tappert försök i julhelgen. Detta lilla mikroutrymme vi har till vårt förfogande för hela livets sparade bra-o-ha-saker är så vida pass välpackat att det närmast liknar en välbyggd tegelvägg. I motsats till vårt normala beteende har vi faktiskt packat allt som ska vindsförvaras - det var väl inför ett par flyttar sen - i bananlådor. Väldigt ordentligt, de är till och med märkta med innehåll. Men vad hjälper det när de är staplade på varandra, 6-7 på höjden, två i bredd och tre på djupet? Utöver vad dessa tar i plats finns det utrymme för en person att stå där inne, inte mer. Alltså ska man ha något, bör det vara från någon av de översta lådorna i främsta raden. Att börja flytta om är bara inte till att tänka på!
Men som sagt, vi gjorde ett tappert försök, vi ville ha fram lite småbarnsleksaker inför Alex stundande besök i februari. Och tänka sej vad ödet kan vara välvilligt ibland, den lådan - eller i alla fall en låda - med lämpliga leksaker fanns främst, bara att plocka med sej ner i lägenheten! Och dessutom fick vi tag i lådan med Ormen och Sköldpaddan, något Karin önskat sedan länge. Dessa två individer sydde jag för pass 30 år sen och stoppade med skumplastbitar, sånt där äckligt statiskt som man till slut har överallt och aldrig blir av med. Dessa var högt älskade av Karin, i synnerhet sköldpaddan. På den tiden det begav sej var den lagom stor för henne att kravla upp och lägga sej på. Men lite schangserade av tid och rum hade de blivit, så någon form av rengöring var på sin plats. Eftersom ormen var minst - ca 2 m men inte mer än någon dm tjock - fick den agera försökskanin. Eftersom den dessutom inte var lika högt skattad tänkte jag att det får bära eller brista, den får gå i tvättmaskinen. Det jag befarade var att fyllningen skulle klumpa ihop sej ohjälpligt så den blev knölig och/eller hård. Men som sagt, jag beslöt att ett tvättmaskinsdopp trots allt skulle göra den gott. Ja, den snurrade igång tillsammans med en fleecemorgonrock och en tröja. Det är ju oförsvarligt slöseri att inte köra fulla maskiner, det vet vi ju alla. Det snurrade så käckt, men ve och fasa, när jag tittade till det efter slag fick jag genom den lilla tittrutan se något som var till förvillelese likt ett skumplastfnock. Jag stod som förstelnad och stirrade in genom rutan, och kunde bara i vanmakt se hur fler och fler av dessa små illvilliga tingestar snurrade runt där inne. Vad göra? Nödstopp skulle ju inte hjälpa, jag kunde lik förbaskat inte få upp luckan utan hjälp utifrån. Och vem vill ringa till jourhavande nödreparatör en helgdag för att tala om hur korkad man varit? Tack och lov var det inget långvarigt tvättprogram, så medan jag stod där och i vanmakt vred mina händer, närmade det sig sitt slut. Genom avloppsröret dansade det ut ett flertal små bitar. Tack och lov stoppade det inte upp hela systemet, och jag försökte efter bästa förmåga samla ihop eländet. När så sanningens minut var kommen, programmet klart och maskinen redo att öppnas var jag tämligen skakis. Ut fick jag först en mycket märklig tröja, röd och behängd med miljoner små skumplastbitar som satt som ditklistrade. Har ännu inte fått ordning på den. Nästa man ut i det fria var morgonrocken. Nästan lika illa behängd men inte lika svårrensad visade det sig senare. Och så till slut ormen, denna förväntade kvarleva av en stor och mullig personlighet. Men den var sej tämligen lik! Lite mager kanske, men inte uppseendeväckande. Det som hade hänt var att sömmen brustit på två ställen, en respektive två cm, och ur dessa pyttehål hade all denna vederstygglighet kommit. Naturligtvis fanns det en hel del i maskinen också, men det var tämligen lättrensat och den har inte visat några tecken på att må illa efteråt heller. Tur som en tok hade jag, tänk om hela sömmen rämnat?
Men nu är herr Orm nypåfylld och åter ordentligt hopsydd. Ren och fräsch som en vårmorgon. Men kompisen Sköldpadda får nog vara som den är. Det blir ingen mer maskintvätt av stora plastfyllda varelser.
Detta har tagit sin lilla tid, men dock inte all tillgänglig. En hel del stickat har det blivit också. Pippi-tröjan till Alex är nu klar. Den var helt ok att sticka, men fy för den lede vad den var trist att sy ihop. Det tog faktiskt nästan en vecka, mina nerver tålde inte alltför mycket åt gången. Och Jan har nu insett att någon Fiskartröja till honom blir det inte.
Därutöver har jag kommit en god bit på en tröja till Madelene, drygt halvvägs på My So Called Scarf och så kunde jag inte motstå att börja på en ny Baby Surprice Jacket. Nu har jag gett mej den på att det ska bli en liten en, som kan passa en nyföding. Därför stickar jag den i Handpainted Yarn's Lace på stickor 2,5. Har nu gjort ungefär 1/3 och börjar till min oerhörda förvåning misstänka att den kanske kommer att bli för liten! Lite snopet i och för sig, men det bevisar att jag kan göra något som inte nödvändigtvis måsta vara för stort! Det har väl aldrig hänt förr. Ser med stor spänning fram emot det färdiga resultatet.
Men om det nu är så att den är för liten får jag väl leta rätt på en docka i lämplig storlek. Förr eller senare finns det väl någon liten flicka - ja, man ska inte ha fördomar, jag vet. Men jag har faktiskt aldrig känt nån liten pojk som gillat att klä på och av dockor! - som kan tänkas uppskatta den.
Önskar alla ett riktigt gott nytt år, med massor av roliga, spännande och intressanta upplevelser som väntar om hörnet!
