Spets / Lace

Nu har jag visst snöat in på spets. Det är rysligt längesen jag stickade något spetsaktigt, om man undantar lite mönster på nån kofta och klänning till Poppy. Men sån där riktig sjalaktig spetsstickning har jag inte gjort på säkert ett par år. Men så fick jag syn på en adventskalenderstickning – alltså lite av en mysteriestickning, i 24 delar – av en halsduk med spetsmönster, och tyckte det lät lite småkul.

Now I’m stuck with lace. It's an awfully long time since I knitted something lace-like, with the exception of some lace patterns on a cardigan and dress for Poppy. But I have not done any of those real shawl-like lace knitting in at least a couple of years. But then I saw a calendar knitting - that is a bit of a mystery knitting in 24 parts - of a scarf with lace patterns, and thought it could be a bit of fun to join.






Men inte sjutton var det småkul, det var så in i bänken kul att jag letade rätt på en liknande för att köra parallellt. Så nu har jag två spetsmönstrade, vita halsdukar på gång. Färgen är väl det mesta de har gemensamt egentligen. Den första är betydligt vidare och längre och har helt separata mönster varje dag. Den andra är mer normalvid och -lång och har ett sammanhängande mönster även om det skiftar från dag till dag. Men bägge är precis lika roliga att göra. Karin och Helene ska få varsin.


But it was not just a bit of fun, it was so very fun that I was looks for something similar to knit at the same time. So now I have two lace-patterned white scarves on the needles. The colours are probably the most specific they have in common. The first one is much wider and longer and has completely separate patterns each day. The second one is more normal wide and long and has a consistent pattern, although it varies from day to day. But both are just as fun to make. Karen and Helene will get one each.





Men det där med längden är jag lite fundersam på. Använder aldrig denna typ av halsduk själv, har ett par sjalar jag vävde för 20 år sen och som inte är utbytbara. Men det gör att jag inte vet vad som är lagom när det gäller längd. Att det är en minimigräns är ju inte så svårt att räkna ut, runt halsen måste den ju nå, men det bör väl i rimlighetens namn finnas en maxgräns också? Den vida av de här två är efter 14 dagar 110 cm lång, oblockad bara lite lätt sträckt. Det skulle kunna innebära att den efter tvätt i dagsläget är åtminstone 135 cm och i slutändan då 230. Låter inte det rysligt långt??? Den andra är lite lätt sträckt 80 cm, uppskattningsvis 100 cm efter blockning och i slutänden då 170 cm. Det är en väldig skillnad. Snälla rara ni som vet, vad är rimligt och lagom???


But I am a bit concerned about the length. I never use this type of scarf myself, has a couple of scarves I weaved some 20 years ago and they are not interchangeable. But it means that I do not know what a comfortable length is. That there is a minimum limit is not that hard to figure out, it has to reach around the neck of course, but it should be a maximum limit as well, shouldn’t it? The bigger of these two is after 14 days 110 cm / 44”long, unblocked, and only lightly stretched. It could mean that after washing/blocking it is at least 135 cm / 54”now and could be 230 cm / 92” Doesn’t it sound awfully long??? The second one is 80 cm / 32”, approximately 100 cm / 40” after blocking and in the end 170 cm / 77”. It's a big difference. Please help me, what is comfortable and normal???





Men de här tar inte hela dagen att sticka. Lite annat blir det också och mest uppseendeväckande är en tröja till Jan. Han har länge pratat om att han vill ha en Pippitröja, och lika länge har jag vägrat. En gång i tidernas begynnelse, tror det till och med var innan Alex föddes eller möjligtvis strax efter, så stickade jag en pytteliten till honom. Själv hade han inte så mycket åsikter om den just då, men söta mor Karin bad om ytterligare en när han vuxit ur den första. Så blev det, men när den var klar lovade jag mej själv att aldrig mer göra en sån. Så fruktansvärt urbota tråkig! Och då hade jag i alla fall den andra gången stickat runt upp till armhålorna, vilket inte var vad mönstret förespråkade. Sen skulle ärmarna sys i. Klumpigt, klumpigt, klumpigt och dessutom tycker jag mönsterränderna är förbaskat tråkiga. Alltså bom stopp för fler.

Men skulle man inte kunna göra den i raglanmodell? Har haft det liggande i bakhuvudet ett gott slag, och så för lite sen fick jag se en sådan på Yll o Tylls blogg. JA, jäklar i min lilla låda, jag skulle överse med de tråkiga ränderna och göra en till Jan. Kanske är den lite i tjockaste laget, men han säger att han vill ha en tjock och då får det bli en tjock. Svarta Fårets Raggsocksgarn gör jag den i, och det har det goda med sej att det går undan. Är efter bara en vecka nästan uppe vid armhålorna och ska bryta för att göra ärmarna. Ska bara mäta ut var i mönstringen jag ska börja för att det ska stämma när de ska sammanfogas med själva kroppen. Hade jag varit gnuttan smartare hade jag naturligtvis börjat uppifrån, men nu var jag inte så smart. Kom på det när jag kommit alltför långt för att vilja repa upp och börja om, lat som jag är.

Och nu är tanken – vad den nu kan vara värd? – att jag sen ska göra varsin i mer traditionell bomullskvalitet till våra favoriter. Tror att mor Karin tycker det är en acceptabel kompromiss med raglanärmar i stället för de traditionella, raka och isydda? Fast i ärlighetens namn behöver de ju inte sys i, man kan ju plocka upp maskor från armhålorna. Får se vad det blir.


But these do not take all day to knit. A totally different thing is a sweater for Jan He has for a long time talked about that he wants a Pippi sweater (Pippi Longstocking, all Swedes know what a Pippi sweater is), and all the time I have refused. Once in the beginning of time, think it was even before Alex was born, or possibly just after, I made a tiny one for him. He himself had not that much opinions about it right then, but his dear mother Karin asked for a second one when he had outgrown the first. So I made another one, but when it was finished I promised myself that never ever do another one. It is so terrible boring! And that in spite of that I had made the second one in the round up to the armpits, which was not what the pattern called for. But then the sleeves had to be sewn in, clumsy and awkward. And besides that I think the stripe pattern is damn boring. So no more!

But shouldn’t it be able to do it with raglan sleeves? Have had it lying in the back of my head quite some time, and so I happened to see just that at Yll o Tyll’s blog. Yes, I could tolerate the boring stripes and make one for Jan. Perhaps it is a bit heavy, but he says he wants a thick one, and then it will be a thick one. I made it with Svarta Fårets Raggsocksgarn, and it with this yarn it’s a fast knitting. After just a week I’m almost up to the armpits and will break to make the sleeves. Should just measure out where to begin to get the stripes on the right position when they will be joined to the body. If I had been smarter I had obviously started from the top, but now I was not that smart. Didn’t think about it until I was too far to want to frog and start all over again, lazy as I am.

And now is the idea - whatever it may be worth? – that I later will make one each for our favorite guys but in more traditional cotton quality. I think sweet mother Karin thinks it's an acceptable compromise with raglan sleeves instead of the traditional, straight and sewn? Though honestly, they do not need to be sewn in, one can pick up stitches from the armpits. We'll see what happens.




Så, sluta läsa här och nu om ni är känsliga!

Please stop reading here and now if you are sensitive!


Blev avbruten när jag satt här och skrev. Det ringde på dörren, och det hör definitivt inte till vanligheterna så här mitt på dagen. Vi bor i ett hyreshus med portkod och är normalt sett väl förskonade från försäljare och annat pack som springer runt. Men som sagt, nu ringde det på dörren och i min blåögda enfald trodde jag det var en bekant som tittade in. Men icke, utanför står två vilt främmande människor, glatt flinande och viftar med några broschyrer. Vid anblicken av dem falnade mitt inbjudande leende tämligen omgående och på min fråga vad de ville fick jag veta att de tänkt sej ett litet mysigt samtal med mej om sin gud. I helvete! Jag blev så tvärförbannad att jag hade slängt käringarna nerför trappan om jag bara hade haft ork! Men jag orkade i alla fall tala om för dem vad jag ansåg om sådana som smet in – något annat sätt var inte möjligt – i ett hus som var skyddat med portkod. Den finns där för att hyresgästerna inte ska behöva bli störda av dylikt pack. Men visst är det märkligt, här talas vitt och brett om hotet av att islamismen sprider ut sej, att de kommer att tränga undan allt annat och så vidare. Men jag har aldrig i hela mitt liv stött på en enda islamist som på något sätt försökt pracka sin tro på mej, däremot blir man överallt och alltid påhoppad av fanatiska kristna som till varje pris vill omvända en till sin sekt! Jag bryr mej inte ett skvatt om vad folk har för religion, om de överhuvudtaget har nån, men jag går fullständigt i taket när de försöker trycka den på andra och som sagt, det tycks vara en typisk kristen grej. Fy fan!

Ja, ja, jag ber om ursäkt för språket, brukar normalt sett försöka uttrycka mej så att det inte ska störa någon, men det här var bara tvunget att komma ut. Ni ska vara väldigt tacksamma att jag inte har pådyvlat er min åsikt om Wikileak och Assange. Fast så mycket kan jag säga när jag ändå är igång att om Assange är den våldtäktsman han förmodas vara bör han finkas för lång tid här i Sverige eller i England där han nu sitter, dock ej, aldrig i livet utlämnas till USA. Så illa ska han inte behöva råka. Däremot säger jag bara om Wikileak: Länge leve den, hurra, hurra, hurra!!!

Efter detta utbrott ska jag återgå till att vara en mild och timid liten stickande gumma och inte blogga om något annat på länge!


I was just interrupted when I sat here and wrote. The doorbell rang, and it is definitely not usual. We live in an apartment building with a door code and we are normally well spared from vendors and other pack running around. But as I said, now the doorbell rang and in my blue-eyed silliness I thought it was a friend who stopped by. But no, outside the door are two total strangers, happily smiling and waving a few brochures. At the sight of them faded my inviting smile almost immediately and on my asking what they wanted, they said that they wanted a nice little chat with me about their god. In hell! I was so absolutely pissed off that I had thrown the old women down the stairs if I only had the strength! But I could at least tell them what I thought about those who snuck in - otherwise was not possible - in a house that was protected by access code. It is there because the tenants not will have to be disturbed by similar packs. But isn’t it strange, it is spoken widely of the threat of Islamism to be spread out, that they will push aside everything else and so on. But I have never in my life met an Islamist who somehow tried to foist their beliefs on me, but have everywhere and always been attacked by fanatical Christians who at any cost try to convert me and everybody else they meet into there sects! I don’t care a bit of what people have for religion, if they have any, but I go completely mad when they try pushing it on others, and as I said, that seems to be a typical Christian thing. Damn!

Yes, yes, I apologize for the language, normally I try to express myself not to disturb anyone, but this was just forced to come out! You should be very thankful that I did not have pressed my opinions about Wikileak and Assange on you. But I can say that much that if Assange is the rapist he is supposed to be he should of course be jailed for a long time here in Sweden or in England where he now is, but not, never in life be extradited to the US. He doesn’t deserve that. However, I just say Long live Wikileak, hurray, hurray, hurray!!!

After that outbreak, I will be back to being a gentle and timid little knitting woman and not blogging about anything else for a long time!

Däckad av influensa / Knocked down by the flue

Den illasinnade flunsan har däckat mej totalt den senaste veckan, har inte orkat något, svag som en nyfödd kattunge. Inte kul, men det är bara att gilla läget. Eftersom jag inte orkat göra något annat, som att jobba, städa, stryka eller andra nyttigheter, så har jag suttit insvept i en filt i fåtöljen med en stickning i handen och en ljudbok i öronen. Och det är ju inte det sämsta. Men visst hade även det varit behagligare om man inte känt sej så totalt slagen till slant. Att ta sej från sängen till fåtöljen har blivit stordådet för dan och visst hade det varit trevligt att kunna göra något annat dessutom. Inte ens stickningen har varit sej riktigt lik, det har mest blivit enklare och framför allt fysiskt lättare saker. Komplicerad tvåfärgsstickning har det gått trögt med, liksom Davids vid det här laget ganska tunga tröja.

The mean flue has got me, have been totally knocked out the last week. I’ve been weak as a new born kitten and that hasn’t been fun. But since I not have had the strength to go to work or clean or iron or any other usefulness I have been spending my days in my knitting chair, wrapped in to a cosy blanket, with a knitting in my hand listening to a cd-book. Well, it isn’t that bad, is it? But of course it had been even nicer if I not had felt so totally knocked out. The most heroic I have done is to go from the bed to the chair, and the knitting has had to be of the moor simple kind. Nothing complicated as the stranded mittens or heavy as David’s sweater.




Det som däremot blivit klart är Abby’n till Helene. Tog först ett kort när den låg för lätt blockning och skulle sen ta ett på mej själv med den på. Ville ju så gärna stappla iväg till brevlådan med den per omgående och väntade därför inte in att Jan skulle komma hem och hålla i kameran. Det blev inte till belåtenhet, om man uttrycker det lite försiktigt. Därför får det räcka med blockbilden av den.

But I have finished the Abby for Helene! First I took a photo of it, blocking, and then I tried to take one of myself with it on. Was so anxious to get it away to her that I didn’t want to wait for Jan being home and take the photo. And the result was just as you could expect, a catastrophe! Sorry, so here is just the photo of it blocking.




En annan liten snabbstickad historia som jag gjort de sista dagarna är en fuskpolo till Alex. När jag pratade med Karin häromdagen kom vi fram till att en sån kunde vara värd att prova. Sagt och gjort, visste att jag sett ett mönster hos Annas Garndrömmar och garn hade jag. I och för sig mycket grövre än vad hon använt, så lite modifiering fick det bli, men i grova drag. Det var ett nysta Debbie Bliss Cashmerino Aran, som blev över efter tröjan till Linnea, som jag gjorde av garnet som blev över efter den teststickade västen till Karin. Ja, ja, det är inte alltid så lätt att bedöma vad som går åt, men nu är det slut. Hade faktiskt inte gjort något om det varit några meter till, den här blev lite i minsta laget över bröstet. Men som ett testprojekt kan det väl duga, funkar principen och godkänns av Lillprins Bus så kan det väl bli fler i framtiden.


Another fast done thing I’ve done the last days is a neck-warmer for Alex. When I talked to Karin the other day I realised that such a one may be could be useful, and fast as the eye can twinkle I did one from a ball of yarn that was left over from the sweater I did for Linnea a couple of weeks ago, that was left over from the test knitting vest for Karin I did earlier. It could have been some more of it, now it became a bit too small, but it will give a hint of how it could be. It’s Debbie Bliss Cashmerino Aran, a lovely soft and cosy yarn that I will use again, I’m sure. Now I just hope it will fit our dear little Prince Charming, if he likes it, it will be more of the kind later.

My So Called Scarf

Mycket har jag på gång, stort som smått. Det tar därför ganska lång tid för var sak att bli färdig, men det går framåt med det mesta. När jag tänker efter har jag nog bara en enda sak på gång som är direkt urtråkig och som jag därför aldrig får "tid" att göra nåt åt. Apropå det, när övergår ett WIP till att bli ett UFO? Är det när man mentalt gett upp? I så fall är detta obehagligt nära att falla över gränsen.

Have a lot of different things on the needles, so it takes quite some time to get anything finished. And by the way, when will a WIP become an UFO? I have a scarf that has to be very close to fall over the border. It's made of an awful acrylic-yarn. I think it will be quite nice and it's very soft, but so boring to do!




Det är en halsduk i en brett självrandande svart-grå-vit färg av ett mycket obehagligt akrylgarn. Fattar inte att jag köpte det, men det ser väldigt snyggt ut när det väl blir färdigt, har sett en. Dessutom blir den faktiskt väldigt sammetsmjuk. Men att sticka med eländet! Det är bara rent outhärdligt tråkigt! Något åt chenillhållet, och att säga att det inte löper smidigt är bara förnamnet.




Hade tänkt göra den till Helen, men nu har jag i stället gjort en My So Called Scarf åt henne, i det tjocka, mulliga Debbie Bliss-garnet jag fick som hemlispresent. Köpte till ett par nystan så att det säkert skulle räcka, tyckte inte det blev så mycket av det annars. Den har jag faktiskt gjort klar nu, det gick snabbt som ögat! Tjock är den, smal som en tarm och väldigt, väldigt lång. Faktiskt mycket längre än jag tänkt. Men varför avvika från det gamla invanda? Jag har, som jag tidigare sagt, hittills aldrig lyckats göra någonting som inte blivit för stort. Ett mycket märkligt fenomen. Nu ska jag alldeles per omgående - eller i alla fall inom de närmanste dagarna - börja med ett par sockar i stl 38. Undrar om jag inte ska följa mönstret för stl 6 år, då kanske de kan bli lagom :-)?

I intended to do it for Helen, but now I have done a My So Called Scarf for her. It was very nice and fast to do, and it's thick, narrow and very long. May be a bit too long, but why shouldn't it be? Everything I do intend to be much too big!

Apropå sockar, jag har naturligtvis inte kunnat avhålla mej från att gå med i Sticka Mera's Sockklubb. Men det mönster som gäller för januari visade sej vara Monkey, och de gjorde jag i våras. Känner inte för att göra exakt likadana igen, så nu ska det bli ett par släta, enfärgade med en stor pärlspindel på skaftet. Tycker de ser så kul ut. Dem har jag som absolut intention att få färdiga innan januari månads utgång, så jag kan hoppa på februarisockan, vad det nu kan bli.

I have also joine Sticka Mera's Sock-club. The first one, for January, was Monkey. But I did them last spring and don't want to do them again. Instead I'll do a pair in a solid coloured and with a beaded pattern of a spider! But I have to do them very soon, because I want to be ready for the February-socks.

För övrigt stretar jag på med Chrysopolisen. Har nu faktiskt lyckats komma halvvägs. Den är fortfarande väldigt kul - tack och lov! - men dryg. Och jag som hade tänkt börja med Secret of the Stole II som kör igång om bara två veckor. Den får nog anstå, tror jag i alla fall.

My Secret of Chrysopolis isn't forgotten. I have just done half of it. It's still very nice to do, but it takes its time! I ment to start with Secret of the Stole, when it starts in a couple of weeks time, but I'm not sure I'll join it from the beginning.



Den lilla Baby Surprice Jacket som också är på gång har väl avancerat ca en fjärdedel, liksom den betydligt större tröjan till systerdotterbarnbarnet (oj, vilket ord!) Madelene, som är tio år.

A Baby Surprise Jacket is growing, too, as well as a sweater for Madelene, 10 years old.

Gott slut! / Happy end of the old year!

Så har den här helgen kommit till sitt slut. Undan har det gått, precis som med all ledig tid men det har varit några riktigt härliga dagar. Lugnt och skönt utan några som helst förpliktelser. Lite julmat har vi till och med haft, skinka och dansk rödkål. Jan köpte sig till och med en burk sill, ska det va så ska det! Fast skinkan kommer väl att skäras ner i lämpliga bitar och stoppas in i frysen om ett par dar, för att i vanlig ordning omvandlas till någon form av pyttipanna så småning om.

Now this holiday has comes to its end. How fast the days off goes! But they have been very nice, calm and quiet. We have even had some Christmas-foods, ham and red cabbage and Jan even bought some herrings.

Mycket sticktid har det blivit, och Jan den rara människan har stått för all matlagning så inte ens det har jag behövt avbryta för!

Nu är jag inne på sista varvet, eller rättare sagt sista cm på pippi-tröjan till Alex. Sen återstår bara eländet med att fästa trådar och sy ihop den. Tack och lov är den inte så stor, men det tar emot i alla fall.



Den lilla omlottkoftan till Johannas baby är däremot helt klar. Den ser riktigt trevlig ut, i och för sig inte någon nyfödingsstorlek, men den kanske kan komma till användning i alla fall, framåt våren. Grubblar och grunnar nu på om jag ska göra en omlottkofta till eller en Baby Surprice Jacket. Har ett härligt vitt ullgarn som blev över efter Secret of the Stole. Det kunde nog bli fint till omlottkoftan. Så har jag det gosiga brungula från Handpainted Yarn, skulle nog ta sej lysande till en BSJ. Mm, får grunna lite till.

The small wrap-cardigan for Johanna's baby is finished now. I must say I'm quite satisfied with it, in spite of that it is a bit bigger than I thought from the beginning. But hopefully it will be some use for it in the springtime. Now I'm thinking about another wrap-cardigan in a smaller size, or may be another Baby Surprice Jacket. I have a lovely white yarn left from the Secret of the Stole that I think should be perfect for the wrap-cardigan. But at the other hand I have a lovely yarn in brown-yellowish from Handpaninted Yarn that should be perfect for the BSJ. Think I have to give it one more thouhgt.



Davids sockar är klara också, nu ska det bli spännande att se hur storleken passar. Enligt alla naturlagar bör de vara för stora, det blir ju allt annat jag gör :-)!

David's socks are finished, too. It will be very exciting to see how they fits. But I suppose they will bee too large, just as everything else I do!



Och så kunde jag inte låta bli att börja på My So Called Scarf i det härliga garnet jag fick av Saltflingan i det sista Hemlispaketet. Jag har länge tittat på det mönstret och det är precis lika kul som det ser ut! Och undan går det med det tjocka garnet. Det kommer att bli en halsduk modell varmare, ett absolut måste i varje välsorterat Vinteröverlevnadskitt.

And I couldn't resist to start with My So Called Scarf with the lovely yarn I got from my secret friend Saltflingan. (Yes, she was secret from the beginning, but not any more.) I have been looking at that pattern for a long time, and it's just as fun to do as it looked like!

Jag är ledig idag :-)
Det snöar :-(
Jag måste snart gå ut :-((

Men jag ska ju till posten och hämta ut ett paket! Det är nog vantsatsen jag besällt från Britt Andersson till Jan. Ja, själva satsen får jag väl göra något åt först, innan överlämnandet. Tänk vad snopen han skulle bli om han fick ett par nystan, ett mönster och erbjudande om att låna stickor av mej!



Jag har nu kommit igång med ett vinteröverlevnadskitt till folket i Lilla Huset i Stora Skogen. Där är det kallt och snörikt, och jag har en obehaglig känsla av att vantar och mössor inte ingår i kategorin Nödvändiga Tillbehör där. Och som Den Goda Modern får man ju "för deras eget bästa" se till att den saken åtgärdas. Vad de sen själva vill eller inte vill har väl faktiskt inte med saken att göra? Hur som helst är en mössa klar, en halsduk i vardande och därtill finns garn till varsitt vantpar och ytterligare en mössa eller två. Sockar fick de i fjol, och jag har mycket svårt att tänka mej att de redan är utslitna.

Jag har fått ett Hemlispaket!

Oh, se såna härliga grejer jag fått av min Hemliga Vän! Egentligen fick jag avin redan igår, men hade tyvärr inte tid att hämta ut det då. Men direkt efter jobbet idag sprang - nåja, gick då! - jag till utlämningsstället, för spänningen var oooolidlig. Och se, ett sånt trevligt kort, måste vara en mycket trevlig människa som skrivit det, en chokladbit mörk och härlig med nötter, jättemumsig. Är väldigt stolt över att jag lyckades fotografera den innan jag åt upp den :-) En bok fanns med också, Mannen i sjön av Arnaldur Indridason. Undrar om min Hemliga Vän läst vad jag fick av min förra Vän? Det var nämligen samma författare fast det här är den senast utkommna. De jag har läst av honom tidigare har varit kanonbra, så den här kan jag knappt bärga mej tills jag får börja med. Blir väl om ett par timmar, skulle jag tro. Och sist men absolut inte minst, paketets höjdare, två nystan Regia i en underbar färgsammansättning av Kaffe Fassetts serie! Oh, nu är det ett sånt där fantastiskt trevligt huvudbry, vad ska jag göra med dem. Tämligen omgående reducerades alternativen till två. Antingen en tröja till Alex, färgerna skulle vara helt underbara till honom, eller ett par sockar till mej själv. Har ett mönster i åtanke som jag tror skulle passa perfekt, och har dessutom tämligen länge nu ordat vitt och brett att jag ska göra ett par till mej själv. Försökte få Jan att hjälpa till med valet, men han bara tittade konstigt på mej. Hade kanske varit lättare om ett par sockar till honom hade ingått i alternativen? Men visst vore det väl fint med en tröja till Alex av det??? Det är faktiskt länge sen jag gjorde något till honom nu. Fast som sagt, ett par sockar vore inte dumt heller. Får nog sova på saken. Än en gång, tusen tack kära söta Hemliga Vän, allt är helt perfekt! Hoppas du själv får fantastiska saker från din Vän!



Om jag nu skulle försöka landa på jorden igen. Måste ju rapportera om den mest perfekta timingen jag någonsin lyckats med. På fredag kommer den första ledtråden till Secret of Chrysopolis, och i går blev jag klar med Leda's Dream Scarf, den lilla spetsstickningen jag planerat att hålla känslan för hål vid liv med fram tills dess. Har alldeles nyss plockat bort nålarna från blockningen, och den blev riktigt trevlig. I morgon går den iväg till sitt nya hem, där den förhoppningsvis ska hålla nackdrag borta från Soile. Lite i kortaste laget blev den tyvärr, hade trott den skulle gå att töja mer på längden. Däremot tror jag att jag hade kunnat fördubbla bredden om jag gett mej den på det, där var den hur följsam som helst.

Nu ska jag äntligen sätta mej med lite avkopplande stickövningar. Har inte haft möjlighet än i kväll. Munskänksstyrelsen har haft möte här. Och på onsdag är det dags att köra igång nästa kurs. I helgen får jag nog koncentrera mej på förberedelserna till den. Det är inte samma som de jag har haft på senare tid, så jag får nog fräscha upp minnet lite om vad den ska innehålla.

Nu rör det på sej igen

Ja, så känns det äntligen rätt och riktigt igen! Det där med att bara hålla på med en enda sak är nog inte min melodi. Koftan var väl kul i och för sej, men att bara hålla på med den var mindre humoristiskt. Nu är den helt klar, med dragkedja och allt men har som sagt lovat att inte publicera någon blid på den helt klar förrän mönstret publiceras. Eftersom det varit en hel del detaljer som behövts arbetas om så kan det nog dröja ett slag till, men Jacquelyn är naturligtvis angelägen om att få det klart så snart som möjligt, så det dröjer nog inte så länge till. Den är ... intressant ... kan man nog säga. Det är en färgställning jag aldrig ens kommit i närheten av, men på något underligt sätt har jag blivit van vid den nu och det känns till och med som om jag skulle kunna använda den rätt flitigt. Skön är den nämligen.



Men nu är jag alltså tillbaka i det vanliga kaoset, tack och lov. Green Gablen till Karin är klar - ja, den som jag från början tänkt till mej själv, men när jag kom på hur härlig den blev i Linogarnet från Garnhärvan tänkte jag att Karin nog skulle gilla den. Den förra hon fick blev lite för stor.

Halsduken Leda's Dream har börjat rulla på också, gjort 15 av 25 tänkta mönsterrapporter. Innan vi åker iväg på onsdag hoppas jag på att den är klar. Fast, förståss, jag har ju precis köpt Elizabeth Zimmermanns bok med Baby Surprice Jacket i! Hur länge kan jag avhålla mej från att börja med den? Den officiella tanken är att den inte ska påbörjas förrän vi är hemma från London, men ... tror vi på det? Fråga Jan, han har nog sin uppfattning helt klar. Jag kan ju ialla fall fortfarande inbilla mej att jag har karaktärsstyrka att avhålla mej ifrån den ett slag till.

Döskalletröjan bör nog vara fördigstickad inom ett par dar. Det pratas mycket om SSS i socksammanhang, men för mej stpr det för Second Sleeve Syndrome. Den andra ärmen är urbota trist, var den än ska sitta. Mycket tristare att börja på en sådan än på en andra socka. Men det ska väl gå det med, har ju den underbara ihopsömnaden att se fram emot :-( !

Apropå tråkiga ärmar, så går jag här och verker på om jag ska ge mej på en kofta till Ulf i julklapp. Det har kunnat tolkas i vissa sammanhang som om en sådan skulle kunna uppskattas, och en sån chans vill man naturligtvis inte försitta. Men en herrkofta i stl XL, visst låter det lite drygt? Och tänk den andra ärmen!!! Men om jag börjar tämligen snart så hinner jag kanske.

Svägerskans axelvärmare däremot hyser jag vissa tvivel om. Har börjat på den tredje nu, ja de två första återtog sina ursprungliga nystskepnader tämligen snabbt. Fattar inte varför det ska vara så omöjligt att uppbåda kraft till den? Den här varianten är med grovt garn och tjocka stickor, så det kanske kan fungera.

Det rör sej på bred front

Så ja, nu är den lilla kanariefågelfärgade babytröjan klar. Det är bara knappar som skall införskaffas och sys i, men det ska väl bli gjort, det också. En liten mössa i samma garn skulle nog inte sitta fel. Har sett ett sånt kul mönster på Majs blog. En hjälm fast inte riktigt den vanliga sorten, som jag gjort några till Alex.

Och så blir jag mer och mer sugen på att göra en Baby Surprise Jacket Den är ju bara så läcker! Har länge spanat på den, men dragit mej lite för att köpa boken, den är ju ganska dyr och jag är inte säker på att det är mer än det mönstret jag är intresserad av. Om jag bara kunde få ändan ur vagnen och uppsöka vårt eminenta bibliotek, så kanske det löser sig på ett i alla fall för mej tillfredsställande sätt.




Den gröna dimluddiga halsduken avancerar i god takt. Har bara spänt ut den lite i alla hast för att se hur den tar sej ut. Men jag funderar och funderar. Enligt mönstret är det ingen kant i ändarna, men frågan är om det ser lite rumphugget ut så här? Eller det kansek rent av skulle bli för mycket med något mönstrigt tillägg där? Ja, inte lätt att veta. Fast det kanske ger sig självt när jag kommer så långt. Har kanske inte tid med mer då, för förhoppningen är att den här ska bli klar lagom tills Secret of Chrysopolis kör igång i slutet av september.

Fast innan dess har jag den ödmjuka förhoppningen att bli klar med Sweet Pea-sockarna till Helene (ja, det var ju meningen jag skulle ha dem själv, men jag tror hon behöver något i stövlarna till hösten, som inte är lika stora som de förra hon fick!), för jag har kommit på att jag skulle vilja ha ett par fina - vet inte vilka än - vita sockar med massor med hål i, tills vi ska till London och gifta bort flickebarnet. Har tänkt ha dem i mina nya, fina, vita skor, som jag fått av ett par änglavänner eftersom de vet min fruktansvärda motvilja mot att inhandla allt som inte kluckare eller går att sno om ett par stickor. Tror de var rädda för att jag skulle gå i mina gamla Ecco-skor. Finns kanske visst fog för det, i ärlighetens namn. Hur som helst är skorna gnuttan för stora, så då tänkte min kluriga hjärna ut att det kanske skulle vara väldigt praktiskt och fint och dessutom tämligen originellt med ett par stickade, spetsmönstrade sockar i. Vita ska de som sagt vara, inget självmönstrande Opal denna gången. Något får man väl rätta sej efter konventionen. Men det är faktiskt inte mer än en månad dit nu, så jag får nog lägga på en rem, skulle jag tro.

Hade också hoppats på att få klart Green Gable-toppen tills dess så jag kunde ha med den till Karin, men det är nog lika bra att inse att det inte funkar. För jag skulle ju också vilja ha klar döskalletröjan, så mormor Milo kunde ta med sej den hem sen. Hon och hennes Anders ska nämligen också med till London, och då hade det ju passat så bra om tröjan varit klar, för att undvika att belasta postverket med att transportera den. Behöver väl inte säga att svägerskans axelvärmare fortfarande framlever sitt liv som nystan?

Omväxling förnöjer

Härligt, nu har jag börjat två nya projekt. Det är det bästa som finns, lika spännande varje gång.

En tröja är på gång till Jacob, 4 år. Det är ett skuggmönster som om det vill sej väl ska visa en döskalle. Inte för att jag är någon större vän av döskallar på allt och ingenting, men det verkade vara ett förhållandevis lätt mönster och inte större än att det får plats på en liten pojkmage. Men nu när jag gjort nästan hälften av mönstret är det lika förborgat för mej som vid första varvet. På baksidan syns benknotorna tämligen väl, men från framsidan kan jag inte se ett skvatt av det, hur jag än vänder och vrider på stycket. Men då får det väl vara en randig tröja, punkt,slut. Och mormor Milo skulle fröjdas i sitt hjärta om ingen döskalle dök upp, det vet jag med bestämdhet! Stickar den med tre trådar tunn akryl, så tillsammans blir det tämligen tjockt och snabbstickat. Härligt, då kan jag snart börja med "Girlfriend's Swing Coat Sweater" som jag hittade på Knit and Tonic's sida. Den ska lilla Jenny få i stället för ponchon som hon inte kommer att kunna använda på evigheter.

Men det går ju inte att bara hålla på med tjocka, mulliga grejer, det får ju också vara något mer subtilt! En halsduk, till exempel, i Plassard Pichenette Kid Mohair. Det är så subtilt att det nästan inte finns! Bortser man från ludden är själva tråden tunnare än en normal sytråd. Ja, nästan i alla fall. Men nu har jag i alla fall tänkt försöka få till en halsduk - en sjal verkade i häftigaste laget för det här! - i ett förkortat (försmalat!)mönster av Leda's Dream som jag hittat hos MS3-designern Melanie Gibson. Sjalen verker jättehärlig också, men den får anstå till ett senare, troligtvis mycket senare, tillfälle. Om jag har flyt kanske jag kan få den här klar tills det är dags att börja med Mystery of Chrysopolis i slutet av september. Men mohair är inte alltid så snabbsticka, i alla fall inte för mej. Blir det fel någonstans tar det hur lång tid som helst att fixa till. Ludden fastnar ju i vartannat och är lygens att få isär när man vill. Men å andra sidan löper inte en tappad maska så rasans snabbt heller, så man får väl ta det onda med det goda.

Toppen Green Gable som jag tänkt göra till mej själv är på stadig om än inte särskilt snabb frammarsch. Den enda förändringen där är att Karin ska få den också. Den hon fick förut var för stor och eftersom hon i all oskuldsfullhet ändå uttryckte sitt gillande för modellen kan jag naturligtvis inte låta bli att ge henne denna istället.

Den lilla kanariefågelsfärgade tröjan till Johannas baby växer också till sej. Bakstycket är klart och nästan halva framstycket. Det ska nog snart vara dags att börja tänka på nästa grej till den högen. En mössa kanske, med tillhörande halsduk, sockar och vantar? Eller den lilla patentstickade koftan som ser så go ut? Eller kanske nåt helt annat ...!

Argosy 2

Ja, nu är Argosy den andre klar. Blev riktigt nöjd med den, hoppas nu Soiles dotter Johanna blir det också. Den ska iväg till henne i morgon. Visserligen ska hon väl förhoppningsvis inte behöva den än på ett slag, det något svala sommarvädret till trots, men lika bra att få iväg den. Tyvärr syns inte det lite dekadenta glittret i form av en tunn metalltråd på bilden, men den finns där i levande livet och glittrar och glimmar lite diskret.

Det var ett kul mönster att sticka, men två på raken får räcka. Nu är det raka spåret mot nya djärva mål som gäller. Har fått hem det saknade garnet till Karins Green Gable, och förhoppningsvis är den klar om ett par dar. Kan inte bärga mej tills jag får sätta igång med en sådan till mej själv. Men eftersom jag ska använda ett annat garn - Austermanns Lino - behöver jag andra stickor, och har till min fasa upptäckt att jag behöver nya sådana. De vanliga metallaktiga, vad de nu är i för material egentligen, är lite för hala, så jag ska beställa i rosenträ från Garnhärvan. Rosenträstickor är helt underbara och inte så lite beroendeframkallande, bara att konstatera. Sorgligt men sant, de är ju inte helt billiga. Men snart har jag nog bunkrat upp så det räcker för de flesta ändamål.

Sen ska jag snart börja på sovpåsen Zodiac. Tänkte först köpa garn i någon käck och glad färg, men har faktiskt kommit på att det naturfärgade Ida-Linet som jag har påbörjat två olika tröjor till mej själv, men lika snabbt repat upp p g a att jag inte fått till storleken, faktiskt skulle vara alldeles utmärkt för ändamålet. Ska istället försöka få till nån liten klatschig mönsterkrumelur i avvikande färg för att pigga upp den. Men sen är det ju faktiskt meningen att Alex ska sova när han har den, och då bryr han sej inte om färgen, tror jag.

Argosy den andre är klar

Nu är Argosyn klar, den väntar bara på att blockas. Bild kommer när det är gjort. Så bra, nu har jag bara fyra grejer på gång: spetssjal, sockar, Karins Green Gable och babykofta. GG:n väntar jag fortfarande på mer garn till, men sen ska det nog inte ta så lång tid tills den också är klar. Då står nästa på tur, en till mej själv. Har stickat en provlapp i Austermanns ljuvliga Linogarn som jag köpt hos Garnhärvan. Kan knappt bärga mej, men har lovat mej själv att vänta med att börja tills Karins är klar. Tänker prova den och se hur storleken verkar, tror att jag ska ha en storlek míndre. Karin är en god bit längre än mej - inte så svårt med mina 1,56! - och en gnutta bredare. Lika bra att avvakta.

Men tro't eller ej, nu har jag anmält mej till en ny KAL, Zodiac. En sån härlig sovpåse, den bara måste Alex ha! Och om jag nu ändå ska sticka den kan jag ju lika gärna ha nöjet av att vara med i en knitt-along och ta del av andras vedermödor under resans gång!

Så nu har gränsen tänjts ut igen. Det är inte så länge sen jag lovade mej själv dyrt och heligt att inte ha mer än fyra arbeten på gång samtidigt, annat än möjligtvis i extrema undantagsfall. Nu verkar det som undantagsfallen blivit regel. Men mer än fem arbeten ska jag i alla fall inte hålla på med samtidigt - annat än möjligtvis i undantagsfall! Ja, ja tro't den som vill. Jan hyser starka tvivel, det märker jag nog.

Mycket nu!

Oj, så mycket kul jag håller på med just nu! Och lite som inte är fullt så kul. Den stackars spetssjalen till Karin, som bara måste vara klar till halva september, är tråkig! Har gjort ett långt uppehåll på den, men nu måste jag sätta fart igen. Det är inte mer än en fjärdedel kvar - plus kanten förståss, som jag med stor framgång förtränger ur mitt medvetande. Vet inte varför jag tycker den är så tråkig, troligtvis och förhoppningsvis bara för att den har varit på gång länge och är dryg. Möstret är i sig varken krångligt eller drygt, det är nog bara det att den aldrig blir färdig och ligger där som ett dåligt samvete. Det är hela tiden en massa annat roligt som bara måste provas på samtidigt.



En riktigt kul historia är den kortärmade tröjan Green Gable. Misstänker att garnet är lite för tjockt och tätt för att den ska bli riktigt bra, det skulle säkert passa bättre till något långärmat. Men både stickfasthet och garnlängd per hg stämde med mönstrets förslag, och nu gör jag den färdig och ser hur det blir. Kanske rent av gör en tunnare variation efteråt. Har ett naturfärgat bomullsgarn liggande som är snäppet tunnare, det skulle kanske kunna vara något.




Dessutom sticker jag emellan med några varv nu och då på den andra sockan i Stickas! Sockar med falska flätor.

Har dessutom börjat på en ny Argosy. Inte för att jag är i skriande behov av ytterligare en halsduk, utan för att mönstret var kul och framför allt för att jag hade garn över från Moebiusen jag stickade för ett slag sen, som jag var väldigt nyfiken på hur det skulle funka med detta mönstret. Garnet är Pingouin Oriflamme, en mycket märklig historia full av motsägelser. Skiftande bruna och beiga toner, tjockt och mulligt, lite lantligt rustikt och så en glittrigt guldig tunn metalltråd som löper med på ett nästan vågat sätt som snarare för tankarna till dekadens än till lantlig idyll. En motsägelse som är svår att motstå!




Vi var som jag tidigare sagt nere i Blekinge förra veckan och besökte en svägerska och svåger. Där blev vi bland annat bjudna på en härlig vitkålssallad som jag bara måste dela med mej av:

½ kg vitkål
½ kg morötter
1 purjolök
1 paprika

Strimla vitkålen grovt i matberedare.
Grovriv morötterna där också.
Strimla purjon - för hand, den blir tråkig om man kör den i matberedaren.
Finhacka paprikan.

Blanda allt i en stor bunke.

Koka upp en lag av
½ dl vitvinsvinäger
½ dl olja - raps t ex
örtsalt
en gnutta socker

Häll lagen kokande över grönsaksblandningen och rör runt ordentligt.
Jag gjorde faktiskt dubbel sats av lagen, tyckte det blev lite för lite annars.
Fortsätt röra runt nu och då under tre timmars tid. Vid det laget har röran sjunkit ihop till hälften.

Denna sallad håller sej fint under lock i kylen i en vecka. Men så länge räcker den inte! Den är jättegod till allt, kött, fisk, andra grönsaker och till och med på smörgås.

Slut på semestern

Nu är vi åter hemma, alldeles ensamma och snart åter i den bistra verkligheten. Tre veckor går rasans fort när man är ledig! Denna veckan har vi varit nere i Blekinge och hälsat på en svägerska och svåger. Väldigt trevligt, trots att vädret lämnade en del övrigt att önska. Men ingen skada skedd, det blev mycket innesittande med prat - och stickning! Fick faktiskt färdigt både Alex' byxor och den första sockan i Opals Sommarnattsdröm, det jag fick av min Hemliga Vän Marie förra månaden. Mycket tänka var det runt det garnet, och till slut hade jag bestämt mej för att göra ett par sockar till Ulf. Men så fick systerdottern Milo syn på den när jag satt där och var flitig och blev så förtjust i det att jag bestämde mej för att Ulf nog inte frågade efter dem utan att hon kan få dem. Hon har dessutom mindre fötter! Ulf ska få ett par längre fram istället.



Jag har gjort byxorna öppna i benen och i grenen, för att underlätta blöjbyten. Har inte köpt knappar än, så de är inte riktigt klara, men så här på ett ungefär blir de.


Socka stickad i Opal Sommarnattsdröm, mönster Falska Flätor.



När vi kom hem, trötta och susiga efter en lång biltur, låg det mycket post innanför dörren, tidningar, räkningar och reklam om vartannat. Och så ett tjockt kuvert från min Hemlis-Marie! En bok denna gången, Arnaldur Indridasons Änglarösten. Tusen tack, jag har redan börjat på den och den verkar precis lika bra som de jag läst av honom förut. Har läst Glasbruket och Kvinna i grönt, men inte den här. Har faktiskt länge tänkt skaffa den, men det har inte blivit av. Han skriver väldigt bra och det är så kul att läsa om en handling som utspelar sej på Island, till skillnad från de vanliga svenska, engelska eller amerikanska vyerna.

Och inte nog med att den här boken låg och väntade på mej när jag kom hem, det var dessutom en avi från Yll och Tyll, med Bomull/Lin från Garnstudion som jag ska göra en Green Gable till Karin av. Har nu tillbringat en stund med att göra provlapp, och ska sen tvätta den också för att se vad som händer innan jag sätter igång. Jag blir alltid så konfunderad när jag gör provlappar, vet aldrig vad jag ska välja för stickor eftersom det nästan aldrig blir extakt vad som efterfrågas i masktäthet. Nu fick jag 19 maskor med stickor nr 3½ och 21 med nr 3. Det ska naturligtvis vara 20 maskor per 10 cm. Vad välja? Aftonbladet eller Expressen? Tror jag ska ta 3:orna, men ska som sagt tvätta lappen först för att kanske komma på andra tankar. Det står i och för sig handtvätt på garnet, men bomull och lin bör kunna maskintvättas, så jag tror inte riktigt på den informationen. Vi får se.

Precis innan vi gav oss iväg fick jag Argosyn klar och la ut för blockning. Med stor spänning lossade jag nålarna i går kväll, och jag är riktigt nöjd med den, faktiskt. Hoppas kompisen Soile ska bli det också, eftersom det är runt hennes hals den är tänkt att slingra sej. Lite i längsta laget, kanske, men då får hon sno den ett extra varv om lilla nacken.

Ensamma och övergivna

Nu har de åkt hem, Karin, David och den makalöse lille Alex. Det har varit en intensiv men helt fantastisk vecka. Otroligt vad en så liten parvel kan göra med en. Det finns inget i denna värld vi inte skulle kunna göra för honom, om han blev lyckligare för det. Nu verkade han i och för sig tämligen nöjd med tillvaron som den är, så vi blev inte satta på några större prov, men i alla fall ... Lite löjlig blir man, det är bara att acceptera.

Men lite stickat har det trots allt blivit. Argosyn är klar och ligger nu för blockning. Det var faktiskt lite klurigt, den är ju stickad på tvären så spetsarna kom inte i raka linjer. Men efter många omsträckningar fick jag till det rätt skapligt. Den är inte torr än, så den får ligga där den ligger över natten. Men i morgon bitti ska vi iväg för några dagar, så då lär det inte bli något fixat med vare sig fotografering eller blog. En bild från nuläge får det alltså bli så länge:



När jag ändå var i gång med kameran passade jag på att ta en bild av byxorna i Opal som jag hållit på med ett slag. De avancerar sakta men säkert:




Har dessutom ett par sockar på gång i Opal Sommarnattsdröm, som jag fick av min Hemliga Vän Marie. Det där med sjal funkar inte riktigt med det här garnet. Det ser däremot ut att bli helt lysande som sockar med falska flätor. Tror att Ulf ska få bli den lycklige ägaren. Behöver ju tack och lov inte bestämma mej förrän det börjar närma sig tån, och dit är det ett slag till. Har just påbörjat hälen.

Färdig

Himalaya Shawl förflyttas härmed till FO-gruppen! Blev klar med den i går och har haft den liggande för blockning under natten. Det var en ren fröjd att sticka den och jag är dessutom väldigt nöjd med resultatet. Den gör mej glad. Hoppas nu innerligt att den blivande ägarinnan också ska bli glad!


Himalaya Shawl liggande för blockning.


Är nöjd med storleken. Den kan nog värma gott svala sommarkvällar eller att kura ihop i soffan med till vintern.

Förtrollningen har alltså släppt och jag kan återgå till Argosy, spetssjal, byxor och en alldeles nyss påbörjad sjal i Opalgarnet jag fick av min Hemliga Vän. Hade tänkt, och trodde länge, att det skulle bli en Syrian Shawl från Victoria Lace Today, men när jag tittade närmre på det var det inte riktigt så jag tänkte mej att garnet skulle formas. Istället har jag nu beslutat mej för, och även påbörjat, en som jag hittade beskrivningen på En Till Stickblogg. Heléne kallar den för Sjal till Annhelén. Jag är inte säker på att jag ska göra gallerkanten så bred, kanske inte använda alls, men det är definitivt en senare fråga. Just nu har jag kommit exakt 2 cm, så det är en liten bit kvar.

I morgon kväll kommer Karin, David och vår efterlängtade lille Alex. Hoppas det blir någotsånär skapligt väder den kommande veckan, allt blir så mycket lättare och trevligare då. David ser fram emot att få uppleva det exotiska stålletyget med att skutta runt en blomsterklädd stång på midsommaraftonen, och att sen få prova på våra hedniska matvanor denna dag, rå sill, kan det vara något? Men nubbe ser han fram mot att få prova! Ja, sill och nubbe kan han få oavsett väder, men nån midsommarstång får han vänta med att beskåda till ett annat år om det regnar.

Argosyn knegar på, växer lite i taget. Byxorna börjar likan sådana, om än väldigt korta i livet än. Men benen sitter i allafall ihop nu, så man kan ana vad det ska bli. Sorgebarnet, spetssjalen, blir två varv nu och två varv då. Just nu ursäktar jag den långsamma framfarten med att Karin ska få se den och uttala sig om huruvida hon överhuvud taget vill ha den och i så fall hur lång den ska vara.

Himalaya-varning!

Har egentligen inte tid att sitta här vid datorn. Måste sticka. I alla fall bara en ruta till. Eller två. Denna Himalaya, jag får inget annat gjort än sticka ruta på ruta. Tack och lov har jag nu börjat semestern och är dessutom ensam hemma eftersom Jan inte börjar sin förrän på torsdag. Men det är trots allt en del annat som skulle göras de här dagarna, hade jag tänkt i min enfald. Fast måste först bara sticka några rutor till, göra färdigt denna raden, bara börja på nästa färg för att se hur det tar sej ut ... Nu börjar det hetta till bland kulörerna dessutom, och det gör det ju inte tråkigare. Inte gör det något heller att raderna blir kortare och kortare för varje färgbyte. Har redan stickat 85 rutor av totalt 171, alltså ganska exakt hälften. Fast de allra flesta färgerna är kvar, är inne på den 6:e av 18. Nu återstår att se vad den hittills lyckligt ovetande mottagaren kommer att tycka om all denna färgprakt. Hon är en typisk svart/grön typ. Taskigt för henne, hon får trösta sej med att den i alla fall är varm och go'.

Lite annat har jag trots allt stuckit emellan med. Några varv har det blivit på spetssjalen, men den är så slirkig och tanig att det inte är mycket att ta bild på i nuläget. Där har jag kommit ungefär 2/3, och den är inte särskilt kul längre. Vill bara bli klar med den, men måste passa på när jag är ensam - borde alltså koncentrerat mej på den och inget annat dessa dagar! - för jag blir så lätt distraherad och bortkommen i mönstret om det är aktiviteter på gång runt mej.

En bit till på Argosyn har det dessutom blivit, och till och med några varv på Alex' byxor. Och nu ligger det en avi från posten på köksbordet, hoppas och tror att det är Opalgarnet jag skickat efter. Nu alldeles strax ska jag iväg och hämta ut det, kan inte bärga mej förrän jag får se om det är samma som min Hemliga vän skickade. Då måste jag ju börja på det också, eller ...? Tänk om jag skulle kunna uppbåda tillräcklig självdiciplin för att inte sätta igång med det förrän något av de andra (läs Himalaya!) är klart. Och som sagt, jag har faktiskt lite annat att göra också. Karin, David och Alex kommer på söndag, och innan dess måste gästrummet fixas till. Som det nu är, så liknar det mest ett överbelamrat förrådsutrymme. Munskänkarnas bokföring ligger jag dessutom efter med och strykhögen växer och växer i oroande takt. Och vad i hela världen ska vi ha till middag idag? Detta eviga spörsmål. Får väl se om jag hittar något inspirerande i affären.

Nej som sagt, här har jag inte tid att sitta längre. Ska bara sticka en ruta eller två, sen ska jag till posten och därefter sätta igång med det övriga. Tror jag.

Full rulle i sommarhettan

Jag är riktigt nöjd med mej själv nu! Ja, så får man naturligtvis inte säga, enligt Jantelagen, men icke förty så är jag det.


I går blev det inte mycket stickat för då hade vi ett gäng munskänkskompisar hemma på en bit mat. Förberedelserna startade tidigt på förmiddagen, och sen gick det i ett tills gästerna mätta och - förhoppningsvis! - belåtna ringde efter taxi vid halvtvåtiden.


Men i fredags kväll fick jag allt apan Apan färdig. Jag gillar honom, han ser lite lagom uppkäftig ut. Tyvärr så är som vanligt fotot inte av bästa kvalité, men så här på ett ungefär tar han sej ut:






I dag har jag ägnat det mesta av den kraft jag lyckats uppbringa med att sticka på Himalaya Shawl. Den är jätterolig med sina rektanglar. Tyvärr har den inte avancerat tillräckligt för att det ska gå att ta någon bild, den liknar mest en svart-grå-brun fläta runt stickan än så länge, men en rapport till eller två och sen ska det nog gå att ta en som kan ge en liten hint om hur den ska bli.


Men det är inte bara Himalaya på tapeten, Argosyn har kommit till liv. I och för sej råkade jag ut för ett hjärnsläpp när jag beställde garnet. Enligt beskrivningen rekommenderades ett garn som har 125 - 140 m per 50 gr. Tänkte jag skulle ha något liknande, för att få en så tunn och fin en som det är på mönsterbilden. Satte alltså igång att leta bland våra excelenta nätbutiker och hittade ett par garner som jag tyckte var jättebra i färgen och som hade en längd på ca 150 m - per hg! Den där sista lilla detaljen kom jag på när jag hade garnerna i handen. Ja, ja, spelar ju faktiskt ingen roll, den enda skillnaden är att jag får beställa ett hg till och så blir det en varmare vinterhalsduk istället för en lite tunnare och elegantare dito.



Undrar om jag har lärt mej något av detta? Kommer jag att vara mer observant i fortsättningen eller som vanligt bara rusa iväg?



Men jag har faktiskt inte rusat iväg när det gäller det härliga Opalgarnet jag fick av min Hemliga Vän. Ja, inte så mycket i alla fall. Jag har efter en viss tankemöda nu bestämt mej för att jag allra, allra helst skulle vilja använda garnet till en Syrian Shawl (Victorian Lace Today). Den har jag sneglat på länge nu, och faktum är att det är precis det här garnet jag väntat på för att komma igång med den. Men en härva räcker nog inte, faktiskt alldeles säkert inte, så jag slängde mej handlöst ut bland nätbutikerna igen och hos Britt Andersson hittade jag just det garnet. Beställde omgående två härvor till. För här tänkte jag faktiskt till! Det kan ju faktiskt vara så att det inte är exakt samma färgnyanser, och då står jag där med skägget i brevlådan, tänkte jag. Men om jag beställer två kan jag ändå göra sjalen av dem och använda det jag fick till en tröja till Alex, ja eller möjligtvis ett par sockar. Smart va? Och är det samma färger så har jag nog ändå ett hg kvar efter sjalen att använda till ovannämnda tröja, ja eller eventuellt sockar. Fast jag tror jag helst vill göra en tröja av det, det skulle nog blir jättefräsigt.

Hemlispaket!

Efter en synnerligen hektisk dag på läskiga jobbet släpar jag mej trött och utschasad hem, med middagslagning óch disk att se fram emot. Öppnar ytterdörren och tar ett kliv över reklamhögen som ligger innanför. Med skröplig rygg böjer jag mej ner för att samla ihop eländet och sortera eventuella korn från agnarna. Och se, trötthet och värk är glömt - middag och disk också vad det anbelangar - för där finns en hel drös med "stora-brev"avier! Javisst, garnen från Garnboden och Yll o Tyll skulle ju komma idag. Men där är ytterligare en. Snabbt som ögat samlar jag ihop lapparna, ut igen och med förnyad spänst klapprar jag nerför trapporna och iväg till postutlämningen. Det var ett paket från min Hemliga Vän också! Kunde knappt bärga mej förrän jag var hemma igen och fick se vad det innehöll. Och kära nån, tusen och åter tusen tack min kära Vän, sådant underbart innehåll:

En härva Opalgarn i de mest fantastiska färger, en sjalbok med massor med fantastiska beskrivningar och en påse frö. De sistnämnda överlämnade jag till Jan, han som har hand om "trädgården" på balkongen, och de är nu tryggt i jord. Ska bli väldigt kul att se vad som komma skall där. Jag älskar blommor men Jan är bättre på att plantera och sköta om dem.

Ja, detta garn, vad ska jag göra med det? Tankarna far som yra sommarsvalor. Min Hemlisvän föreslog sockar. Ingen dum idé alls, men å andra sidan tänk vilken fantastisk tröja det skulle bli till Alex. Ok, tröjstoppet gäller fortfarande, men han har nog snart vuxit ur de han fått hittills, så det upphävs nog snart.

Men man skulle nog också med fördel kunna använda det till sjalen som finns på omslaget till boken. Vore inte det jättebra? Får kolla om det räcker, skulle kanske kunna komplettera det med en enfärgad övre del. Mm, tål att tänka på.

Eller så skulle det bli fantastiskt till Argosyhalsduken jag tänkt börja med nu. Har i och för sej fått hem garn till den idag också, men vad säger att man måste vara så förtvivlat konsekvent? Har man inte rätt att ändra sej, kanske?

Här är de som jag hittills stått i valet och kvalet om vilket som skulle omvandlas till Argosyn.

Min Hemliga Vän, vad jag är nyfiken på dej! Vad håller du på med nu? Vad gillar du att sticka och vad har du själv för smak? S.M.E. har du undertecknat en liten not med. Undrar så vad det står för. Har roat mej med att gissa, men om jag ens varit i närheten har jag ju ingen aning om. Siv-Marie Eriksson? Sara-Märta Elg? Stickar Med Emfas? Stickar Med Erfarenhet? Solweig Martinsson-Ek? Alternativen är några stycken. Hoppas jag så småningom får svar på denna fråga. Skulle väldigt gärna besöka din blog också. Kanske jag i och för sig redan gjort, vad vet jag?

Ja, åter till det kära dilemmat med vad jag ska hitta på med garnet. Ska för en gång skull inte rusa iväg, utan i lugn och ro fundera. Åtminstonne tills i morgon.

Ikväll ska jag börja peta in fyllning i apan Apan. Har stickat färdigt och sytt ihop den, ja naturligtvis inte sytt ihop alltihop, jag lyckades hejda mej i tid. Istoppningshål finns. Men det var en pillig historia! Egentligen inte kul alls, massor med pyttiga bitar. Men jag förenklade det hela lite genom att sticka armar och ben på strumpstickor. Ja, förenkla och förenkla, jag slapp i alla fall att sy ihop de långa tarmarna. Men det var ett pill med 16 maskor på tre stickor, inte mycket att hålla i, i början. Efter några varv blev det i och för sej lättare. Eftersom jag är en rabiat motståndare till allt vad onödigt hopsyande innebär så var det inget svårt beslut att fatta. Den ser lite tanig och moloken ut just nu, men ska förhoppningsvis kvickna till när den får sin fyllning.

Argosy, here I come!

Nu har jag gått med i mitt livs första KAL = knitalong, där ett antal stickare spridda över världen samtidigt stickar efter ett och samma mönster. En egen blog har varje KAL, och denna Argosy KAL som jag anslutit mej till finns här.

Argosy är en ganska smal, rutmönstrad halsduk som jag tycker ser riktigt härlig ut. Kunde i och för sej stickat den utan denna KAL, men vadå? Kan väl vara kul att kolla hur det känns.

Men det är inte mycket fröjd med att hoppa på nåt sånt här utan att ha nåt lämplig garn. Jovisst, garn har jag i parti och minut, men just lämpligt ... Jag är innerligt trött på allt svart och brunt och gråblått som jag nu haft på stickorna alltför länge, så något riktigt färgsprakande skulle det vara. In i Garnkorgen och leta. Inte för att det behövdes letas länge, där fanns mycket att välja och vraka bland. Aftonbladet eller Expressen, Aftonbladet eller Expressen, Aftonbladet eller Expressen ... Äsch, lika bra att ta två olika, dels ett rött Flamgarn och dels ett rosa Oldmill, så får jag se vad som hamnar på stickorna när jag får hem dem. Maria i Garnkorgen lovade att skicka dem omgående, precis som Maria på Yll o Tyll lovat att skicka garnet till Himalaya som jag saknar. Här snackar vi service! Helt fantastiskt vad bussiga och tillmötesgående de är.

Ja, mycket blir det nu. Kanske har jag alltihop redan på torsdag! Ska försöka få lilla apan - den har inget namn, så fånigt, vad ska jag kalla den då? - färdig innan dess. Kan ju i alla fall ha det som mål, även om jag kanske är lagd lite åt det överoptimistiska hållet. Men om jag inte sitter här och sölar längre utan sätter fart, så kanske chanserna ökar. Är ensam hemma ikväll, Jan är i Göteborg på nåt galej.

Glad och lycklig igen

Nu leker livet igen, efter några högst frustrerande dagar. Margaux är klar och internet fungerar, lyckan är total!

Jag är barnsligt förtjust i internet. Det är så kul och användbart - när det fungerar, vill säga. Men när det strular är det verkligen pest och pina av stora mått. I söndags började eländet, och med ett kort uppehåll i måndagskväll så har det varit totalt oåtkomligt. Jag vet inte hur många gånger jag ringt till supporten eller hur många timmar jag suttit i kö för att komma fram där, men många har det varit.

Varje gång har det varit nån hurtfrisk, självsäker yngling som kommit med nya teorier och förslag. Allt har prövats, till ingen nytta. Den första hävdade att vi absolut och utan pardon var tvungna att skippa förlängninssladden och koppla in modemet i en närliggande teleanslutning. Sen har det varit omkopplingar på nätet som gällt eller olika approvinker i datorn som jag försökt följa utan framgång. En hävdade å det bestämdaste att det inte var internetuppkopplingen i sej utan att brandväggen blockerade. Jag var tvungen att ta detta med säkerhetsleverantören istället. Ok, en teori så god som någon. Ledd av den supportpojken gick jag igenom precis allt och mycket mer än jag hade en aning om ens existerade. Men inte sjutton fungerade internet för det. Då blev det drastiska förslaget att avinstallera alla säkerhetsprogram. Då skulle det säkert fungera. Hm, ja vad gör man när man inte förstår ett jota? Med tungt hjärta plockade jag bort allt vad säkerhet heter, bara för att upptäcka att inte ett dugg hade förändrats. Nytt samtal till internetsupporten, denna gång en klämkäck ung tjej. Ja men det borde jag väl begripa att man inte kan ha anslutningen i något annat än i det första telefonjacket!!! Jaha, och var är det då? Jo, det fick jag faktiskt försöka klura ut själv. Troligtvis i hallen där vi haft kontakten fram till detta elände. Men se någon förlängningssladd fick absolut inte förekomma. Modemet fick då placeras i hallen med en längre sladd - att inhandla i specialaffär till dyr kostnad - mellan modem och dator. Men då var jag så in i ... trött på alltihop så jag kopplade på rent pin kiv in den gamla förlängningssladden igen, och HALLELUJA! Det fungerade! Men sen var det till att sätta sej och installera om hela säkerhetspaketet. Tack och lov gick det utan att blodtrycket höjdes ytterligare. Vad som orsakade det första avbrottet, när sedan sladden byttes ut, lär vi väl aldrig få veta. Saliga äro de enfaldiga.

Men i går kväll stickades det. Blev klar med Margaux och är hur nöjd som helst. Funderade faktiskt ett slag på att inte blocka eller stryka den, för den är jättehärlig som tät också, men lite nyfiken på hur det kan bli är man ju, så blockning blev det. Och den är helt underbar! Mer som en sjal, faktiskt.

Nu ska jag ge mej på jakt efter ett par långbyxor i den färgen - om man nu kan se färg tillräckligt bra i någon nätaffär. Fast Gudrun Sjödén har faktiskt ganska bra färgscheman. Har sen tänkt mej en antingen vit/naturfärgad blus eller jumper eller en mörkt vinröd. Sen blir kärringen elegant som bara den!