Vinmässa mm

Så var denna helgen överstånden. Den var intensiv! Huset fullt med folk, hur kul som helst men lätt rörigt. Gästerna började anlända fredag kväll och tillströmningen fortsatte under lördagen. Dagen V, V som i vinmässa. Det kräver sin man, ja eller kvinna, att besöka den. Fast det var många som klarade av det, vi var faktiskt 2.400 st som minglade runt, trängdes, grunnade på vad som skulle provas, doftade, sippade, diskuterade och hade hur kul som helst. Det var första gången på åtta år som jag var där som gäst, har annars alltid arbetat med den. Det är i och för sig precis lika kul, men jag tror faktiskt det är ganska nyttigt att se den från besökarens sida nån gång ibland. Ulf och Helene var naturligtvis med och se vad söta rara lilla svärdottern hade med sej till mej, som hon gjort:




Är det inte fantastiskt härligt? Ett silvergarnnysta med stickor till! Gissa om jag blev glad, vill knappt ta av det när jag ska lägga mej, men det måste jag ju. Skulle nog inte vara så lyckat att försöka sova med stickorna i halsgropen!

Lite stickat har det faktiskt blivit också, gästerna gav sej iväg åt respektive håll ganska tidigt på söndagen. Ledtråd tre är klar på Secret of the Stole, snart halvvägs där, och Ulfs kofta växer sakta men säkert. Och jag har fått klartecken att fortsätta med den! Inte illa, nu känns det ännu roligare att jobba med den. För den börjar bli tung nu, är nästan uppe vid ärmhålorna, och 40 cm både bak- och framstycken i stl XL och Garnstudios Karisma väger en del. Jag fryser inte om benen, den saken är säker.

Fast annars är det allt rysligt ruggigt. Är ledig idag och var ute en liten sväng tidigare. Den blev inte ett steg längre än nödvändigt, riktigt ruskigt äckligt var det.



Jag har nu fått bilder på döskalletröjan och ponchon med ungar i. Det var inte illa, tröjan passade faktiskt! Det brukar ju ingenting göra, jag har en märklig förmåga att få allting för stort. Ponchon är definitivt för stor, ca två år skulle jag gissa att det tar för lilla Jenny att växa i den. Men hon verkar glad ändå, den kanske är alldeles utmärkt att ha när man ska klä ut sej till läskigt spöke?

Skuggmönster

Det här var kul! Jag var faktiskt lite skeptisk till om det verkligen skulle fungera, det här med skuggmönster. Men det gör det! Rakt framifrån ser det ut som vilket randigt stycke som helst, men vickar man på det tittar den gräsliga döskallen fram. Det var inte helt lätt att fånga på bild, men jag kunde bara inte låta bli att försöka. Nu ska här fnattas på, så hela tröjan snart blir klar och kan överbringas till lille Jacob. Hoppas nu bara att han uppskattar denna hemskhet. Och med tanke på att skallen inte syns hela tiden kanske till och med mormor Milo kan tänkas acceptera den?




Vi fick ett nytt fota av Alex via mobiltelefonen idag. Så han växer! Alldeles i rappet sex månader och har just idag fått sin första tand. Så jag längtar tills vi ska åka dit och få träffa honom igen! Fem veckor kvar.

Omväxling förnöjer

Härligt, nu har jag börjat två nya projekt. Det är det bästa som finns, lika spännande varje gång.

En tröja är på gång till Jacob, 4 år. Det är ett skuggmönster som om det vill sej väl ska visa en döskalle. Inte för att jag är någon större vän av döskallar på allt och ingenting, men det verkade vara ett förhållandevis lätt mönster och inte större än att det får plats på en liten pojkmage. Men nu när jag gjort nästan hälften av mönstret är det lika förborgat för mej som vid första varvet. På baksidan syns benknotorna tämligen väl, men från framsidan kan jag inte se ett skvatt av det, hur jag än vänder och vrider på stycket. Men då får det väl vara en randig tröja, punkt,slut. Och mormor Milo skulle fröjdas i sitt hjärta om ingen döskalle dök upp, det vet jag med bestämdhet! Stickar den med tre trådar tunn akryl, så tillsammans blir det tämligen tjockt och snabbstickat. Härligt, då kan jag snart börja med "Girlfriend's Swing Coat Sweater" som jag hittade på Knit and Tonic's sida. Den ska lilla Jenny få i stället för ponchon som hon inte kommer att kunna använda på evigheter.

Men det går ju inte att bara hålla på med tjocka, mulliga grejer, det får ju också vara något mer subtilt! En halsduk, till exempel, i Plassard Pichenette Kid Mohair. Det är så subtilt att det nästan inte finns! Bortser man från ludden är själva tråden tunnare än en normal sytråd. Ja, nästan i alla fall. Men nu har jag i alla fall tänkt försöka få till en halsduk - en sjal verkade i häftigaste laget för det här! - i ett förkortat (försmalat!)mönster av Leda's Dream som jag hittat hos MS3-designern Melanie Gibson. Sjalen verker jättehärlig också, men den får anstå till ett senare, troligtvis mycket senare, tillfälle. Om jag har flyt kanske jag kan få den här klar tills det är dags att börja med Mystery of Chrysopolis i slutet av september. Men mohair är inte alltid så snabbsticka, i alla fall inte för mej. Blir det fel någonstans tar det hur lång tid som helst att fixa till. Ludden fastnar ju i vartannat och är lygens att få isär när man vill. Men å andra sidan löper inte en tappad maska så rasans snabbt heller, så man får väl ta det onda med det goda.

Toppen Green Gable som jag tänkt göra till mej själv är på stadig om än inte särskilt snabb frammarsch. Den enda förändringen där är att Karin ska få den också. Den hon fick förut var för stor och eftersom hon i all oskuldsfullhet ändå uttryckte sitt gillande för modellen kan jag naturligtvis inte låta bli att ge henne denna istället.

Den lilla kanariefågelsfärgade tröjan till Johannas baby växer också till sej. Bakstycket är klart och nästan halva framstycket. Det ska nog snart vara dags att börja tänka på nästa grej till den högen. En mössa kanske, med tillhörande halsduk, sockar och vantar? Eller den lilla patentstickade koftan som ser så go ut? Eller kanske nåt helt annat ...!

Poncho

Nu är den klar, den lilla ponchon med ärmar. Fast så liten blev den nu inte. Tänk, det är ett ständigt återkommande problem för maj, jag gör allt för stort! Det är väl därför jag gillar att sticka till nyfödingar, där är det helt ok att det är för stort. Men om man lovat att göra en poncho till en två-åring och den ser ut att passa en sex-åring, då är det inte riktigt lika kul. Och det är samma sak med allt. Ännu har jag nog inte lyckats göra ett enda par sockar som inte varit en cm för långa, eller en tröja som inte varit för vid, eller vad det nu kan ha varit. Nej, tacka vet jag sjalar, fast till och med de tenderar att bli för långa!

Ja, ja, nu är ponchon som den är. Take it or leave it, söta lilla Jenny. Men jag har hittat ett mönster på en liten tröja som jag verkligen ska försöka hålla mej till två-årsmåtten med. Fast dessförinnan ska jag göra en till storebror Jacob (stl 4 år, inte en cm mer!), med skuggmönster! Det är något jag aldrig gjort tidigare, så det ska bli jättespännande att se om det blir något av det. Har gjort en provlapp, men jag tycker inte mönstringen syns något vidare. Jag får nog klura vidare på om det har någon betydelse hur de ljusa respektive mörka färgerna kommer i mönstret. Men jag kan inte förstå hur det skulle kunna ha det. Fast vad begriper jag? Inte mycket!

I går kväll var Jan och jag på lokal, alldeles för oss själva och utan någon som helst orsak, utom att vi inte hade lust att laga middag. Och det är väl en anledning så god som någon, om man tänker efter. Vi var på Bishop's Arms, bara två kvarter bort. Det är verkligen suveränt att bo mitt inne i stan, och ha gångavstånd till allt,