Svårhanterligt / Hard to handle

Just nu håller jag på med en poncho – tänka sej :-) ! – till Poppy. Samma gamla grundmönster som jag använt till alla de tidigare och dessutom samma garn, som visat sej väldigt populärt i sammanhanget. Det är Järbos Tropik, en blandning av bambu, bomull och akryl. Det är ett riktigt sommargarn, lätt och mjukt och luftigt. Men lite halt är det att jobba med, det kommer man inte ifrån, även om det inte varit något egentligt problem. Inte förrän nu. För se den här ponchon hade jag tänkt skoja till lite grand och göra ett tvåfärgat mönster runt nederdelen och det visade sej mindre kul i det här garnet. Kära nån vad det glider runt och lever sitt eget liv! Det är fullständigt omöjligt att spänna garnet jämt på baksidan, plötsligt är det centimeterlånga öglor som bara har uppstått, eller så har det dragit ihop sej motsvarande grad. Fast vanligast är, hur jag än försöker hålla igen, att garnet glider iväg och bildar detta oönskade överflöd på baksidan. Märkligt fenomen. Men nu har jag lärt mej att det inte är någon bra idé att använda silkiga, hala garner när man ska göra tvåfärgade mönster. Apropå det, på engelska heter det Stranded knitting för den här typen av mönster, men vad heter det på svenska??? Tvåfärgat mönster låter så klumpigt, visst måste det finnas något bättre ord?

Och så måste jag bara tala om att jag nu är pigg och glad och syresatt igen. Var på sjukhuset i går och kollade syresättningen av lungorna, som var så katastrofalt dålig för en vecka sen. Och se vad total vila kan åstadkomma, nu är jag på banan igen och behöver inte syrgas! Det var förmodligen fråga om utmattning, hade väl hållit på i lite för hög takt lite för länge. Men nu tar jag det så lugnt, så lugnt, och laddar upp inför nästa veckas färd till London!

Right now I'm working with a poncho – imagine! - for Poppy. Same old basic pattern that I used so many times now and also the same yarn that has turned out very well in this context. It is Järbo’s Tropik, a blend of bamboo, cotton and acrylic. It is a real summer yarn, light and soft and fluffy. But it is a bit slippery to work with, even if it not has been any real problems. Not until now. To cheer this poncho up, I intended to make a stranded pattern around the bottom and it turned out less fun in this yarn. Oh dear what it’s sliding around and live it own lives! It is absolutely impossible to tighten the yarn evenly on the back, suddenly its centimetres long loops that just occurred, or so it has pulled together accordingly. Though mostly, how hard I try to hold back, the yarn is slipping away and produces this unwanted abundance on the back. Strange phenomenon. But now I've learned that it is not a good idea to use silky, slippery yarn for stranded pattern.


And I just have to tell you that I now am happy and oxygenated again. I was at the hospital yesterday and had new tests of the oxygenation of the lungs, which was so disastrously bad a week ago. And see what a lot of rest can do, now I'm back on track and do not need oxygen! I was probably just exhausted, it had probably been a bit too much for a bit too long lately. But now I take it so calmly, so calmly, and geared up for next week's trip to London!

Äntligen något att visa /At last something to show

Nu äntligen har jag lite stickat att visa upp. Först och främst Sweet as Pie, en liten topp till Poppy som jag teststickat för Tot Toppers. Nu är mönstret publicerat och fritt att visas upp. Den ser lite kall ut än så länge, och eftersom jag fick en väldig massa garn över passade jag på att göra en liten bolero också. Det mönstret var jag inte särskilt imponerad av, oklart skrivet och en del missar, så det fick bli lite improvisationer. Men vadå, improvisationer brukar det bli vare sej beskrivningen är perfekt eller ej. Hoppas det kommer att passa unga fröken.

Now at last I have something to show. First of all, Sweet as Pie, a small top for Poppy that I have test knit for Tot Toppers. Now the pattern is released and free to be shown. It looks a bit cold so far and since I got a lot of yarn left I took the opportunity to make a bolero, too. The pattern I used not very impressing, not clearly written and some errors, so it had to be a little improvisation. But so what, improvisations tend to become a natural part of my knitting either the description is perfect or not. Hope it will fit the young lady, anyhow.





Lille Eddie har snart en ny overall också, mönster från Sandnes Garn, Mix 0606. Enligt beskrivningen skulle det vara ullgarn men jag gör den i Drops Cotton Light. Tycker det passar årstiden bättre. Behaglig kvalité men läskigt tråkiga färger.

Little Eddie will soon have another new suit, this pattern is from Sandnes Yarn Mix 0606. As described, it would be wool but I do it in Drops Cotton Light. I think it fits the season better. Comfortable quality but scary boring colours.





Och så börjare äntligen Trissys groda likna något. Men nästan färdig med den sprang jag på patrull. Ett par meter vitt garn behövs för ögonen, och när jag köpte det övriga garnet tyckte jag det verkade korkat att köpa ett nysta för det lilla, i alla mina lådor med garn borde det väl finnas något lämpligt. Men icke! Kom på att jag överhuvudtaget måste ha stickat väldigt lite av just vitt, i alla fall bomull som det här skulle vara, för det fanns inte något som kunde fås att passa. Så i morgon får jag allt ge mej iväg för att inhandla ett nysta, ögon måste ju stackaren ha! Hoppas då också att det saknade lila garnet jag väntar på för att kunna komma igång med Alex’ regnbågströja har kommit, tycker jag har väntat på det i evigheter.

And so finally Trissy’s frog starts to looks like something. But almost finished with it, I ran on patrol. A few yards white yarn needed for the eyes, and when I bought the rest of the yarn I thought it would be silly to buy a ball for that small amount, in all my boxes of yarn it just had to be something suitable. But no! I have now realized that I must have knitted very little in white, anyway cotton as this should be, because there was not anything that could fit. So tomorrow I have to go away to purchase a ball, the poor thing must have eyes! Then I hope that the missing purple yarn I wait for get started with Alex rainbow sweater has arrived, I've been waiting for this for ages.

I går fick jag min första nya cellgiftsbehandling. Den förra fungerade ju inte, så nu hoppas – och tror! – jag på den här. Men den har en liten egenhet som jag inte kände av med den andra. Det här är tydligen styggare mot blodkärlen i kroppen och därför behöver jag rejäla doser cortison dagen före, själva behandlingsdagen och dagen efter. Jättebra att det finns, men en av effekterna med det är att man blir pigg. Låter väl jättebra? Men det är skillnad på pigg och pitt. Jag blir fortfarande trött i kroppen, orkar absolut inte mer än annars, men är klarvaken, pigg som en mört, hög som ett hus, välj själv, i huvudet. Kan med andra ord inte sova. Visst, inte hela världen, man kan ju sticka när man inte kan sova, men det är inte riktigt så kul som det låter. Gick och la mej strax före midnatt igår, låg och vred och vände mej till kvart över ett då jag gav upp och gick upp. Satt uppe till fem, då orkade inte kroppen hålla sej upprätt längre, la mej, låg och vred och vände mej i omgångar och steg upp och gick en sväng med jämna mellanrum till elva och då somnade jag som en stock och sov till över ett!!! Ser inte fram emot kommande natt, men det här är alltså sista cortisondagen och förhoppningsvis klingar den här effekten av snart nog.

Ack, nu har jag klagat igen! Det skulle ju inte bli så här hade jag tänkt, men det är allt himla skönt att skriva av sej en del.




Yesterday I got my first new chemotherapy. The former did not do much good, so now I hope - and believe! – this will give better effect. But it has a small peculiarity which I was unaware of with the other. This is apparently naughtier for the blood vessels in the body and therefore I need big doses of cortisone the day before, the day of treatment and the day after. Great that it is possible to get help for that but one effect of it is that you get very alert. Sounds great? But there is a difference between alert and alert. I still get tired in the body, have certainly not more strength than earlier, but is wide awake, going strong, high as a house, you name it, in the head. In other words, I can not sleep. Sure, not a big problem, you can always knit when you can not sleep, but it is not quite as fun as it sounds. I went to bed shortly before midnight yesterday, low and twisted and turned around to quarter past one, when I gave up and went up. Knitted to five o’clock, then the body could not sit upright anymore, went to bed again, low there and twisted and turned and got up for a while on a regular basis to eleven o’clock and then eventually I fell asleep like a log and slept to over one o’clock! I do not look forward to this night, but this is the last cortisone day for this time and hopefully it will subside the effect soon enough.

Ah, now I have complained again! It should not be like this here, but it's good for the soul to write it out of the mind!

Inte mycket stickning, faktiskt ingen alls / Sorry, just in Swedish

Igår var jag hos en dietist. Tänka sej, det hade jag väl aldrig trott att jag skulle behöva någon gång, i alla fall inte för att få veta vad jag ska äta för att bli tjock och fet och grann!

Det här borde jag naturligtvis ha gjort för länge sen, men hur det nu är så har jag dragit på det. Viktminskningen i sej har jag inte sett som något problem, snarare tvärtom. Har alltid legat ett antal kilo över vad jag borde och kämpat – om än med begränsad framgång! – för att motstå godsaker av olika slag. Men så nu i samband med att cancern gjorde sitt inträde i kroppen har vikten minskat. I början tämligen lugnt och sansat, hurra, inget ont som inte har något gott med sej! Anledningen har främst varit för att magsäckens utrymme krympt och jag har helt enkelt inte kunnat äta så mycket som tidigare. Det minskade utrymmet beror dels på – om jag nu fattat saken rätt, svär absolut inte på det! – att den cancerangripna lungans nedre del har blivit förlamad (!?) och ligger statiskt och trycker mot magsäcken. Ja, ungefär som när man är höggravid och den lille ligger där och trycker på allt möjligt och omöjligt. Den andra och troligtvis mer betydelsefulla delen är att även lymfkörtlar är angripna och därmed uppsvällda av cancern och många av dessa finns just i magsäcken och fyller ut den. Ont gör de otäckingarna också när de blir trängda!

Resultatet är att det finns väldigt lite plats för mat och den som trots allt lyckas tryckas dit gör lymfkörtlarna urförbannade och så hämnas de genom att värka som besatta under olika lång tid, lite beroende på vad jag stoppat i mej. Ett glas juice helt ok, några bitar grönsaker av snällare sort, som avokado t ex, mest protest för sakens skull men en köttbulle eller hu hemska tanke två! Då jäklar i min lilla låda, det uppskattas inte! Alltså har viktminskningen accelererat och tröttheten har naturligtvis även den ökat. Äta bör man annars dör man, det vet ju alla.

Nu har jag alltså varit iväg hos expert och fått en väldig massa råd och dåd som förhoppningsvis ska hjälpa mej att med omsorg välja vad jag stoppar i mej. Det lustigaste rådet jag fick gällde min frukost. Min vanliga gröt fick jag skippa för ett gott slag sen, men någon dl naturell yoghurt med ett nedskuret äpple eller päron i brukar fungera skapligt. Men nu ska jag komplettera denna kulinariska rätt med att hälla i en matsked olivolja! Glömde faktiskt fråga om det verkligen har någon nyttighetsfaktor eller om det bara är för att jag ska gå upp i vikt. Har gått ner 11 – 12 kg men har ingen lust att gå upp mer än max 3 – 4, där är nog min idealvikt.

Så nu ska jag alldeles strax tillreda min lunch, har tänkt göra äggröra av ett ägg och en slatt vispgrädde. En liten tomat kanske kan klaras av också, men får jag i mej det blir jag väldigt glad. Detta istället för den vanliga knäckemackan jag brukar tvinga i mej.

Vad gäller middagen ska det helst vara någon fet och god efterrätt till, men det är bara att glömma. Får i mej alldeles för lite proteiner tydligen, så jag får nog koncentrera mej på en liten köttbit och kanske några bönor? Och jag ska helst dricka mjölk till maten! Det har jag inte gjort på den dan jag minns, men testade i går och det gick ju riktigt bra. Inget vatten, i princip vad som helst är bättre för det innehåller i alla fall något. Känns också lite konstigt, här har man i massor med år hört och vant sej vid att dricka vatten i parti och minut. Så helt kan jag nog inte sluta med det, får dricka något glas i smyg ibland :-)

Och så det verkligt fantastiska! Det finns näringstillskott på flaska som man kan få på rekvisition, vilket innebär att det kommer hemlevererat till dörren en gång i månaden! Väntar en första sändning där jag ska smaka mej fram till vad jag tycker är godast och sen är det bara att dricka och få i sej alla möjliga härligheter. Detta ska alltså inte vara istället för maten utan som mellanmål eller om det bara inte fungerar med riktig mat någon dag. Snacka om att känna sej bortskämd! Jag är faktiskt helt överväldigad och med både de här tillskotten och råden jag fått för vanlig mat och dryck.

Snart kan jag nog hoppa över små hus igen! I synnerhet som jag på måndag ska påbörja en ny cellgiftsbehandlingskur. Den förra hjälpte inte, cancern fortsatte att växa till sej både på lungan och i lymfkörtlarna, däremot har tillväxten stoppat upp på njuren. Alltid nåt sa han som fick se Åmål. Men nu kör vi igång med nya friska tag.

Snart kommer en stickrapport, har en liten topp till Poppy att visa upp och en bolero till som är nästan klar. Lite annat är också på gång, men behöver ytterligare ett par dagars tillväxt för att kunna visas på bild.

Sakta men säkert / Slowly but surely

Nu har det gått 6 x 3 veckor sedan jag påbörjade cellgiftsbehandlingen och enligt alla gängse regler är det dags för kroppen att få vila ett slag. Behandlingen tar styggt på både gott och ont, och jag är numera trött som en nyföding. Tio timmars nattsömn och ett par tupplurar på en timme eller två på dagen tillhör numera rutinerna. Inte är det kul, men nu ser jag verkligen fram emot att – förhoppningsvis! – återfå en del av krafterna inom en inte alltför avlägsen framtid. Dessutom ska naturligtvis hela härligheten utvärderas. På tisdag är det dags för en skiktröntgen av alla berörda delar och nån vecka senare får jag veta resultatet. Har det hänt något och i så fall i vilken riktning? Spännande, för att inte använda överord.

Den här sviktande orken har även påverkat stickandet. Det låter inte klokt, men till och med det har varit för mycket ibland.


Now it's been 6 x 3 weeks since I started the chemotherapy treatment and according to all applicable regulations it is time for the body to rest for a while. The treatment takes both good and bad, and I am now tired as a newborn. Ten hours sleep in the night and a couple of naps for an hour or two during the day belong to the routines nowadays. It’s not fun, and now I'm really looking forward to - hopefully! - recoup some of the strength in the not too distant future. Then it all, of course, will be evaluated. On Tuesday it's time for a tomography of all relevant parts and a week or so later I will get to know the result. Has something happened and if so in what direction? Will be interesting, for not using exaggeration.

This failing strength has also affected the knitting. It sounds crazy, but even that has been too much sometimes.





Men en del har jag i alla fall fått gjort, t ex är jag rätt långt kommen med en liten overall i Novita Wool till Eddie. Den är önskad för att efterträda den tjocka overall han har nu, när har är ute och promenerar i sin bärsele. Och den är det lite bråttom med, den kommer väl att passa under mars och april, när väl maj kommer bör den förhoppningsvis vara för varm. Har nu bara ett par centimeter kvar upp till armhålan, men har ännu inte bestämt mej för vilken typ av ärm jag vill ha. Rak, upplockad från ärmhålskanten och stickad neråt eller en raglan nerifrån och upp? Till raglans fördel talar att jag då kan göra hela oket i ett stycke, tycker det är lite tetigt att börja om på det ena stycket efter det andra och dessutom få dem lika långa! Ja, smidigare blir det faktiskt också, om man tänker efter. Hur man än bär sig åt blir det en liten kant när man plockar upp maskor och vi vill ju inte ha några obehagliga kanter, eller hur? Jo, det blir nog raglan …



But in all cases some has been made, for example I’m right now working with a small coveralls in Novita Wool for Eddie. It is supposed to replace the heavy one he has now when they are out for walks in her baby carrier. And it is a bit of a hurry, it will fit well in March and April, once in May it hopefully will be too warm. Have now just an inch left up to the armpit, but I still have to decide what type of sleeves I want. Straight, picked up from the armhole edge and knit down or raglan, bottom up? As benefit for the raglan is that I can do the yoke in one piece, think it's a bit annoying to start over and over again with the parts and get the same length of them! And if you think about it, it is smoother as well. There will always be a slight edge when picking up stitches and we do not want to have some unpleasant edges, right? Looks like it will be raglan…

Inte mycket stickning / Not much knitting

I dag är det Tablettdag. Varannan gång jag får cellgiftsbehandling sker det intravenöst på lasarettet och varannan gång sker det i tablettform hemma. Lasarettsvarianten är lätt som en plätt, en nål i armen, dropp i ett par timmar, under tiden serveras kaffe och smörgås och lite allmänt småprat, halvligger och läser – tyvärr är det omöjligt att sticka, får inte röra nålarmen tillräckligt – sen är det klart att åka hem och fortsätta som om ingenting hade hänt.

Fast innan jag ger mej iväg får jag en Påse, en väldigt speciell plastpåse, väl förseglad, med diverse data och annan text på. I denna påse finns tre stycken små askar och var ask innehåller en tablett, väl förslutna i något metallfolieaktigt som troligtvis skulle göra vilken skyddsvägg på vilket kärnkraftverk som helst all heder. Denna påse med dess askar och däri väl förborgade tabletter skall sedan förvaras i kylskåpet till kommande vecka.

I dag är det alltså dags, väntar bara på klartecken vad gäller blodprov som jag var iväg och tog i går. Att ta tre tabletter borde väl inte uppröra några sinnen, men de här är inte vilka tabletter som helst. Nej minsann. När väl själva plastpåsen och askarna är öppnade – och det måste jag i ärlighetens namn medge att det inte vållar några som helst problem – så är det då pansarförslutningens tur. De skall klippas upp på ett speciellt sätt så att man kan hälla ut tabletten. Ja, just det, hälla ut. Det är här det märkvärdiga kommer. Dessa tabletter får absolut inte vidröras på något sätt av mänsklig hud innan det är dags att svälja. De ska försiktigt hällas ut i en liten skål eller annat för ändamålet lämpligt kärl, och när alla tre samlats där ska de stoppas in i munnen med en sked och därefter snabbt sköljas ner med en större mängd vatten. Sen far de otäckingarna ner i magen och kommer sen att ligga där och leva rövare och vara till allmänt förtret under dygnet som kommer. De är inte trevliga, de små! Nej, tacka vet jag ett ärligt stick i armen, en påse dropp och sen klart! Fast vem är jag att klaga? Ont skall med ont fördrivas, det är en sanning som håller i alla väder.

Today is Tablet Day. Every other time of the treatment I get chemotherapy intravenously at the hospital and every other time it is taken in tablet form at home. The hospital type is easy as pie, a needle in the arm, drop in a couple of hours, coffee and sandwich are served together with some general chit-chat, half lying and read - unfortunately it is impossible to knit, may not move the arm enough – and voila it’s just to go home and continue as if nothing had happened.

Though before I leave, I get a bag, a very special plastic bag, tightly sealed, with various data and text on. In this bag are three small boxes, and each box contains a tablet, well-sealed in a metal foil-like material, which probably would make the protection wall on which nuclear power place any great credit. This bag with its boxes and well kept tablets should then be kept in the refrigerator for next week.

Today it's time, just waiting for the go-ahead after the blood test I did yesterday. To take three tablets should probably not offend some senses, but these are not just any tablets. No indeed. Once the plastic bag and the boxes are opened - and I must honestly admit that it does not cause any problems - that's when I reach the nuclear closings that it is a bit tricky. They must be cut up in a special way so that you can pour out the tablet. Yeah, right, pouring out. These tablets must not be touched in some way by human skin before it is time to swallow. They should be gently poured into a small bowl or other suitable container for this purpose, and when all three gathered there, they have to be put in the mouth with a spoon and then quickly swallowed with a larger amount of water. Then they rush down to the stomach and start to behave like hooligans down there and be general annoying for the rest of the day – and night! They are not pleasant, these small ones! No, thanks for an honest injection in the arm! But who am I to complain? You can’t combat evil without using evil weapons, can you?

Mest mössor / Mostly hats

Nu är det länge sen jag skrev, ska försöka sammanfatta vad som hänt under den tiden. Stickats har det gjorts, naturligtvis, och åter har jag ramlat rakt ner i mössträsket.

Now it's a while since I wrote, will try to summarize what happened during that time. Quite some knitting has been done of course, and once again I have fallen straight down into the Hat Marsh.





En Fae Folk Hat till Tristan i en mjukt och mysigt garn som heter Teddy Bear. Hoppas det ska passa unge herrn. Halsduk och vantar blev det också där, ska bara göra en liten snodd att hålla ihop vantarna med.

A Fae Folk Hat for Tristan in a soft and cozy yarn named Teddy Bear. Hope it will fit young Master. A scarf and a pair of mittens has also been done, will just add a ribbon of some kind to keep them together.





Så bad Ulf om en mössa för kommande snöskottartider. Självklart ska grabben ha en mössa! En slät och grå – fast önskemålet var svart, men nu slumpade det sej så att jag hade grått garn hemma, lämpligt för ändamålet, men inget svart – i ett alldeles vanligt basmönster från Knitter’s Handy Book of Patterns. Blev bara lite fel någonstans, den är stor som ett hus! Men nu ska han få den och få prova och tala om hur mycket för lång och för vid den är, så ska jag försöka åstadkomma något bättre innan snön lägger sej.

So have Ulf asked for a hat for the upcoming snow shoveling season. Of course the kid has to have a hat! A plain and gray - but the wish was a black one, but now I had a gray yarn at home, appropriate for this purpose, but no black - in a very ordinary basic pattern from Knitter's Handy Book of Patterns. But something went a bit wrong somewhere, it became big as a house! But now he will get it and try it on and then tell you how much too long and wide it is, and then I will try to achieve something better before the snow arrives.





Och nu äntligen har jag gjort en mössa med Jogless Stripes! Har tänkt göra det hur länge som helst, men nu är det gjort och det var ju lätt som en plätt att få ränderna att sammanfalla hur elegant som helst, utan de irriterande hoppen vid varvbyte. Den här är tänkt till Alex, men i motsats till Ulfs mössa har jag en obehaglig känsla av att den här kanske är snäppet för liten. Ja, det här med storlekar är inte lätt, har sagt det förr och lär väl upprepa det vid fler tillfällen.

And eventually I have made a hat with Jogless Stripes! Have thought of doing it forever, but now it's done and it was easy as pie to get the stripes in good lines, without the annoying jumps at the beginning of the rounds. This is supposed to be for Alex, but in contrast to Ulf's hat, I have a feeling that this might be just a bit too small. Yes, this with sizes is not easy, have said it before and will probably repeat it in many more occasions.





Det var smågrejorna, men jag har nu också fått klart den STORA ponchon till Poppy. Fotsid och grann, ska bli väldigt kul att höra hur den kommer att fungera. Önskemålet var en lång en, som lilla Poppy kunde svepas in i helt och hållet vid kortare utomhusvistelser, t ex att köra till stationen för att möta pappa eller liknande korta utflykter där ett overallspåtagande skulle ta lika lång tid som själva färden. Tanken låter bra, nu återstår som sagt att se om den fungerar i praktiken.

It was the small things, but I have now also finished the BIG poncho for Poppy. It’s in full-length and it will be really interesting to hear how it will work. The wish was a long one, that little Poppy could be wrapped in completely for short outdoor stays, such as driving to the station to meet Dad or other short excursions where dressing up in full winter dress would take longer than the journey itself. The idea sounds good, now we will see if it works in practice.






Och nu har mönstret på Jasper Hoodie Sweater släppts. Det är en tröja som jag teststickat åt Cutie Pie Design för ett slag sen. Gjorde den till Alex, och han tycker den är helhäftig med löstagbara ärmar!

And now the pattern of Jasper Hoodie Sweater is published. It is a sweater that I test knitted for Cutie Pie Design a while ago. I made it for Alex and he thinks it's so cool that the sleeves can be taken off!


Även på andra plan än stickningen händer det grejer. I fredags fick jag min första behandling med cellgift och det känns så in i hoppsan bra! Ja, att ha kommit igång med behandlingen, alltså. Två timmar med dropp, så var det klart för den gången. Har fått ett schema nu också på hur och när vad ska ske. Nu är det bara att köra på!


Even at other levels than knitting stuffs has happens. Last Friday I had my first treatment with chemotherapy and it feels so good! That is has started, I mean.. Two hours with a drip, and that was it for the time. Have got a schedule now also on how and when and what will happen. Now, just drive on!

Och så har kassan fått sej en oförhappad förstärkning! Har länge gått och sett snett på en massa konstiga guldgrejer, mestadels små men en hel del, som bara legat där och drällt till absolut ingen som helst nytta eller glädje. Så fick jag erbjudande via Buzzador att prova Guldbrev, och samlade ihop krafset och skickade in. Och med i princip vändande post fick jag tillbaka drygt 2 000:-! Tänk, det är en väldig massa garn, det!

Mycket smått / A lot of small things

Poppans vita, fina spets- och pärlkofta Kayla är färdig nu, och ska snart skickas iväg. Det är en teststickning, och lite synpunkter på konstruktionen hade jag, men älskar resultatet! Hoppas nu att våran prinsessa också kommer att gilla den. Ja, eller rättare sagt våran prinsessas föräldrar. Poppy själv bryr sej inte särskilt mycket än.

Poppy’s white lace and bead cardigan Kayla is finished now, and will soon be sent away. It's a test knit, and I had some comments on the design, but love the result! I hope now that our princess also will like it. Well, may be rather our princess’s parents. Poppy herself does not care that much yet.





Dessutom har jag gjort klart Kite Jacket till lilla Baby Ru. Sydde i knapparna och tvättade upp den nu i kväll, så på den här bilden är den alldeles genomblöt men visar skapligt nog – jämfört med alla andra bilder jag tar! – hur den tar sej ut. Den var himla kul i början, men eftersom den består av fyra separate men identiska bitar blev det lite tradigt att börja om den tredje och fjärde gången. Men väl igångsatt gick det ju snabbt.


I have also finished Kite Jacket to Little Baby Roo. I sewed on the buttons and washed it up tonight, so at this picture it’s just soaking wet but shows tolerable enough - compared with all other photos I take! - how it turned out. It was really fun at first, but as it consists of four separate but identical pieces, it became a bit boring to start all over again for the third and fourth time. But once started, it was quickly done.





Ytterligare en balaklava har också blivit gjord, även den fotograferad i blött tillstånd. När jag började på den tänkte jag mej den till Poppy men nu är jag lite osäker. Får kanske tänka om och ge denna till Tristan som är lite större. Hade tänkt göra en till honom efteråt men nu ser denna ut att eventuellt vara mer i Tristanstorlek än i Poppydito. Får se när den torkat. Det spelar ju absolut ingen roll, båda skulle få varsin av det sista jak- och bambugarnet jag fått från Kina.

Another balaclava has also been made, too, even that is photographed wet. When I started with it, I thought it should be for Poppy, but now I'm a bit unsure. May perhaps think again and give it to Tristan, which is a bit larger. I intended to do one for him afterwards, but now it appears to possibly be more of Tristan size than in Poppy Ditto. We'll see when it dried. It does not matter of course, both of them will get one of the last yak and bamboo yarn I got from China.



Efter denna avslutarrush hade jag bara ponchon – den stora och klumpiga – till Poppy och tigertröjan till Alex på gång. Ja, bortsett från ett par projekt som nog får anses ha glidit över till kategorin UFO. Detta kom jag på strax innan jag skulle gå och lägga mej i går, och fick en ryslig fart, rena panikaktiviteten satte in. Behövde nämligen ett litet och okomplicerat att ha med mej på äventyr idag. Kunde ha slitit till mej ett nysta sockgarn och satt igång med en socka till nån, så där rakt av, sockar finns alltid efterfrågan på.

After this finishing rush I had just the poncho - the big and clumsy - for Poppy and tiger sweater for Alex left. Yes, apart from a couple of projects that probably may be considered to have slipped over into the category of UFOs. This I found out just before I would go to bed yesterday, and got a terrible speed, more or less pure panic. I needed a small and simple knitting to bring with me on an adventure today. First I thought of just take a ball of sock yarn and start with a sock to someone, socks are always in demand.





Men så hade jag liggande ett nysta Schoppel Wolle som jag tänkt göra en slät babykofta i, utan några krusiduller för att låta färgerna komma fram ordentligt. Det nystat rotade jag fram och la ner i handväskan tillsammans med en sticka. Sen kunde jag gå och lägga mej i lugn förvissning att ha något hanterbart i händerna. Jag har nämligen varit på Sahlgrenska i Göteborg i dag för nån variant av magnetröntgen – inget kul att ligga blick still i evigheter utan att få sticka, men nu är det gjort! – och inte går det att ge sej iväg på en nästan timslång tågresa utan en stickning? Och sen tillkommer ju tiden i väntrummet. I ärlighetens namn trodde jag att jag skulle hinna mer, men det är ett ganska drygt garn att sticka i. Det är så väldigt löst spunnet så stickan ger sej in i garnet istället för att hålla sej på utsidan, titt som tätt. Ett irritationsmoment, men det verkar bli underbart mjukt och härligt, och färgerna är bara så ljuvliga.


But I had a ball of Schoppel Wolle which I had planed to make a smooth baby cardigan of, without any patterns, to let the colours come up properly. I found it and put it in my handbag with a needle. Then I could go to bed, knowing that I should have something manageable in my hands. I have been at a hospital in Gothenburg today for some variant of X-ray - no fun to down without move at all for over an hour without as much as a yard of yarn in my hands, but now it's done! But I could knit on the train, almost an hour in each direction and in the waiting room. Honestly I thought I should have been able to get longer at it, but it's a bit hard to work with. It is so very loosely spun so the needle very often goes into it instead of staying on the right side of the stitch. An annoyance, but it seems to be wonderfully soft and lovely, and the colours are just so lovely.


Och det här med magnetröntgen kanske kräver nån form av förklaring. Jag har fått konstaterat att jag har cancer, men i vilken omfattning är inte helt klarlagt ännu. Det verkar synnerligen modest och är absolut ingenting att jaga upp sej för, men det blir kanske något nämnt här framöver om det som idag medför något stickrelaterat. Däremot känner jag inte för att gå in på en massa oväsentliga detaljer.


And about the x-ray. Suppose it may require some sort of explanation. I have been aware of that I have cancer, but don’t know much more about it so far. It seems very modest and I don’t worry that much about it, but it might be something said about it here now and then, if it is connected to anything knitting-related. However, I am not going to write about a lot of unimportant details.