Äntligen något att visa /At last something to show

Nu äntligen har jag lite stickat att visa upp. Först och främst Sweet as Pie, en liten topp till Poppy som jag teststickat för Tot Toppers. Nu är mönstret publicerat och fritt att visas upp. Den ser lite kall ut än så länge, och eftersom jag fick en väldig massa garn över passade jag på att göra en liten bolero också. Det mönstret var jag inte särskilt imponerad av, oklart skrivet och en del missar, så det fick bli lite improvisationer. Men vadå, improvisationer brukar det bli vare sej beskrivningen är perfekt eller ej. Hoppas det kommer att passa unga fröken.

Now at last I have something to show. First of all, Sweet as Pie, a small top for Poppy that I have test knit for Tot Toppers. Now the pattern is released and free to be shown. It looks a bit cold so far and since I got a lot of yarn left I took the opportunity to make a bolero, too. The pattern I used not very impressing, not clearly written and some errors, so it had to be a little improvisation. But so what, improvisations tend to become a natural part of my knitting either the description is perfect or not. Hope it will fit the young lady, anyhow.





Lille Eddie har snart en ny overall också, mönster från Sandnes Garn, Mix 0606. Enligt beskrivningen skulle det vara ullgarn men jag gör den i Drops Cotton Light. Tycker det passar årstiden bättre. Behaglig kvalité men läskigt tråkiga färger.

Little Eddie will soon have another new suit, this pattern is from Sandnes Yarn Mix 0606. As described, it would be wool but I do it in Drops Cotton Light. I think it fits the season better. Comfortable quality but scary boring colours.





Och så börjare äntligen Trissys groda likna något. Men nästan färdig med den sprang jag på patrull. Ett par meter vitt garn behövs för ögonen, och när jag köpte det övriga garnet tyckte jag det verkade korkat att köpa ett nysta för det lilla, i alla mina lådor med garn borde det väl finnas något lämpligt. Men icke! Kom på att jag överhuvudtaget måste ha stickat väldigt lite av just vitt, i alla fall bomull som det här skulle vara, för det fanns inte något som kunde fås att passa. Så i morgon får jag allt ge mej iväg för att inhandla ett nysta, ögon måste ju stackaren ha! Hoppas då också att det saknade lila garnet jag väntar på för att kunna komma igång med Alex’ regnbågströja har kommit, tycker jag har väntat på det i evigheter.

And so finally Trissy’s frog starts to looks like something. But almost finished with it, I ran on patrol. A few yards white yarn needed for the eyes, and when I bought the rest of the yarn I thought it would be silly to buy a ball for that small amount, in all my boxes of yarn it just had to be something suitable. But no! I have now realized that I must have knitted very little in white, anyway cotton as this should be, because there was not anything that could fit. So tomorrow I have to go away to purchase a ball, the poor thing must have eyes! Then I hope that the missing purple yarn I wait for get started with Alex rainbow sweater has arrived, I've been waiting for this for ages.

I går fick jag min första nya cellgiftsbehandling. Den förra fungerade ju inte, så nu hoppas – och tror! – jag på den här. Men den har en liten egenhet som jag inte kände av med den andra. Det här är tydligen styggare mot blodkärlen i kroppen och därför behöver jag rejäla doser cortison dagen före, själva behandlingsdagen och dagen efter. Jättebra att det finns, men en av effekterna med det är att man blir pigg. Låter väl jättebra? Men det är skillnad på pigg och pitt. Jag blir fortfarande trött i kroppen, orkar absolut inte mer än annars, men är klarvaken, pigg som en mört, hög som ett hus, välj själv, i huvudet. Kan med andra ord inte sova. Visst, inte hela världen, man kan ju sticka när man inte kan sova, men det är inte riktigt så kul som det låter. Gick och la mej strax före midnatt igår, låg och vred och vände mej till kvart över ett då jag gav upp och gick upp. Satt uppe till fem, då orkade inte kroppen hålla sej upprätt längre, la mej, låg och vred och vände mej i omgångar och steg upp och gick en sväng med jämna mellanrum till elva och då somnade jag som en stock och sov till över ett!!! Ser inte fram emot kommande natt, men det här är alltså sista cortisondagen och förhoppningsvis klingar den här effekten av snart nog.

Ack, nu har jag klagat igen! Det skulle ju inte bli så här hade jag tänkt, men det är allt himla skönt att skriva av sej en del.




Yesterday I got my first new chemotherapy. The former did not do much good, so now I hope - and believe! – this will give better effect. But it has a small peculiarity which I was unaware of with the other. This is apparently naughtier for the blood vessels in the body and therefore I need big doses of cortisone the day before, the day of treatment and the day after. Great that it is possible to get help for that but one effect of it is that you get very alert. Sounds great? But there is a difference between alert and alert. I still get tired in the body, have certainly not more strength than earlier, but is wide awake, going strong, high as a house, you name it, in the head. In other words, I can not sleep. Sure, not a big problem, you can always knit when you can not sleep, but it is not quite as fun as it sounds. I went to bed shortly before midnight yesterday, low and twisted and turned around to quarter past one, when I gave up and went up. Knitted to five o’clock, then the body could not sit upright anymore, went to bed again, low there and twisted and turned and got up for a while on a regular basis to eleven o’clock and then eventually I fell asleep like a log and slept to over one o’clock! I do not look forward to this night, but this is the last cortisone day for this time and hopefully it will subside the effect soon enough.

Ah, now I have complained again! It should not be like this here, but it's good for the soul to write it out of the mind!

Inte mycket stickning, faktiskt ingen alls / Sorry, just in Swedish

Igår var jag hos en dietist. Tänka sej, det hade jag väl aldrig trott att jag skulle behöva någon gång, i alla fall inte för att få veta vad jag ska äta för att bli tjock och fet och grann!

Det här borde jag naturligtvis ha gjort för länge sen, men hur det nu är så har jag dragit på det. Viktminskningen i sej har jag inte sett som något problem, snarare tvärtom. Har alltid legat ett antal kilo över vad jag borde och kämpat – om än med begränsad framgång! – för att motstå godsaker av olika slag. Men så nu i samband med att cancern gjorde sitt inträde i kroppen har vikten minskat. I början tämligen lugnt och sansat, hurra, inget ont som inte har något gott med sej! Anledningen har främst varit för att magsäckens utrymme krympt och jag har helt enkelt inte kunnat äta så mycket som tidigare. Det minskade utrymmet beror dels på – om jag nu fattat saken rätt, svär absolut inte på det! – att den cancerangripna lungans nedre del har blivit förlamad (!?) och ligger statiskt och trycker mot magsäcken. Ja, ungefär som när man är höggravid och den lille ligger där och trycker på allt möjligt och omöjligt. Den andra och troligtvis mer betydelsefulla delen är att även lymfkörtlar är angripna och därmed uppsvällda av cancern och många av dessa finns just i magsäcken och fyller ut den. Ont gör de otäckingarna också när de blir trängda!

Resultatet är att det finns väldigt lite plats för mat och den som trots allt lyckas tryckas dit gör lymfkörtlarna urförbannade och så hämnas de genom att värka som besatta under olika lång tid, lite beroende på vad jag stoppat i mej. Ett glas juice helt ok, några bitar grönsaker av snällare sort, som avokado t ex, mest protest för sakens skull men en köttbulle eller hu hemska tanke två! Då jäklar i min lilla låda, det uppskattas inte! Alltså har viktminskningen accelererat och tröttheten har naturligtvis även den ökat. Äta bör man annars dör man, det vet ju alla.

Nu har jag alltså varit iväg hos expert och fått en väldig massa råd och dåd som förhoppningsvis ska hjälpa mej att med omsorg välja vad jag stoppar i mej. Det lustigaste rådet jag fick gällde min frukost. Min vanliga gröt fick jag skippa för ett gott slag sen, men någon dl naturell yoghurt med ett nedskuret äpple eller päron i brukar fungera skapligt. Men nu ska jag komplettera denna kulinariska rätt med att hälla i en matsked olivolja! Glömde faktiskt fråga om det verkligen har någon nyttighetsfaktor eller om det bara är för att jag ska gå upp i vikt. Har gått ner 11 – 12 kg men har ingen lust att gå upp mer än max 3 – 4, där är nog min idealvikt.

Så nu ska jag alldeles strax tillreda min lunch, har tänkt göra äggröra av ett ägg och en slatt vispgrädde. En liten tomat kanske kan klaras av också, men får jag i mej det blir jag väldigt glad. Detta istället för den vanliga knäckemackan jag brukar tvinga i mej.

Vad gäller middagen ska det helst vara någon fet och god efterrätt till, men det är bara att glömma. Får i mej alldeles för lite proteiner tydligen, så jag får nog koncentrera mej på en liten köttbit och kanske några bönor? Och jag ska helst dricka mjölk till maten! Det har jag inte gjort på den dan jag minns, men testade i går och det gick ju riktigt bra. Inget vatten, i princip vad som helst är bättre för det innehåller i alla fall något. Känns också lite konstigt, här har man i massor med år hört och vant sej vid att dricka vatten i parti och minut. Så helt kan jag nog inte sluta med det, får dricka något glas i smyg ibland :-)

Och så det verkligt fantastiska! Det finns näringstillskott på flaska som man kan få på rekvisition, vilket innebär att det kommer hemlevererat till dörren en gång i månaden! Väntar en första sändning där jag ska smaka mej fram till vad jag tycker är godast och sen är det bara att dricka och få i sej alla möjliga härligheter. Detta ska alltså inte vara istället för maten utan som mellanmål eller om det bara inte fungerar med riktig mat någon dag. Snacka om att känna sej bortskämd! Jag är faktiskt helt överväldigad och med både de här tillskotten och råden jag fått för vanlig mat och dryck.

Snart kan jag nog hoppa över små hus igen! I synnerhet som jag på måndag ska påbörja en ny cellgiftsbehandlingskur. Den förra hjälpte inte, cancern fortsatte att växa till sej både på lungan och i lymfkörtlarna, däremot har tillväxten stoppat upp på njuren. Alltid nåt sa han som fick se Åmål. Men nu kör vi igång med nya friska tag.

Snart kommer en stickrapport, har en liten topp till Poppy att visa upp och en bolero till som är nästan klar. Lite annat är också på gång, men behöver ytterligare ett par dagars tillväxt för att kunna visas på bild.

Hjälp! / Help!

Jag tycker att jag nu börjar få grepp om det här med tvåfärgsstickning, men vid några tillfällen har jag kommit på att det finns en inte oväsentlig lucka i mitt kunnande.

Normalt stickar jag bara rätstickning när det är mönster med två färger – inte intarsia alltså, utan sådant som jag stickar runt – och använder en teknik som jag tror Carina tipsade om. Det är en blandning mellan kontinental och Engelsk stickteknik, en för var färg och med en tråd i höger hand och en i vänster. Helt lysande, det går som en dans. Men så ibland dyker det upp aviga maskor på rätsidan, som då ska involveras i färgmönstret och där är det fullständigt stopp. Ja, att sticka den aviga maskan på vanligt kontinentalt sätt är ju inga problem, men om det är flera stycken vill jag fästa garnet på baksidan på samma sätt som när det gäller räta maskor. Jag har klurat och funderat och försökt och försökt igen, men kan inte för mitt liv få ihop det, och inte har jag hittat något på YouTube heller. Nu ber jag allra ödmjukast, finns det någon som dels begriper vad jag menar och dessutom har en förklaring att dela med sej av, alternativt någon förklarande länk? Jag är så irriterad över detta, inte för att det är något enormt problem utan för att jag bara inte kan acceptera att jag inte kan det!!! Löjligt och barnsligt, javisst, men trots det!

I think I am beginning to get a handle on the mystery of stranded knitting, but on some occasions I have discovered that there is an appreciable gap in my knowledge.

Normally I just knit stockinette stitches when it is a pattern with two colours - not intarsia, the type I knit in the round - and use a technique I think Carina told me about. It is a mix of Continental and English knitting techniques, one for each colour and with one thread in your right hand and one in left. Just brilliant, it goes like clockwork. But then sometimes it pops up purl stitches on the working side, which then must be involved in the colour pattern and there it is completely stopped. Yes, to make the purl stitch in the usual continental way is no problem, but if there are several of them I want to have them fastened at the back in the same way as the knit stitches. I have thought a lot about it and tried and tried again, but can not for my life figure out how to do it and I have not found anything on YouTube either. Now I ask humbly, is there someone who both understands what I mean and also has an explanation to share with me, or any explanatory link? I'm so annoyed about this, not because there is a huge problem, but because I just can’t accept that I can’t do it! Ridiculous and childish, yes, but never the less!





Det är länge sen jag skrev här sist, det verkar som om det går längre och längre tid mellan inläggen. Inte bra, men nu den sista tiden har jag faktiskt varit upptagen med ett par hemliga teststickningar som jag inte fått visa upp än. Men en liten overall till Eddie har jag fått till, en som inte är så tjock men förhoppningsvis tillräckligt varm för att räcka att ha i bärselen. Bilden är helt förskräcklig, upptäckte tyvärr inte det förrän den redan var ivägskickad.

It is a long time since I wrote here last time, it seems like it goes longer and longer between the posts. No good but lately I've actually been busy with a couple of secret test projects that I not am allowed to show yet. But I have in the same time managed to finish an overalls for Eddie, one that not is as thick as the one he has now but hopefully warm enough to be sufficient to have in the baby carrier. The picture is terrible, but I didn't realize that until I had sent it away.





En klänning till Poppy fick jag också klar igår, har inte hunnit tvätta den än så den ser lite lustig ut på bilden. Förhoppningsvis kan den bli nåt att ha i vår.

A dress for Poppy has also been finished now, has not had time to wash it so it looks a little funny in the picture. Hopefully it can be something for the spring.


Nu väntar jag förtvivlat på att garnaffären här i stan ska få hem ett nysta lila Drops Safran. Ska ha den till Alex’ regnbågströja. Kan i och för sig och ska faktiskt alldeles strax, börja på bakstycket, det ska vara enfärgat liksom ärmarna. Men regnbågen som ska pryda framstycket har vållat mej en hel del huvudbry. Började först med att försöka få till en hel båge, men först och främst var det faktiskt rysligt svårt att få fasonen jämn och fin, och sen kom jag på att eftersom jag måste göra den i intarsia blir det rysligt många smånystan att hålla reda på. Först bottenfärgen i kanten, så sex regnbågsfärger – vissa hävdar att det ska vara sju, två blå, men det känns jag inte vid! – så bottenfärg igen innan andra delen av bågen och de sex färgerna igen och till slut bottenfärgen i andra kanten. Det blir 15 nystan på gång samtidigt, låter inte något för mina nerver! Så jag tänkte om och ska nu göra den halv med bara 8 nystan, alltså börja i ena hörnet och sluta nånstans på toppen av den antingen vid axelsömmen eller möjligtvis böja av och sluta mot ärmsömmen eller rent av strax under. Men tror det blir bäst upp mot axeln. Tar med stor tacksamhet emot åsikter!

Och så har jag hittat ett helt underbart mönster som jag bara måste sticka till Tristan! Ska göra en djupdykning bland mina garner men tror tyvärr inte jag har tillräckligt av lämplig kvalitet så det får nog bli ytterligare ett inköp. Annars har jag nu helt och fullt ut fattat att jag nog får se till att använda upp de garner jag har, det är enorma mängder och tiden är trots allt begränsad antingen jag vill eller inte.


Now I'm desperately waiting for the yarn shop here in town to get a purple yarn of Drops Safran. I will have it for Alex's rainbow sweater. I actually don’t have to wait for it, I can start at the back that just will be in one colour just as the sleeves. But the rainbow that will adorn the front has caused me a lot of headaches. At first I tried to get an entire arc, but first and foremost it was terribly difficult to get it even and smooth, and then I realized that because I have to do it in intarsia, it will be awfully many bobbins to handle. First the background colour at the edge, then six rainbow colours - some claims it should be seven, two blue, but I don’t listen to that! - so the background colour again before the second part of the arch and its six colours and finally the background colour again in the other edge. That will be 15 bobbins at the same time and I think it will be just too much for my nerves! So I thought about again and will now make the half of it with “just” eight bobbins, start in one corner and stop somewhere on top of it either at the shoulder seam or possibly bend it a bit more and end up at the sleeve seam or may be even just under the armpit. I just can’t make up my mind! Takes very gratefully any suggestions!

And so I found a lovely pattern that I just have to make for Tristan! Have to do a deep dive in my stash, but unfortunately I don’t think I have enough of an appropriate quality so it'll probably be an additional purchase. Otherwise, I have now fully understand that I have to use up the yarn I have, there are huge amounts of them and the time is limited after all, either I want it or not.

Skatt eller skräp? / Treasure or rubbish?

Det är helt ofattbart så mycket man samlar på sej genom åren, i synnerhet om man har tillgång till skapliga förrådsutrymmen.

Vi har haft skapliga förrådsutrymmen och är troligtvis dessutom ovanligt välförsedda med samlarinstinkter. Här kastas ingenting i onödan inte, och i synnerhet inte om det haft något med barnen att göra.

Tack och lov har vi flyttat ett antal gånger genom åren, så en viss utrensning har trots allt skett, på något sätt har vi lyckats byta ner oss för varje flytt just vad det gäller förrådsutrymmen. Det vi har nu är mikroskopiskt, och lådorna har staplats från golv till tak som tegelväggar, i flera led. Vad som gömmer sig i alla dessa lådor är en väl förborgad hemlighet – än så länge! Men att det är övervägande leksaker, barn- och ungdomsböcker och gamla juldekorationer tillverkade på dagis har vi nog en rätt klar bild av.

Och det är här verkligheten kommit ikapp oss! Det är ju nu allt är sparat till, det är nu våra barns saker ska lämnas över till deras barn. Det är inte vid vår bouppteckning någon gång i en diffus framtid detta ska delas upp, det är nu, helst i går!

Vi har varit uppe och skrapat lite på ”väggen”, tagit ner någon enstaka låda i taget, till absolut ingen som helst nytta. Men så äntligen kom vi på lösningen: RUT! Det finns ju hur många hemserviceföretag som helst nu som för en högst human summa åtar sej just sådana uppdrag. Och för några dagar sen kom det hit två pigga, starka och raska ungdomar som på en timme tömde hela vinden och snyggt och prydligt staplade upp lådorna i gästrummet. Nu kan vi i lugn och ro gå igenom låda för låda, kasta efterhand och sortera på lämpligt sätt. Tjejgrejer till Poppy, killgrejer får delas i tre lika delar, böcker efter åldersgrupp o.s.v. Däremot tror jag inte någon vill ha de gamla, nu tämligen tilltufsade smällkaramellerna som tillverkades av hushållspappersrullar och crêpe papper på dagis. Så ej heller tror jag våra gamla 70-talsgardiner kommer att efterfrågas i någon högre grad, eller gammalt utrangerat uddaporslin som satts undan – men det var ju trots allt helt, inte kan man kasta sånt?


It is unbelievable how much you collect over the years, especially if you have access to decent storage spaces.

We have had decent storage space and are probably unusually well-stocked with collecting instincts. Nothing will be thrown away if not absolutely necessary and especially not if it had anything to do with the kids.

Thankfully we have moved several times over the years, so a purge has after all taken place now and then. We have managed to get smaller and smaller storage spaces for each move. What we have now are microscopic, and the boxes are stacked from floor to ceiling as brick walls, in several stages. What is hidden in all these cases is a well hidden secret - so far! But I think we have a fairly clear picture of that it mostly is considered by toys, children's books and old Christmas decorations made in kindergarten.

And this is where reality caught up with us! It's now everything is saved for, it is now our children's things to be handed over to their children. It is not in our inventory at some point in some vague future that will be divided, it is now, preferably yesterday!

We have been up and scratched at the "wall", taken down a single box at a time, to absolutely no avail. But then finally we got the solution! There are many home services business now that as a most humane sum commits exactly that kind of missions. And some days ago a couple of young and strong men came, in an hour emptied the whole attic and neatly stacked up the boxes in the guest room. Now we can calmly go through the boxes, throw afterwards and sort appropriately. Girl stuff for Poppy, boy stuff may be divided into three equal parts, books by age group, etc. However, I do not think anyone wants the old, now rather disheveled Christmas decorations produced from paper towel rolls and crepe paper in kindergarten. So neither I think our old 70's curtains will be in demand to any great extent, or old odd porcelain set aside - but it was, after all, unbroken, no one can throw that away?









Men den här bara måste jag visa! Det är min brudklänning, som det nu är 40 år och en månad sen jag använde. Det var min mamma som stickade den. Inte som brudklänning, hon hade börjat på den redan under hösten, men så slumpade det sej så att den blev klar just i tid och passade alldeles utmärkt för ändamålet. Men sen dess har den aldrig blivit använd, stickade klänningar – eller klänningar överhuvudtaget – har väl aldrig varit min melodi. Förstår faktiskt inte varför mamma fick för sej att sticka en till mej. Hon var inte ens någon särskilt flitig eller entusiastisk stickare. Ja, ja, ett av detta livets mysterier.


But this I just have to show you! It is my wedding dress. It is now 40 years and one month ago I was using it. It was my mother who knitted it. Not as a wedding dress, she had started it already in the autumn, but then it was finished just in time and fitted perfectly for this purpose. But since then it has never been used, knitted dresses - dresses at all - has never been my melody. Really do not understand why my mother decided to make it for me. She was not even a particularly busy or avid knitter. Well, well, one of the mysteries of life.

Sakta men säkert / Slowly but surely

Nu har det gått 6 x 3 veckor sedan jag påbörjade cellgiftsbehandlingen och enligt alla gängse regler är det dags för kroppen att få vila ett slag. Behandlingen tar styggt på både gott och ont, och jag är numera trött som en nyföding. Tio timmars nattsömn och ett par tupplurar på en timme eller två på dagen tillhör numera rutinerna. Inte är det kul, men nu ser jag verkligen fram emot att – förhoppningsvis! – återfå en del av krafterna inom en inte alltför avlägsen framtid. Dessutom ska naturligtvis hela härligheten utvärderas. På tisdag är det dags för en skiktröntgen av alla berörda delar och nån vecka senare får jag veta resultatet. Har det hänt något och i så fall i vilken riktning? Spännande, för att inte använda överord.

Den här sviktande orken har även påverkat stickandet. Det låter inte klokt, men till och med det har varit för mycket ibland.


Now it's been 6 x 3 weeks since I started the chemotherapy treatment and according to all applicable regulations it is time for the body to rest for a while. The treatment takes both good and bad, and I am now tired as a newborn. Ten hours sleep in the night and a couple of naps for an hour or two during the day belong to the routines nowadays. It’s not fun, and now I'm really looking forward to - hopefully! - recoup some of the strength in the not too distant future. Then it all, of course, will be evaluated. On Tuesday it's time for a tomography of all relevant parts and a week or so later I will get to know the result. Has something happened and if so in what direction? Will be interesting, for not using exaggeration.

This failing strength has also affected the knitting. It sounds crazy, but even that has been too much sometimes.





Men en del har jag i alla fall fått gjort, t ex är jag rätt långt kommen med en liten overall i Novita Wool till Eddie. Den är önskad för att efterträda den tjocka overall han har nu, när har är ute och promenerar i sin bärsele. Och den är det lite bråttom med, den kommer väl att passa under mars och april, när väl maj kommer bör den förhoppningsvis vara för varm. Har nu bara ett par centimeter kvar upp till armhålan, men har ännu inte bestämt mej för vilken typ av ärm jag vill ha. Rak, upplockad från ärmhålskanten och stickad neråt eller en raglan nerifrån och upp? Till raglans fördel talar att jag då kan göra hela oket i ett stycke, tycker det är lite tetigt att börja om på det ena stycket efter det andra och dessutom få dem lika långa! Ja, smidigare blir det faktiskt också, om man tänker efter. Hur man än bär sig åt blir det en liten kant när man plockar upp maskor och vi vill ju inte ha några obehagliga kanter, eller hur? Jo, det blir nog raglan …



But in all cases some has been made, for example I’m right now working with a small coveralls in Novita Wool for Eddie. It is supposed to replace the heavy one he has now when they are out for walks in her baby carrier. And it is a bit of a hurry, it will fit well in March and April, once in May it hopefully will be too warm. Have now just an inch left up to the armpit, but I still have to decide what type of sleeves I want. Straight, picked up from the armhole edge and knit down or raglan, bottom up? As benefit for the raglan is that I can do the yoke in one piece, think it's a bit annoying to start over and over again with the parts and get the same length of them! And if you think about it, it is smoother as well. There will always be a slight edge when picking up stitches and we do not want to have some unpleasant edges, right? Looks like it will be raglan…

Besök hos Poppy / Visited Poppy

Nästan en hel vecka har vi nu spenderat med vår marsipanros Poppy och lillebror Eddie. Mycket roligt hinner man med, synd bara att gamla farmor har så ont om ork. Men till och med det fick vi att fungera, var det middagslursdags för Poppy så var det definitivt dags för farmor, och bums i säng med bägge! Sen kunde vi sätta igång med nya krafter ett slag senare.


We have now spent almost a whole week with our Poppy and baby brother Eddie. We had a lovely time, just too bad that old grandma don’t have more strength. But even that we worked out, when it was time for a mid day nap for Poppy, it was definitely time for grandma, and right in bed with both! Then we could start with new strength a bit later.





Inte blev det särskilt mycket stickat heller, mest under bilturen. Det är en hemlig teststickning på gång, så det är inte mycket att visa där, men en socka till mej själv har jag faktiskt på gång också. En tå-upp och med kortvarvshäl. Tå upp har jag gjort förr, det jag har emot det är egentligen svårigheten att få mudden tillräckligt löst avmaskad sen, men det är trots allt ett överkomligt problem. Men nu skulle jag alltså för första gången göra en kortvarvshäl. Och den tycker jag inte om! Inte kunde jag sitta och Googla om det eller kolla in på YouTube, nån måtta på nörderiet får det väl vara, så jag läste och tittade på bilden och läste igen och försökte tänka klart och redigt. Men det funkade alltså inte. Jag gjorde de här korta hälvarven över hälften av maskorna, alltså motsvarande som när man gör en hällapp, men då hade jag kommit ner till minimiantalet maskor efter bara 2,5 cm i stället för de 5 cm som det skulle ha tagit enligt mönstret. Men eftersom sockan är randad tycker jag inte det ser ut som om de korta varven börjat runt allihop. Fattar ingenting just nu, får väl sätta mej och kolla runt på YouTube till en annan gång. Den här blir det i alla fall ingenting med. Ja, ja, man kan inte lyckas jämt och förhoppningsvis lär jag mej det till en annan gång. Kan ju vara kul att ha lite olika varianter.

It was not much knitting either, mostly during the car ride. There is a secret test knitting going on, so there is not much to see there, but I also made the main part of a sock for myself. A toe-up with short row heel. I have done toe-up before, what I have against that is the difficulties to get the cuff edge loose enough when it’s time to bind off, but it is not that big problem. But now I, for the first time, should make a short row heel. And I do not like it! I couldn’t sit and Google about it or check out on YouTube, it has to be some limits! So I read the pattern over and over and looked at the picture and read it again and tried to think clearly. But that did not help a bit. I made these short rows over half the numbers of stitches, just as I do when making a common heel flap. But then I had come down to the minimum number of stitches after only 2.5 cm instead of the 5 cm that it would be according to the pattern. But because the sock is striped I do not think it looks as if the short rows begun around them all. Do not get it right now, have to look around on YouTube for another time. This will in all cases be frogged. Well, well, you can not be successful all the time, can you? Hopefully I will learn some time. Could be fun to have some variations.

Dino's

Nu har jag äntligen gjort klart dinosaurietröjan och medhörande mössa till Alex. De ligger på tork nu, får se om de hinner torka i tid för att gå iväg med posten i morgon. Inte helt säker, och går inte det får de ligga till sej här en vecka. På tisdag morgon åker vi nämligen till Stockholm för att hälsa på våran Poppy och lillebror Edward. Eller Eddie som jag nog tror att det blir, lite lättare och mjukare till en sån liten parvel. Kommer hem nästa lördag.

Till resestickning ska jag ha en kofta till Poppy, en hemlig teststickning för CutiePieDesign. Och som reserv – en sån kan väl knappast vara utan? – får det bli ett par booties till Eddie. Håller också på med en kanin till honom, men den är i alltför många olika delar för att vara bra att ta med, så den får allt ligga till sej här hemma. Fast tänk om det inte räcker? Kanske bäst att packa ner garn och stickor till ett par sockar, om det skulle krisa till sej. Ja, jag vet, naturligtvis blir det inte många minuters stickning per dag när vi väl är där, med det är allt en ryslig massa timmar i bilen och det är allt bäst att gardera sej för alla eventualiteter.

Now I've finally finished the dinosaur sweater and hat for Alex. They lie out to dry now, will see if they will be dry in time to send away with the mail tomorrow. Not quite sure, and if not the have till next week. On Tuesday morning we will go to Stockholm to visit our Poppy and baby brother Edward. Or Eddie that I think it will be, a bit little lighter and smoother for such a small one. Coming home next Saturday.

For travel knitting, I have a cardigan for Poppy, a secret test knitting for CutiePieDesign. And as a reserve - you can hardly be without such, can you? - may be a pair or booties for Eddie. I’m also working with a rabbit for him, but it is in too many different parts to be good to bring with me, so it have to stay at home. Though what if it is not enough? Maybe best to pack yarn and needles for a pair of socks, if it will be crisis. Yes, I know, of course it will not be many minutes of knitting a day when we get there, but it's an awful lot of hours in the car and it's best to be safe than sorry!