Köphysteri / Shop til you drop

Nu har jag gjort det igen! I går var jag med vännen Soile och hennes dotter Johanna till Ullared, detta vansinnestempel. Det var en pärs, vill jag lova, men vad gör man inte för sin Alex? Han behövde ju en bävernylonoverall inför vintern, och sådana står inte att finna i England. Tyckte då att jag kunde följa med, för säga vad man vill om stället, men priserna är bra, inte tu tal om saken. Och det fanns fler grejer som behövde inhandlas inom den närmsta tiden, så då kunde jag lika gärna passa på när tillfälle gavs. Kunde väl inte vara så hemskt som jag mindes det från förra gången, eller …?

Klockan 07.00 på morgonen – en sån fasansfull tid, bara det borde ju rendera en tapperhetsmedalj! – gav Soile och jag oss iväg med tåget från Trollhättan, med sikte på Göteborg. Dit kom vi en knapp timme senare, och Johanna stod enligt överenskommelse och väntade på oss där, och gemensamt gav vi oss iväg mot Mammons Tempel.

Till saken hör att jag redan på torsdagskvällen, med tanke på denna resa, hade påbörjat en liten tröja till Johannas lilla Linnea. En snabb liten historia i Debbie Bliss Cashmerino Aran, stickor nr 4,5 och mönster Little Sister Sweater. Redan på tåget fick jag lite gjort på den, och under den timslånga bilfärden blev den ytterligare en bit längre.

Strax efter nio anlände vi till resans mål, och första anhalt blev skoaffären som ligger precis bredvid Stora Varuhuset. Jag har länge varit i skriande behöv av ett par rejäla höstskor, har letat här i stan men stl 36 är inte den storlek där det finns mest att leta ibland, så det kunde ju vara lämpligt att kasta ett getöga på deras sortiment. Och under över alla under, jag hittade två par som både var passande och passade! Uj, där stod jag som åsnan mellan två hötappar, och det slutade med att jag köpte båda paren.



Två par på en gång, har väl aldrig förut inträffat i världshistorien. Kände mej både euforisk och fruktansvärt extravagant. Tänk, två nya par på samma gång, brukar normalt inte bli mer än ett par var femte år eller nåt sånt. Skor inköps när de som är i bruk faller sönder, inte i såna här mängder! Fast nu behöver jag väl inte jaga några nya på 10 år, lysande!

Detta gick snabbt och elegant, nästan inga kunder i butiken och hela transaktionen var klar på mindre än en kvart. Alltså var det inget mer att be för, bara att kasta sej med huvudet före i det stora vansinneshavet. Och vansinnigt var det, helt enligt vad vi befarat med tanke på trängseln redan på parkeringsplatsen. Milde tid vad folk där var, och alla slogs med näbbar, klor och kundvagnar för att komma intill hyllor, lådor, pallar och ställ. Tycker jag borde vara värd ytterligare en tapperhetsmedalj för att jag inte vände i dörren. Men jag hade min lilla inköpslista och satte igång med jagandet. Betade av en sak i taget, och efter en timme var det klart. Vid det laget var jag helt färdig, så att gå och titta efter icke planerade saker för ro skull var inte aktuellt. Hörapparaten – min nya, fina, som jag är så lycklig över! – stängde jag av, sorlet och väsnet höll på att driva mej till vansinne, och bestämde mej för att uppsöka etablissemangets café, för att sätta mej med en kopp kaffe och fortsätta med stickningen i lugn och ro. Förra gången jag var där fanns det gott om plats och var inga problem att förbli sittande där så länge jag önskade, men denna gång var inte den andra lik. Folk stod i kö för att få en stol! Till slut fick jag en också, och satte mej till ro med kaffe, mazarin och stickning. Men när kaffe och kaka var slut började folk titta lite snett på mej där jag satt, så jag köpte en kopp kaffe till, en smörgås och ytterligare en kaka. Tänkte att det skulle vara lite längre. Och jovisst, det gjorde det, men inte i evigheter. Vid halv ett klarade jag inte av trycket längre, utan gav upp min plats och beslöt att dra mej utåt. Försökte utan framgång få tag på Soile för att tala om mina planer. Det visade sej senare att jag hade numret till hemmavarande och icke telefonsvarande Kauko! Ja, ja, jag betalade mina varor – lyckades bli en hög trots allt – och gav mej ut. Så ljuvligt härligt det var med lite frisk luft och armbågsrum! Men vad göra där? Grått och mulet och en liten aning fukt i luften i kombination med tämligen trötta ben och en motsträvig kundvagn att dra på uppmanade inte till några längre promenader. Kastade ett öga in i matserveringen som låg där, men där var överfullt, inget alternativ. Men många lediga bänkar utanför entrén fanns det, ingen ville sitta där i fukt och kyla. Men jag hade ju köpt några rejäla badhanddukar, det var bara att använda en att torka bort vätan med den ena och bre ut en annan att sitta på. Varm och skönt för lilla rumpan, i alla fall. Så där satt jag sen som klistrad och fortsatte med Linneas tröja tills Soile och Johanna kom ut, dessa fantastiska människor som stod ut ytterligare två timmar där inne, och det utan kafferast! Men vid det laget gick det inte så fort med stickorna, fingrarna stelnade till, det var säkert inte mer än 5o i luften och nu och då kom det några regnstänk. Men det krävdes mer än så för att få in mej i smältdegeln igen! Fast jag måste erkänna att det var gott att sätta sej i bilen sen, och få upp värmen. Med facit i handen hade det naturligtvis varit smartare om jag hade haft bilnyckeln, ingen tvivlade väl någonsin på att jag skulle bli klar före de andra, men nu har vi i alla fall kommit på tanken, inför eventuella kommande gemensamma äventyr där. Just nu verkar det väl inte troligt, men vem vet, minnet bleknar och snart finns det andra grejer våran Alex behöver som kan vara smart att inhandla där.

Väl hemma och åter i balans med mej själv och världen stickade jag faktiskt färdigt den lilla tröjan, och nu är det överlämnad. Det var nog personligt rekord, ett dygn ganska precis. Fast det var som sagt ett väldigt snabbstickat garn och en liten och behändig modell. Tack och lov att jag hade den att roa mej med under dagens alla timmar!

Garnet är ganska men inte väldigt mörkt vinrött, men det var lättare sagt än gjort att få fram rätt färg på ett kort.






I survived! I was with our friend Soile and her daughter Johanna to huge warehouse yesterday, I who hate warehouses, even small ones! May be I should tell a bit about the place, to start with. Some 200 km from were we live is one of the hugest warehouses in Scandinavia, and people use to go there shopping like maniacs from near and far. It’s amazingly popular, even if I don’t understand it. They have almost everything, and it’s really very cheap. But awful!!!

Well, yesterday morning at 7 o’clock Soile and I left Trollhättan by train and went to Gothenburg. It took just about an hour, and there Johanna met up with her car. We went on, and about another hour we came to our goal, Ullared. It didn’t looked very nice at the car park, it was really hard to find a place there, and if it had been up to me, I think we had went back home immediately. But it wasn’t my decision, so we left the car, grabbed a trolley each and went on. First we visited a shoe shop next door to the warehouse, Johanna wanted to look there first and to be true, and I really needed a pair of new shoes myself. I had been looking for some here in Trollhättan, but hadn’t found any. My size isn’t the most common, a bit too small for an adult and a bit too big for a child so it’s always a problem for me. But here I immediately found two pairs!


And after some thoughts I bought both of them. It was really extraordinary, normally I buy one pair every fifth year or so, only when the old ones falls in pieces. Now I hopefully don’t have to look for any new for at least 10 years!

It didn’t take long there and soon enough – too soon! – I had to face the madness in the main warehouse. And it was just as awful as I remembered it from our last visit there one and a half years ago. It was even worse, it was so many people, all with overloaded trolleys and madness in their eyes.

I had written a list of what I intended to buy, mostly some clothes for our beloved Alex, things that Karin hadn’t found in England but wanted for him. We have a bit different kind of winter clothes here, for instant a type of overall that seems to be unknown there. And some other things as well, not much but just to take the opportunity when I was there, some towels, sheets and trousers for Jan.

I grabbed my trolley and went right in to the madness and after quite some fights I managed to get what I wanted. It took all together just about an hours, and after that I was so tired of it so I just didn’t even considered to just look around there. I wanted to sit down and knit! I had started a little sweater for Johanna’s daughter Linnea the evening before, just to have something small and easy for this case. I did some on it at the train and in the car, and wanted to keep on with it now. There are a couple of coffee shops in the warehouse, but it was so many people there, so I had to queue to get a chair! But at last I managed, and took a cup of coffee and a cookie, and began to knit. Lovely, even if it was crowded there as well. But when the coffee and the cookie were finished, people began to look angry at me, so I had to get myself another cup and cookie and a sandwich as well. Thought I could stay for another while with that in front of me. And so I did, but after all together two hours there I just had to leave my place, the pressure from the surroundings was just too much! But I just couldn’t begin to go around there any more, just had to leave. I paid my things and went out in the fresh air. How lovely it was! But quite cold, just about 5oC, cloudy and a tiny little bit of rain in the air. So, what to do next, waiting for Soile and Johanna? A walk wasn’t that tempting, with legs and feet that thought they had done enough and a big and clumsy trolley. It is a small restaurant there just around the corner, but it was overloaded, not a chance to get a chair there, unfortunately. But outdoors, just at the exit of the warehouse were a lot of benches, all empty. But I had bought some bathe towels, so I used one to wipe up the rainwater from one of them and took another one to sit on! Splendid, warm and cosy for the bottom and restful for my legs. Ok, I became a bit stiff in my fingers, but I kept on knitting in good speed in spite of that. And there I sat for another two hours, when Soile and Johanna were finished with their shopping. I must say I admire how preserving they are, they had been going on for five hours, without the slightest coffee break! What energy!!!

But at last we were back in the warm and dry car, and could satisfied go back home again. Of course it had been much smarter if I had had the car key from the beginning, it was no surprise that I was finished before the others, but next time we will think of that – if it will be a next time? But soon enough I will forget about all the horrors of this day, and just think of all the good stuffs I can get for Alex.

In the car I joined the sleeves to the body of the sweater and made the main part of the yoke, and later in the evening I finished it. I think it was the fastest ever I have finished a sweater, in less than 24 hours! But it was a fast done yarn, Debbie Bliss Cashmerino Aran, needles no 4,5 mm and a simple pattern, Little Sister Sweater in size 1 year. The yarn is quite dark red, but not as dark as the picture says, it was impossible for me to get a better photo.

Skratta eller gråta? / Only in Swedish

Ja, ska man skratta eller gråta åt den lokala garnaffären här i stan? Jag har ju tänkt sticka en Cardigan for Merry till Alex, och eftersom jag hade fått ett par nystan i en härlig grön färg från min Hemlis Monica som faktiskt skulle passa alldeles utmärkt (Svarta Fårets Silja) tänkte jag försöka komplettera med ytterligare ett par nystan av det. Tyvärr hittade jag inte någon internetbutik som hade det, men däremot en av de lokala garnaffärerna här i stan. Sån lycka! Ja, hon hade alltså märket men inte just den färgen. Skulle det eventuellt gå att få beställa det då? Jovisst, det skulle hon göra. Välkommen åter om en vecka. En vecka senare återvände jag och fick veta att just den färgen var utgången, däremot fanns det en annan grön, skulle jag vilja ha den istället? Ja, eftersom kvalitén verkade lämplig så tyckte jag på att det skulle gå alldeles utmärkt. Välkommen tillbaka om en vecka. Veckan gick och jag kom tillbaka. Nej, tyvärr, den gröna färgen gick inte att få tag på, däremot hade de visst den första. Skulle det kunna tänkas gå bra? Jomen visst, det var ju trots allt förstahandsvalet! Ja, välkommen tillbaka då, om en vecka. Den veckan var till ände förra onsdagen. Jag gick dit och där var stängt på grund av sjukdom. Ok, det kan man väl inte säga nåt om, det är sånt som händer. I torsdags var det helg och i fredags var det stängt eftersom det var en klämdag. Igår var jag själv upptagen så idag gick jag dit igen efter jobbet. Hade det kommit nu? Nej, tyvärr, i förra veckan hade de inte brytt sej om att göra någon beställning, det var så lite som fattades för dem!!! Men välkommen tillbaka om en vecka!

Ja, en sak är säker, har det inte kommit då avblåser jag det och letar rätt på något annat, kanske rent av Fleece Artist Merino från Garnkorgen, trots att det kostar 3 x 159:-. Tycker egentligen det är för mycket för en liten barnkofta som kanske inte går att använda mer än ett par månader, men nu jäklar i min lilla låda ska den göras!!!

Ja, tacka vet jag och länge leve de fantastiska internetleverantörerna Garnkorgen, Garnhärvan, Stäkets Hantverk, Yll o Tyll ... ja ni vet! Där kan vi snacka service. Har just fått en fantastisk hjälp av Maria på Garnkorgen när jag skulle välja färger till en kofta jag tänkt göra till Karin. Kunde inte bestämma mej och var lite osäker på färgåtergivningen på min datorskärm. Vad gör hon då? Jo, tar sej tid att plocka ihop en hel hög olika kombinationer som hon tycker passar, fotograferar och mailar till mej! Har lagt ordern idag på eftermiddagen, och fått veta att hon skickar det i morgon. Har faktiskt shoppat loss riktigt ordentligt idag, har även beställt Teetees Elegance från Garnhärvan, som jag ska göra Slow Bees mysteriesjal av, och vet av erfarenhet att det kommer precis lika snabbt.

Shopping

Idag har vi shoppat loss, vill jag lova! Vi har varit på Det Stora, Hemska, Vidriga Köpcentret utanför stan. Det är inte mycket som kan få mej att åka dit, det måste vara något alldeles extra, eller kanske snarare någon alldeles extra. Och så alldeles extra är det nog bara en enda person i hela världen som är, nämnligen Alex. Ja, vem annars? Det är nämligen så, att just Alex i egen hög person väntas hit till sina längtande och trängtandee morföräldrar om tre veckor. (Ja, mamma Karin och pappa David kommer också, och det är ju jättetrevligt det med!) Detta måste naturligtvis förberedas noga. Leksaker är nerplockade från vinden - se tidigare inlägg om ormen som var i behov av ett bad. Säng är införskaffad sen tidigare besök, mat ska vi nog kunna skaka fram ... men oh, hu hemska tanke, det fanns ju ingen stol som lämpar sej för ändamålet! Och sådana går inte att få tag i, i centrala stan. Det fanns bara ingen återvändo, det var köpcentret som gällde. Det var lika rörigt och fullt med folk som sist jag var där. Det var faktiskt tidigt i somras, och även den gången så var det vår älskade lille Alex som drev iväg mej dit. Då var det babysitter och badbalja som det uppstod akut behov av. Men dessförinnan, ja i ärlighetens namn kommer jag inte riktigt ihåg. Men nu ska det väl inte behövas på ett slag igen, hoppas jag. Men en fin stol fick vi tag på, och det är ju huvudsaken!


Today we have been away to the dreadful, huge shoppingcenter outside the town. I don't like it and avouid it as much as possible. It has to be something really special to get me there. Or rather, someone really special, as our beloved Alex! He - and mother Karin and father David - will come and stay with us for a week in half of February, and we longs and prepare for the visit. We have a bed for him since last time, we have got a lot of toys from the attic, we will have food ... oh dear, we didn't have a propper chair for him! That was the reason to go to the shoppingcenter! And it was just as awful as I remember from last time. It was early last summer, and it was because of Alex that time, too. He needed a bathtube and a swingchair, when he visited us that time. And before that, I really don't remember. And now I hope it will be a long time until I have to go there again! But we got a very nice chair!



Lite stickat har det också blivit, till och med ett FO! Nu är tröjan till Madelene färdig, och jag tycker den blev riktigt trevlig. Tyvärr blev bilden ruskigt dålig. Storleken har jag tyvärr ingen som helst uppfattning om. Hur stor är en 10-åring? Jag följde anvisningen på mönstret och så hoppas jag på det bästa. Men är den för stor så växer hon väl i den, och är den för liten kan kanske något av småsyskonen ha den. Skönt i alla fall att den är klar medan den fortfarande finns visst behov av en tjock tröja.

Some knitting has been done, too, and even a FO! Now the sweater for Madelene is finished, and I think it is quite nice. But I'm not sure about the size, how tall is a 10 years old girl? But if it is too big, she will grow into it, and if it is too small, hopefully any of her younger sisters or brothers can use it.

Åter hemma / Back home again

Så var det roliga slut för denna gången. Åter hemma i vardagen, efter några fantastiska dagar tillsammans med våran Alex med mamma Karin och pappa David. Absolut inget fel på Karin och David, men de kan knappast tävla med Alex vare sig det gäller skönhet eller charm. Tänk att just vårt barnbarn skulle bli så otroligt fantastisk, faktiskt bäst i världen, är det inte märkligt så säg???

Now the fun is over for this time. Back at home again, after some wonderful days with our Alex and his mummy Karin and daddy David. Nothing wrong with Karin and David, but they can't compete with Alex about beauty and charm. Isn't it amasing, that just our grandchild happendes to be the best one in the world?



Men det gick ju inte att gulla och leka hela tiden, lite stickat blev det också. Bakstycket och lite på framstycket till en Pippi-tröja blev det - ja, till Alex, alltså.

But it wasn't time for cosy and play all the time, I did some knitting as well. The back and a small part of the front of a Pippi-sweater, for Alex of course, are finished.



Men här hemma har faktiskt omlottkoftan till Johannas baby kommit ungefär lika långt, man får ju fördela gracerna lite. Om inte annat är det väldigt kul med lite omväxling. Nu tävlar de med varandra om vem som ska bli färdig först. Liten fördel till omlottkoftan, inga färgbyten där och dessutom mindre.

At home againe the wrap-cardigan for Johanna's baby has grown just about the same, the back and a few cm of the left front is done. Let's see which of them that will win this exciting run! May be the wrap-cardigan has an advantage, no changes of colours and is smaller as well.

Koftan till Ulf är nu inne på den gastkramande slutspurten. Har ca 50 cm knapphålsslå kvar, 11 maskor per varv, ca 2½ varv per cm och ett garnnysta som blir tunnare och tunnare för varje gång jag tittar på det. Kommer det att räcka? Spänningen är olidlig. Fast om det skulle vara så rysligt att det inte räcker, får jag väl gå och köpa ett till. Garnstudios Karisma ska väl inte vara några problem att få tag på, det enda som kan ställa till förtret är om inte just det färgbadet finns kvar. Men varför ta ut några sorger i förskott, jag gnetar glatt på och vågar nu tro på att den ursprungliga tidsplanen ska hålla, alltså att den ska vara färdig före jul. Fast alla miljoner trådar som jag hittills har förträngt och som hänger och dinglar på insidan, dem får jag väl offra några minuter (timmar?) på att fästa.

Ulf's cardigan is in the last, exciting final spurt. 50 cm left of the frontedge, 11 stitches on each row, 2½ rows per cm and one skein of yarn that gets thinner and thinner for everytime I just look at it. May be, may be not enough. But really, no panic, it woun't be that hard to get another one, Garnstudio's Karisma is sold in so many places so it would be strange if I not managed to get another one. The only thing that could be a problem is the dyeing bath. There is a risk that it could be a slight difference.



Och förresten, vi var ju ute i vimlet i London - eller snarare köpcentret i Thamesmead - och shoppade loss i en skoaffär! Jan fick tag i ett par jättesköna, lagom kraftiga skor och jag hittade ett par kängor med sulor som förhoppningsvis ska hjälpa mej att hålla mej upprätt genom vintern. De gamla stövlarna var tämligen slitna och hade inte så mycket ork kvar vad gäller väggrepp. Känner mej så nöjd, nu kan jag inte komma på något ända jag behöver köpa på hur länge som helst! Jan pratar i och för sig alltid om att han behöver än det ena än det andra, men det ger jag högaktningsfull allt som flyger och far i , det får han fixa själv. Fast han ger visst aldrig upp, inbillar sej att jag ska iväg och köpa skjortor och tröjor och byxor och jag vet inte allt till honom, precis som om jag inte har fullt upp med mina egna inköp!

And by the way, we were out shopping in London as well - or rather in the shoppingcenter of Thamesmead. Jan found a pair of shoes that looks very comfortable and I got myself a pair of boots with sole strong enough to keep me on my feet on the icy streets during the winter.

Nu vet jag - tror jag

Eureka, tror jag vet var jag är! Ja, när det gäller Baby Surprise Jacket, alltså. Ett sånt klurigt mönster. Har tydligen gjort nacke och ärmar och håller nu för glatta livet på med fram- och bakstycken i mystiska svängar. Inte för att jag vet hur det går till, men visst verkar det som om det skulle kunna fungera? Jag kan inte sluta med den, måste bara se vad som händer härnäst. Allt annat har hamnat åt sidan - igen! - men den är ju tämligen liten så den ska väl snart vara klar. Sen ska jag prova med ett ganska tjockt garn och se hur stor den blir. Sen ska jag försöka klura ut om dubbelt Opal Sommarnattsdröm skulle kunna användas till en till Alex.

Har nog gjort nästan hälften, lite svårbedömt eftersom varven blir längre och längre nu, men det ska nog inte behöva ta alltför många timmar till att få den färdig.

Men jag måste, måste, måste! sy ihop det sista i döskalletröjan. Det är faktiskt inte särskillt mycket kvar, men så urbota tråkigt.

I morgon kväll blir just inget gjort på någotdera, höstens första Munskänksprovning ska gå av stapeln. Viner från en chilensk vingård, Viña San Esteban, ska gås igenom. Låter väldigt intressant, får väl stå ut med att inte sticka några timmar.

Funderar över vad jag ska ta med mej för stickning till London. Inget som behöver räknas för mycket eller kräver koll i mönstret. Det måste vara pratvänligt och inte ta för stor plats i packningen. Svägerskans axelvärmare platsar vad gäller det första kravet men inte det andra. Den har redan bullat till sej och eftersom ett nysta inte räcker till många varv måste flera stycket i så fall medtagas. Alternativet är att börja på något nytt, en i och för sej mycket tilltalande tanke, men nya grejer kräver ofta ett visst mått av koncentration. Ett dilemma, får fortsätta att begrunda detta.

Tänk, idag har jag varit ute och shoppat loss! En bedrift i den högre skolan. Jag har länge dragit mej för detta, men nu var det bara tvunget att bli av. En topp saknades nämligen till dressen jag ska ha på bröllopet. Skulle väl se lite fånigt ut utan. Jag har noga inventerat befintligt lager, men inte ens jag kunde acceptera något av det som stod till buds. Alltså var det bara att ta jackan under armen och knalla iväg till lämpligt inköpsställe. Eftersom jag har lite svårt för det här med att bläddra runt bland klädhängare och ställningar, i synnerhet om jag måste dela utrymme med andra, mer entusiastiska shoppare, så valde jag Sofistikerade Modebutiken för Mogna Kvinnor. Den är lysande i sitt slag, det är nästan aldrig några kunder så personaltätheten ligger oftast runt två per kund. Så också idag, två eleganta men vänliga expediter strök runt bland hyllor och hängare när jag kom, och båda gled mej genast till mötes när jag försynt bad om råd. De bullade fram det ena efter det andra, jag behövde inte leta någonting själv! Men jag var ju tvungen att prova, det kunde jag knappast begära att de skulle göra åt mej, väl?

En vit var alldeles för vit.
En elftenbensfärgad var väldigt snygg men alldeles för lång.
En svart med glittriga stenar, stora som hönsägg var för glittrig.
En likadan vit var precis lika glittrig.
En ljusblå var ful i ärmarna - eller rättare sagt de passade inte till gäddhänget.
En vit med blå blommor var alldeles för blommig, dessutom hade den små glitterstenar.

Men en enig expertis hävdade å det bestämdaste att den blåblommiga var perfekt och att det faktiskt ska var lite mönster nuförtiden. Dom hade väl tröttnat på mej och ville avsluta affären.

Vid det laget var även jag så trött på allt provande att jag föll till föga och tog den. Jan tycket den såg bra ut när jag visade den. Fast han vågade väl inte säga något annat, kan tänka.

Ja, shopping är som sagt inte någon favoritsysselsättning. Hur kan det då komma sej att jag, mitt arma nöt, gått med på att följa med Soile och Johanna till Ullared igen??? I halva oktober bär det iväg. Ja, själva färden fram och tillbaka är väldigt trevlig, men handlandet?!? Jan har önskat sej strumpor, så det får det väl bli. Men denna gången ska jag ha stickning med mej, då kan jag roa mej på egen hand när jag avslutat själva shoppandet. Nu vet jag vart jag ska gå. Ska dessutom förse mej med lämpligt antal 10:or och 5:or så jag kan stärka mej med lämpligt antal koppar kaffe och kanske renta av gå loss på en liten kaka - eller två.

Sanningens minut

Ja, kom kom den då till slut, det med skräckblandad förväntan inväntade ögonblicket när spetssjalens centrumparti skulle vara klart och därmed stunden inne för kanten. Satt och klurade på det en stund i går kväll, och tror jag fick grepp om det. Men det verkar kunna bli en dryg historia! Nu bar det sig inte bättre än att jag fick ta en oplanerad paus, eftersom jag inte har stickor för ändamålet hemma. Var helt övertygad om att det fanns, men så var det alltså inte. Försökte med en rundsticka, men det är nog onödigt krångligt jämfört med att använda strumpstickor. Får åtgärda det med det snaraste.

Ja, apropå shopping, jag råkade av en händelse inhandla lämpliga kläder för mej att ha på Karins bröllop! Så det kan bli. Som tidigare nämnts har jag ingenting till övers för att springa i affärer, och på grund av detta är min garderob något begränsad. Har med fasa insett att jag måste göra något åt det, med tanke på stundande evenemang. Så igår, när jag av en händelse passerade förbi en av dessa tortyrinrättningar benämnda klädaffärer - var på väg från en semesterstängd garnaffär till en annan - fick jag för mej att gå in och se hur utbudet såg ut. Och där bara hängde de, byxorna och jackan i en härlig blå färg, min favoritfärg, i min storlek. Bra, tänkte jag, och gick ut igen. Man kan ju inte stanna så särskilt länge i taget på sådana inrättningar. I skyltfönstret skyltades den också, och just som jag definitivt skulle avlägsna mej från stället slog det mej att det bara fanns en 38:a och att det trots allt var rea. Alltså föga troligt att det skulle komma in fler. Med en i det närmaste övermänsklig ansträngning vände jag alltså på klacken igen, gick in och PROVADE! Och se, de passade! Hela äventyret tog nog max 10 min, och nu är det gjort, jag har en riktigt snygg dress och kan andas ut vad gäller det. Fast en topp skulle jag nog behöva. Expediten försökte få mej att kika på sådana när jag ändå var där och hade jackan till reds, men det fick faktiskt vara måtta på eländet. Det tar vi en annan gång.

Oj, oj, oj, oj ...

... vilken dag! En gång för länge sen, i ett ögonblick av övermod - förmodligen i samband med en trevlig vinprovning - lovade jag goda vännen Soile och hennes dotter Johanna att följa med på shoppingtur till Ullared, någon dag i framtiden. Denna framtida dag inföll alltså i dag.

Tidig förmiddag satte Soile och jag oss på tåget till Göteborg. Väl där hade vi en timme tillgodo innan vi skulle sammanstråla med Johanna styrde vi kosan till Gudrun Sjödén. Därifrån har jag handlat en hel del genom åren på postorder, men av för mej glasklara skäl har jag aldrig varit i butiken. Detta har länge upprört vänner och bekantar som anser att det tillhör allmänbildningen att göra ett besök där, så då fick jag väl ställa upp på det när jag ändå skulle sätta av dagen till shopping.

Väl där blev jag lika förvirrad som på alla andra liknande ställen, men av en lyckoträff fick vi ögonen på - ja, det var väl Soile som stod för ögonarbetet - ett utförsäljningsställ med blandad kompott. Och minsann fanns där ett par riktigt snygga, beige långbyxor som såg ut att kunna passa. In i provrummet och se på sjutton, de satt som gjutna på både längden och bredden! Otroligt, alla byxor utan undantag har hittills i mitt liv varit för långa, oftast till och med mycket för långa. Sicken lycka, kände mej väldigt fotomodellsståtlig!Fast väl i kassan hamnade jag på jorden igen, när jag blev upplyst om att det var modell capri. Men strunt samma, nu har jag ett par långbyxor som inte behöver läggas upp. Suveränt, det som är så tråkigt!

Väl sammanstrålade med Johanna styrde vi kosan mot Ullared, detta dårarnas paradis. Det var tack och lov inga köer för att komma in, i alla fall, och enligt medföljande expertis var det väldigt lite folk där inne också. Fast för mej var det mycket nog. Överallt man skulle fram var det ett antal överfulla kundvagnar som stod i vägen, alla gångar blockerades av väljande och vrakande medshoppare, och de hyllor och ställ som verkade innehålla något av intresse hade sugit till sej ett myller av människor. Efter två timmar var jag helt utmattad till både kropp och själ. Då var min kundvagn dessutom, på något outgrundligt sätt, fylld upp till kanten. Definitivt läge att dra sej ur spelet. Letade då upp ett hörn innehållande kaffeautomat och ett antal höga, gingliga pallar utefter en bänk á la bar. Där slog jag mej ner med en espresso medan Soile och Johanna, fortfarande fyllda av energi, flög som små pigga bin från blomma till blomma, och gjorde fynd på fynd. Till mitt sällskap hade jag en uppsättning medelålders män och en uttråkad tonåring som alla såg ut att önska sig vartsomhelst, bara inte där.

Till slut var även Soile och Johanna nöjda, och vi drog oss ur detta getingbo. Och som sagt, helt lottlös gick jag inte därifrån:

Leksaker till Alex
Lakan till Alex
Badhanddukar till Alex
Badbyxor - blöjdito - till Alex
Uppblåsbart skötbord till Alex

Haklappar till Alex
Badrock och trosor till mej
Papper till skrivaren
Rökt korv till Jan

Men inte en garnända i hela detta hav till affär! Är inte det märkligt? Lite besviken blev man.

Väl ute i friheten igen packades kassarna in i bilen och kosan styrdes åter mot infernot. Fast nu var det skor som gällde, i en särskild butik. Fattar inte varför jag blir lika förvirrad var gång jag kommer in i en affär - utom möjligtvis i Hemköp här nere om hörnet - men tack och lov blev jag lotsad och ledd av expertgruppen. Jag hade nämligen talat om att jag behövde ett par vårskor. Fast i fjol klarade jag mej faktiskt bra med bara vinterskor och sandaler. Men nu skulle det tydligen bli ändring på det, och det jagades runt och snurrades omkring på jakt efter ett lämpligt komplement till min skogarderob. Det fanns faktiskt flera stycken som såg riktigt trevliga ut. Jag är tyvärr lite petig, de skulle inte vara guld- eller silverskimrande, de skulle inte vara med en massa knappar elller spännen och de skulle helst vara möjliga att gå i, alltså inga sylvassa klackar. Men det ena paret efter det andra jag provade var för stora. Normalt sett kan jag ha stl 36, men inte här! Fick in en hel massa fingrar mellan sko och fot, och det känndes inte optimalt lyckat. Efter mycket letande, och långt efter att jag var färdig att ge upp, hittade vi ett par i stl 35 som uppfyllde ovanstående kriterier. Då var jag så trött på alltihop att jag köpte dem rakt av. Hoppas jag gillar dem när jag tar fram dom i morgon! Hade dessutom varit inne på barnavdelningen och letat. Där hade de stl 35, men jag blev inte heltänd på glittrigt rosa med små blommor på. Som sagt, lite petig är jag. Fast visst känner man sej lite mystikts utformad. Capribyxor som når till fotknölarna och alla skor på vuxenavdelningen för små. För till saken hör att jag känner mej inte särskilt liten och späd. Ja, i alla fall inte späd, men det har kanske inte med skonumret att göra.

Men säga vad man vill om detta äventyr, det har varit mycket intressant!

Långt om länge blev jag så avsläppt med mitt pick och pack utanför hemmets port, och nu ska jag sätta mej och sticka en stund. Har faktiskt kommit igång med sjalen till Karin. Ja, inte så mycket, 15 varv att totalt ca 300, men i alla fall! Och Jans första sock har nu en häl, inte illa det!