Hemma igen / Back home again

Nu är jag åter i hemmets lugna vrå, efter en helt underbar tid hos våran Alex, lillebror Tristan och deras gammelfolk. Kom faktiskt hem redan i onsdags kväll, men tiden har inte räckt till för bloggskriverier förrän nu. Var t ex på julbord med jobbet i går, trevligt sällskap men ack så dålig mat. Det var på ett ställe ingen av oss varit på förr, och det får nog tyvärr anses som en engångsföreteelse. Synd för dem, det finns många gamla välbeprövade ställen som känns mer angeläget att återvända till. Men nog om det.

12 dagar av intensivt lekande tar på krafterna, men ack så roligt vi haft! Och nåt så in i bänken smart av mej att använda knäskydd! Det kan jag varmt rekommendera alla icke vana knäkrypare, det gör en helt otrolig skillnad. Man klarar av att vara häst mycket längre än annars, man kan hålla på att bygga järnvägar i evigheter, köra tåg och bilar under obegränsad tid …


Now I'm back in our own calm and quiet home, after a wonderful time with our Alex, baby brother Tristan and their old people. Actually I came home last Wednesday evening, but the time has not been sufficient to blog writings until now.

You can definitely feel 12 days of intensive playing in the body, but oh what fun we had! And how cleaver of me to use knee pads! I can really recommend it to all non-habit knee creeper, it makes an incredible difference. It makes it possible to be a horse much longer than usual, you can keep on building railways for ages, run trains and cars indefinitely ...







Men sen finns det förstås en massa andra grejer att göra, som inte kräver knäkryperi. Baka pepparkakor, t ex, eller klä granen. Den blev så fin, och allt som gick att hänga skulle naturligtvis hängas upp. När hela härligheten till slut var på plats blev vi en efter en frambeordrade att högtidligt så inför den tillsammans med Alex, medan han sjöng ”Happy birthday dear mormor / daddy / mummy / Trishy, happy birthday to you!” Sen skulle det blåsas på ljusen. De var ju tyvärr elektriska, så det hände inte så mycket, men det vet ju alla och en var att man ska göra. Det var så fint så gamla mormor blev änna tårögd! Och visst var det väldigt likt alla födelsedagskalas han hade bevistat hos kompisar, dekorationer högt och lågt och så ljus som kronan på verket.

But then there are of course lots of other things to do, that does not require knee creeping. Bake gingerbreads, for example, or decorate the Christmas tree. It was so nice, and everything that possibly could be hang was hung there, of course. And when it all was finished and put on its place, we were one by one ordered to come and together with Alex stand in front of it, while he sang "Happy birthday dear grandma / daddy / mummy / Trishy, happy birthday to you!" Then we should blow out the candles . They were, unfortunately, electric, so it did not happen so much, but everybody knows that you should do so. It was so nice that the old grandmother became teary-eyed! And certainly it was very similar to all the birthday parties he had attended with friends, decorations high and low, and the candles as the finishing touch.






Modellera är jättekul också, man kan göra bilar i alla färger och fasoner.

Clay is great to play with as well, you can make cars in all colours and fashions.









Och en del gosande med lille Tristan blev det också. En sån stor liten kille! Han var 54 cm när han föddes, och det märktes faktiskt skillnad på arm- och benlängden, de verkade i alla fall längre än vad man förväntar sej på en sån liten krabat, och fingrarna var definitivt ovanligt långa. Rena pianofingrarna. Ska bli väldigt kul att se hur lång han blir så småningom, som det ser ut nu bör han bli betydligt längre än Alex.

Men tiden gick fort, alltför fort, och nu kan jag bara sitta och längta tills nästa gång jag får träffa mina favoritkillar.


And of course there was some cuddling with little Tristan, too, with or without big brother. Such a great little guy! He was 54 cm when he was born, and there was noticeable difference in the actual arm and leg length, they appeared in all cases longer than you expect to such a small one, and his fingers were definitely unusually long. Pure piano fingers. Should be lots of fun to see how long he will eventually, as it looks now, he should be considerably longer than Alex.

But time passed quickly, too quickly, and now I can just sit here and wait for the next time I get to see my favourite guys.





Men innan dess ska vi åka och hälsa på lilla Poppy, längtar så!

But before that we will go and see little Poppy, just can't wait!






Flygresan gick väldigt behändigt också, och jag stickade mej genom både väntetiden på flygplatserna och på själva flygresan. Det var första gången jag försökte mej på det, och hade tänkt till ordentligt innan. Dessa fantastiska Knit Pro stickor som man kan skruva av kabeln gjorde att jag vågade mej på det. Tog av själva stickspetsarna och skruvade på stopparna, så att ingen skulle kunna anklaga själva stickningen för några farligheter, och så stoppade jag spetsarna för sej i handväskan. På så sätt så var det värsta som kunde hända att jag blev av med spetsarna, men skulle i alla fall inte behöva dra ut dem ur själva stickningen. Sen var det bara att skruva ihop dem när säkerhetskontrollen var passerad, och stickandet kunde komma igång. En sån skillnad det gjorde på tiden! Det gick hur snabbt som helst, så det kommer jag att göra om under kommande resor. Och resultatet blev Balsam, en s.k. smokering till Helene. Jag hade påbörjat den hemma, och hade några varv kvar när jag kom hem igen, men det allra mesta fick jag gjort under de timmarna. Visst tittade en del, men inte en enda människa, vare sig personal eller medpassagerare, sa ett ord om det.

The airplane trip went very handy too, and I knitted through both the waiting time at the airports and on the flight itself. It was the first time I tried to do so, and had taken a good thought about it before I went away. These fabulous Knit Pro needles, that you can unscrew the cable from the tips made me dare to it. I took off the actual knitting tips and screwed on the stops, so that no one could accuse the garment itself for a dangers, and put the tips by themselves in the handbag. In this way, the worst thing that could happen was that I got rid of the tips, but would at least not have to pull them out of the knitting. Then it was just to connect them when the security check was passed, and the knitting process could get started. Such a distinction is made at the time! I am definitely going to do it again at the coming trips. And the result was Balsam, a so-called smoke ring for Helene. I had started it at home, and had a few rows left when I got home again, but the very most of it I got done during those hours. Some people was looking at me, but not a single person, either staff or fellow passengers, said a word about it.