MINA FAVORITER ALLA KATEGORIER!

M I N A F A V O R I T E R A L L A K A T E G O R I E R! / M Y F A V O U R I T E S!

Mina Favoriter

Lilypie - Personal pictureLilypie Fifth Birthday tickers

måndag 28 december 2009

Kamerabestyr / Camera trouble


Så var den här julhelgen över, och i morgon är det bara att återgå till vardagsbestyren. Vi har haft en härligt avslappnad helg, gjort just ingenting, sovit länge, varit uppe sent, och mest stickat däremellan.

Fick färdigt Pepita, den lilla sparkdräkten till Poppy. Nu ska det bli spännande att se hur den fungerar i levande livet.

Tyvärr är bilden, liksom de här nedanom, av ovanligt dålig kvalité. Har köpt en ny kamera och håller på att lära mej den. Förklarade i affären att jag ville ha en idiotsäker, inte en massa finesser som bara stör koncentrationen. Jo, denna skulle vara hur enkel som helst, bara att titta på bilderna och trycka fram och tillbaka. Men tror ni inte att jag lik förtrollat fick ladda in manualen – ja, de kommer bara med som CD nu för tiden, kan inte ens sitta i soffan och mickla med det. Hur som helst så fanns det precis hur många olika konstigheter som helst där, bl a skulle man välja hur många pixlar (?) man ville ha, och där fanns något de kallade för TV-nånting. Den skulle vara det perfekta valet om man ville lägga upp bilden på t ex en webbplats. Lät väl lysande? Sen skulle man kompensera brist på alternativt för mycket ljus med något, när någon mystisk symbol visades, efter att man bestämt sej för om man fotograferade i glödlampssken, lysrörssken, dagsljus, nattmörker, åskväder eller vad sjutton det nu var allt. Och så naturligtvis hur nära man ville vara med kameran när kortet togs. Man kunde dessutom välja om det var ett porträtt, en maträtt, ett museum, snö, skymning, skriven text och hundra andra alternativ, men inte ett enda förslag på vad som lämpade sej till stickade grejer. Nu har jag alltså tillbringat åtskilliga timmar med att försöka klura ut vad som kunde vara lämpligt, men har i ärlighetens namn inte blivit stort klokare än jag var från början. Borde naturligtvis ha fört noggranna anteckningar om hur jag gjorde med inställningarna för varje bild, men det gjorde jag nu bevars väl inte- Trodde faktiskt – ofattbart optimistiskt! – att jag skulle komma ihåg vilket kort i ordningen jag hade vilken inställning på. Men det gjorde jag alltså inte … Har med andra ord inte blivit ett dugg klokare, bortsett från att jag nu vet att jag inte ska använda den där lågpixelvarianten, webb placering eller ej.


So now is this holiday season over, and tomorrow we have to return to daily activities. We have had a lovely relaxed long weekend, did just nothing, slept long in the mornings, stayed up late, and knitted most of the time in between.

I finished Pepita, the rompers for Poppy. It will be exciting to see how they will works in real life.

Unfortunately the picture, and the following, is of an unusually poor quality. Bought a new camera and is trying to learn how it works. I said in the shop when I bought it, that I wanted one that was fool-proof, not with a lot of fancy details that only disturbs the concentration. Yes, this one should be so easy anyone could ask for, just to look at the pictures and press back and forth. But in the end of the day I had to down load the manual - yes, not a proper book, just a CD these days, can not even sit in the sofa and play around with it. Anyhow, there are so many different things to chooses, among other things you have to choose how many pixels (?) you want, and there was among a lot of other varieties something they called TV-Something. It should be the perfect choice if you wanted to upload the image on e.g. a web site. Sounds good, doesn’t it? Then you should compensate the lack of lights or too much light with something else, when some mysterious icon was displayed. After that you have to decide if the photo should be taken in electric light, fluorescent light, daylight, night and darkness, storm or what ever it was. And then of course how close you wanted to be with the camera when the photo was taken. You should also choose if it is a portrait, a dish, a museum, snow, twilight, text and a hundred other options, but not a single proposal for what suited to knitted stuff! Now I have spent several hours trying to figure out what might be appropriate, but have not become much wiser than I was from the beginning. Should of course have taken careful notes of how I did with the settings for each image, but I didn’t, I thought - incredibly optimistic! - that I should remember what I had the setting on for each photo. But I did not ... In other words, did not become the slightest bit wiser, except that I now know I should not use that low pixel variety, web placement or not.








För att återvända till tidigare nämnda Pepita, så hade jag från början fyra nystan Jasmine från Kinna Textil. Som jag tidigare redogjort för gick nysta nr 1 och 2 åt till själva kroppen, och så börjande jag på nysta nr 3 på första benet och nysta 4 på andra. (De blev faktiskt så gott som identiska!) Men av dessa båda sista nystan blev det mesta över, och då tänkte jag till. Det bara svischade till, så var beslutet taget. Naturligtvis skulle det bli en Baby Surprise Jacket av det återstående garnet! Det är ju så dumt att ha en massa rester, så där. Satte igång med glatt sinne, den är ju så kul att göra, och det gick i flygande fläng. Ja, ända tills det återstod 10 varv. Då tog garnet slut :-( Så nu måste jag lik förtrollat köpa ett nytt nysta och får på köpet den här slatten över som jag tänkt försöka undvika. Men det kanske kan räcka till en mössa? Fast då är väl risken stor att jag får köpa ett nysta till …


To go back to the previously mentioned Pepita, I had from the beginning four balls Jasmine from Kinna Textil. As I told about earlier, I used ball no 1 and 2 for the body itself, and then I began with ball nr 3 on the first leg and no 4 on the other. (They were actually almost identical!) But most of those two balls were left over. At that point I realised that of course, it should be a Baby Surprise Jacket of the remaining yarn! It's so stupid to have a lot of left over’s, isn’t it? Started with cheerful mind, it's so fun to make, and it went on fast and easy. Yes, until the last 10 rows. It was there the yarn came to an end. So now I have to buy another ball, and most of that will of course be over and I’m back to the point I was trying to avoid. But perhaps I could make a beanie of that? Or maybe I have to buy one more ball, when I’m half way with that ...






När denna irriterande garnbrist uppstod mitt i helgen fick jag ta till något annat, och då blev det ett par tubsockar till Alex. Jag har gjort några försök tidigare, men de har aldrig blivit bra, oftast helt enkelt för trånga i mudden. Men nu har jag hittat en uppläggning som anses vara det mest elastiska man kan tänka sej, Jeny’s Stretchy Cast On. Och den verkar faktiskt bättre än något jag provat tidigare, ska bli spännande att höra hur det faller ut i verkligheten. De kanske rent av är lite för smala överhuvudtaget. La upp 42 maskor av Regias sockgarn på stickor nr 2,5. Enligt Knitter’s Handy Book of Patterns skulle det vara lagom för 2 – 4 år. Får väl se om Alex anser det också.

Har faktiskt stickat en hel del annat också, två teststickningar som det är total radiotystnad på. Hoppas på att kunna rapportera om dem i slutet av januari respektive slutet av mars. Då beräknas mönstren publiceras.

Nu är det bara två arbetsdagar, sen bär det av för att fira nyår hos Ulf, Helene och lilla Poppy!


When this annoying yarn shortage occurred in the middle of the weekend I had to start with something else, and it became a pair of socks for Alex. I have tried with it a couple of times before, but they have never been fitted, often simply too narrow in the cuff. But now I have found a cast on method which is considered the most elastic one can imagine, Jeny's Stretchy Cast On. And it actually seems better than anything I tried before, will be exciting to hear how it appears in reality. Maybe they just are a too narrow, after all. Casted on 42 stitches of Regia's sock yarn with needles 2,5 mm. According to Knitter's Handy Book of Patterns, it should fit for 2 - 4 years. We’ll see if Alex things so, too.

Has actually knitted other things as well, two test knittings that it is total radio silence for. Hope to be able to report about them in late January and late March. That’s the planed publish dates.

Now it just will be two days at work, then we will go to Ulf, Helene and Poppy and celebrate the new year with them.

måndag 21 december 2009

So you think you can knit?

Ja, detta evenemang anmälde jag mej till någon gång i tidernas begynnelse. Det lät verkligen kul, varje deltagare skulle få en utmaning, att göra något som vederbörande normalt inte gör.

Jag fick utmaningen Tango, vilket innebar att jag skulle följa ett mönster utan egna påhitt eller avvikelser. Detta stickprojekts fram- eller baksteg skulle sedan redovisa på bloggen, underhållande utöver det vanliga, naturligtvis. Jag valde att ge mej på Baby Norgi, en liten tröja med en del mönsterstickning på, som borde vara lämpligt för ändamålet. Inga problem alls på den fronten, utom möjligtvis att det varit en massa andra grejer som varit angelägnare, så jag är inte så långt kommen på den som jag borde, om man nu nödvändigtvis ”bör” något i det här sammanhanget.

Men ett problem är det, det finns inte någonting att skriva om! ”Jag har nu stickat mönsterrapportens 24 varv som det stod att jag skulle göra. Därefter fortsatte jag med bottenfärgen i 15 cm.” Hur roligt är det att skriva om? Och ännu tristare att läsa. Hade det varit något som man fick klura och fundera över, t ex designa nåt eller prova på någon ny teknik så hade det varit något annat, men nu har jag i ett par månaders tid värkt över hur jag ska få ihop något och kommit fram till … det går inte! Ledsamt, för idén med hela den här grejen lät så kul, och jag tror faktiskt att de flesta verkligen haft det, men jag får nog ge upp. Inte med tröjan, den ska allt bli klar så småningom, det är bara inte något större brådska för det är storlek 6 månader, och våran Tristan som ska ha den är än så länge bara en månad. Men deltagandet får jag nog ge upp.

Yes, I joined this event quite a long time ago, at least several months. It sounded really fun, each participant would receive a challenge, to knit something she normally doesn’t do.

I got the challenge Tango, which meant that I should follow a pattern by the letter, without any own invention or discrepancies. This knitting project’s progress or setback should then be reported on the blog, entertaining out of the ordinary, of course. I chose to make Baby Norgi, a little sweater with a portion of stranded patterns, which should be perfect for this purpose. No problems at all on that front, except perhaps that there was a lot of other stuff that became more urgent, so I'm not as far with it as I intended to be at this time.

But there is one problem, there is absolutely nothing to write about! "I have now made the pattern report of 24 rounds as the pattern said. Then I continued with the main colour for 15 cm." How fun is that to write about? And even less fun to read about. If it had been something to ponder and consider about, for example designing something or try some new technique it should have been something else, but now I have in a couple of months' time been thinking about how to get something out of this and come to the conclusion ... I can not! Sadly, the idea of the whole thing sounded so fun, and I think that most of the participants have a wonderful time, but it looks like I have to give up. Not the sweater, I will definitely finish it sooner or later, it's just no hurry with it, because it is size 6 months and our Tristan that will get it, is so far just a month old.






Men en lustig sak måste jag visa. Började för ett slag sen med Pepita, som jag tänkt våran Poppy skall få. Ville göra dem i bomull, tjocklek som vanligt sockgarn, och då visade sej Jasmin 8/4 från Kinna Textil vara ett utmärkt val. Köpte fyra nystan i en grönmelerad färg, helt enfärgad tycker jag hade blivit lite trist. Och det började så fint med klara och tydliga ränder som återkom med lagom intervaller. När första nystat tog slut hade jag kommit en god bit ner på ”raksträckan” av kroppen, alla varv var lika lång och skulle så förbli ett gott stycke till. Började på nysta nr 2 – märk väl samma fabrikat, samma färgbad, samma allting! – och då blev det som förbytt. De raka, fina ränderna byttes i stora fält av sammanhängande färg. Hur egendomligt som helst, det borde ju ha varit likadant. Har egentligen inget emot den här skillnaden, den är bara så rysligt egendomlig. Nysta nr 2 tog slut ungefär lagom tills det var dags att börja på benen, och då kollade jag faktiskt av de två återstående nystanen och kunde konstatera att de har – i alla fall i början – samma intervaller mellan färgbytena. Men om de är som det första eller andra nystat kan jag inte bedöma, eftersom varven här är så mycket kortare. Tror faktiskt det är som nysta nr två, annars borde väl ränderna ha blivit bredare? Ja, ja, det får vara som det vill med det. Om den nu bara krymper lagom mycket tror jag den kan bli ganska trevlig, och kvalitén känns skön. Fast det här med sockar på byxor är jag i ärlighetens namn väldigt skeptisk till, det vill till en helt otrolig massa tur för att ben och sockar ska vara lagom samtidigt! Men jag tyckte den var så fin så jag gör ett försök. Det är ju trots allt lätt som en plätt att bara repa upp sockarna och avmaska vid resåren i nederkanten på byxan.


But there is a funny thing I just have to show. I started a while ago with Pepita, for our Poppy. I wanted to make it in cotton, multicoloured and thick as usual sock yarn, and decided that Jasmin 8 / 4 from Kinna Textil should be an excellent choice and bought four balls in green/white colours. It all started so nicely with the stripes in nice intervals. When the first ball came to an end, I was quite a bit down the bodice, all the rounds had the same length and would remain so for a good way. Began at ball no. 2 – notice that it was the same blend, same dye lot, same everything! - and then it became to transform. The straight, nice stripes turned out to large fields of continuous colours. How strange, it ought to have been the same. I have really nothing against this difference, it is just so strange. Then ball no 2 came to an end just in time to start with the legs, and then I actually checked the two remaining balls up and found that they have - at least in the beginning - the same intervals between the colour changes. But if they are same as the first or second ball, I can not judge, because the rounds at the legs are so much shorter. Actually I believe it is like the second, otherwise the stripes probably had become broader, hadn’t they? Well, well, it as it is and now I just hope it will shrink just much enough, I suppose it will because it’s cotton. I think it can be quite pleasant, and the quality feels nice. But socks connected to the trousers … I am honestly very sceptical, that has to be an incredible lot of luck it the legs and socks should fit at the same time! But I thought it looked so nice, just had to give it a try. It is after all a piece of cake to just frog the socks and bind off at the ribbing in the end of the legs.

tisdag 15 december 2009

Mycket kommer emellan / Much comes in between


När jag gav mej iväg till London hade jag naturligtvis en del stickningar med mej, t ex Balsam som jag skrev om i förra inlägget. Men framför allt hade jag med mej en påbörjad socka till Jan. Det var mitt främsta mål att få den klar. Maken ligger faktiskt redan och väntar. Men det blev just inte något stickat annat än på planet och i vänthallarna, och där hade jag ju som sagt Balsam.

När jag väl kom hem var det så lite kvar av den, att det vore jättefånigt att inte göra den klar först, innan jag fortsatte på sockan. Eller hur?

When I went away to London, I of course had some knitting with me, such as Balsam, which I wrote about in the previous post. But besides that I had a sock for Jan with me as well. That was my main goal to get finished. The first sock is in fact already waiting for this. But there was just not that much time for knitting except on the plane and in the waiting halls, and there I had, as I said earlier, Balsam.

Once I got home there was so little left of it so it should really have been silly to not finish it, before I went on with the sock. Right?






Men så var det den ljuvliga Pepita som jag bara måste göra till Poppy. Mönster och garn pockade på, kunde väl inte göra något om jag började lite grann? Den var kul, och jag gillar de gröna färgerna. Kunde liksom inte stoppa.

But there was the lovely Pepita that I just had to do for Poppy. I had the pattern and yarn just waiting, couldn’t do any harm to just cast on and may be knit a few rows? How fun it was to knit, and I really like the green colours. I just couldn’t stop!






Ända tills jag i går fick syn på DinoMitts! Såna var naturligtvis våran Alex tvungen att ha, det förstår ju var och en. Garn fanns att tillgå, och nu alldeles nyss fick jag klart dem, inpå sista tanden. Den ena ser på bilden ut som om den hade en liten söt nos, men låt er inte förledas, det är faktiskt ett gräsligt hemskt horn, bara det att det råkade bli fotograferat rakt uppifrån. Hemskheten med horn är en Triceratop, om ni inte förstod det direkt, och den ruggiga med alla tänderna är en Spinosaurus.

Men nu ska jag sätta igång med Jans socka!



Untill yesterday when I saw the Dino Mitts! Of course Alex had to get a pair of them, that’s something that everybody just have to realise. Yarn was available, and right now I finished them, to the very last tooth. It looks at the picture as if it had a small cute nose, but do not be misled, it's actually a terribly terrible horns, it just happened to be photographed directly from above. This horrible one with the horns is a Triceratops, if you did not understand it immediately, and the one with all the teeth is a Spinosaurus.

But now I'll go back to Jan's sock!

lördag 12 december 2009

Hemma igen / Back home again



Nu är jag åter i hemmets lugna vrå, efter en helt underbar tid hos våran Alex, lillebror Tristan och deras gammelfolk. Kom faktiskt hem redan i onsdags kväll, men tiden har inte räckt till för bloggskriverier förrän nu. Var t ex på julbord med jobbet i går, trevligt sällskap men ack så dålig mat. Det var på ett ställe ingen av oss varit på förr, och det får nog tyvärr anses som en engångsföreteelse. Synd för dem, det finns många gamla välbeprövade ställen som känns mer angeläget att återvända till. Men nog om det.

12 dagar av intensivt lekande tar på krafterna, men ack så roligt vi haft! Och nåt så in i bänken smart av mej att använda knäskydd! Det kan jag varmt rekommendera alla icke vana knäkrypare, det gör en helt otrolig skillnad. Man klarar av att vara häst mycket längre än annars, man kan hålla på att bygga järnvägar i evigheter, köra tåg och bilar under obegränsad tid …


Now I'm back in our own calm and quiet home, after a wonderful time with our Alex, baby brother Tristan and their old people. Actually I came home last Wednesday evening, but the time has not been sufficient to blog writings until now.

You can definitely feel 12 days of intensive playing in the body, but oh what fun we had! And how cleaver of me to use knee pads! I can really recommend it to all non-habit knee creeper, it makes an incredible difference. It makes it possible to be a horse much longer than usual, you can keep on building railways for ages, run trains and cars indefinitely ...








Men sen finns det förstås en massa andra grejer att göra, som inte kräver knäkryperi. Baka pepparkakor, t ex, eller klä granen. Den blev så fin, och allt som gick att hänga skulle naturligtvis hängas upp. När hela härligheten till slut var på plats blev vi en efter en frambeordrade att högtidligt så inför den tillsammans med Alex, medan han sjöng ”Happy birthday dear mormor / daddy / mummy / Trishy, happy birthday to you!” Sen skulle det blåsas på ljusen. De var ju tyvärr elektriska, så det hände inte så mycket, men det vet ju alla och en var att man ska göra. Det var så fint så gamla mormor blev änna tårögd! Och visst var det väldigt likt alla födelsedagskalas han hade bevistat hos kompisar, dekorationer högt och lågt och så ljus som kronan på verket.

But then there are of course lots of other things to do, that does not require knee creeping. Bake gingerbreads, for example, or decorate the Christmas tree. It was so nice, and everything that possibly could be hang was hung there, of course. And when it all was finished and put on its place, we were one by one ordered to come and together with Alex stand in front of it, while he sang "Happy birthday dear grandma / daddy / mummy / Trishy, happy birthday to you!" Then we should blow out the candles . They were, unfortunately, electric, so it did not happen so much, but everybody knows that you should do so. It was so nice that the old grandmother became teary-eyed! And certainly it was very similar to all the birthday parties he had attended with friends, decorations high and low, and the candles as the finishing touch.







Modellera är jättekul också, man kan göra bilar i alla färger och fasoner.

Clay is great to play with as well, you can make cars in all colours and fashions.










Och en del gosande med lille Tristan blev det också. En sån stor liten kille! Han var 54 cm när han föddes, och det märktes faktiskt skillnad på arm- och benlängden, de verkade i alla fall längre än vad man förväntar sej på en sån liten krabat, och fingrarna var definitivt ovanligt långa. Rena pianofingrarna. Ska bli väldigt kul att se hur lång han blir så småningom, som det ser ut nu bör han bli betydligt längre än Alex.

Men tiden gick fort, alltför fort, och nu kan jag bara sitta och längta tills nästa gång jag får träffa mina favoritkillar.


And of course there was some cuddling with little Tristan, too, with or without big brother. Such a great little guy! He was 54 cm when he was born, and there was noticeable difference in the actual arm and leg length, they appeared in all cases longer than you expect to such a small one, and his fingers were definitely unusually long. Pure piano fingers. Should be lots of fun to see how long he will eventually, as it looks now, he should be considerably longer than Alex.

But time passed quickly, too quickly, and now I can just sit here and wait for the next time I get to see my favourite guys.






Men innan dess ska vi åka och hälsa på lilla Poppy, längtar så!

But before that we will go and see little Poppy, just can't wait!







Flygresan gick väldigt behändigt också, och jag stickade mej genom både väntetiden på flygplatserna och på själva flygresan. Det var första gången jag försökte mej på det, och hade tänkt till ordentligt innan. Dessa fantastiska Knit Pro stickor som man kan skruva av kabeln gjorde att jag vågade mej på det. Tog av själva stickspetsarna och skruvade på stopparna, så att ingen skulle kunna anklaga själva stickningen för några farligheter, och så stoppade jag spetsarna för sej i handväskan. På så sätt så var det värsta som kunde hända att jag blev av med spetsarna, men skulle i alla fall inte behöva dra ut dem ur själva stickningen. Sen var det bara att skruva ihop dem när säkerhetskontrollen var passerad, och stickandet kunde komma igång. En sån skillnad det gjorde på tiden! Det gick hur snabbt som helst, så det kommer jag att göra om under kommande resor. Och resultatet blev Balsam, en s.k. smokering till Helene. Jag hade påbörjat den hemma, och hade några varv kvar när jag kom hem igen, men det allra mesta fick jag gjort under de timmarna. Visst tittade en del, men inte en enda människa, vare sig personal eller medpassagerare, sa ett ord om det.

The airplane trip went very handy too, and I knitted through both the waiting time at the airports and on the flight itself. It was the first time I tried to do so, and had taken a good thought about it before I went away. These fabulous Knit Pro needles, that you can unscrew the cable from the tips made me dare to it. I took off the actual knitting tips and screwed on the stops, so that no one could accuse the garment itself for a dangers, and put the tips by themselves in the handbag. In this way, the worst thing that could happen was that I got rid of the tips, but would at least not have to pull them out of the knitting. Then it was just to connect them when the security check was passed, and the knitting process could get started. Such a distinction is made at the time! I am definitely going to do it again at the coming trips. And the result was Balsam, a so-called smoke ring for Helene. I had started it at home, and had a few rows left when I got home again, but the very most of it I got done during those hours. Some people was looking at me, but not a single person, either staff or fellow passengers, said a word about it.

lördag 28 november 2009




Nu är alla barnbarnen på plats, i alla fall för överskådlig framtid. Klockan 10 i förmiddags föddes Lilla Knoppen, hädanefter benämnd Poppy. Inte ett namn som jag hade gissat att de skulle välja, men när man känner på det är det faktiskt väldigt trevligt. Poppy = vallmo, en underbar vild, livsstark blomma med underbara färger. Ju mer jag smakar på det, desto bättre tycker jag det passar. Och hur är det de säger i reklamen, Jag är inte bara Mormor, jag är Farmor också! Ja, eller nåt sånt … Två barnbarn inom loppet av två veckor, vem slår det, jag bara undrar? Jag nästan spricker av stolthet, precis som om det vore min förtjänst. Fast i förlängningen är det väl egentligen det, eller …? Visst, äras de som äras bör, men en liten del i underverken har jag väl? Och hon är så fin, se bara vilken ljuvlig bild jag fick i mobilen minuterna efter inträdet i denna hårda, kalla värld!

Och i morgon åker jag till London, för att riktigt gotta mej med våran stora Alex och lillebror Tristan. Det är helt enkelt otroligt vilken tur jag har här i livet, som fått alla dessa underverk! Ok, kanske nån annan också anser sej begåvad med underverk, men vadå? Detta är mina underverk och störst, bäst och vackrast i hela världen!

Now all the grandchildren has arrived, at least for the foreseeable future. At 10 o'clock this morning Little Bud was born, hereafter referred to Poppy. Not a name that I had guessed that they would choose, but it is actually very nice. Poppy, a lovely wild, strong flower with wonderful colours. The more I tasted it, the better I think it fits. Two grandchildren in less than two weeks time, who hit that, I just wonder? I nearly burst with pride, just as if it were my merit. But a small part of the wonders are mine, ain’t they? And she is so lovely, just look at the photo I got in the mobile a few minutes after the entry into this harsh, cold world!

And tomorrow I will go to London, to see Alex and baby brother Tristan. It is simply unbelievable how lucky I am, with all these wonders! Ok, maybe somebody else also considers herself blessed with miracles, but so what? Those are my miracles and the biggest, best and most beautiful in the world!







Och nu tänkte jag faktiskt att våran Alex äntligen skulle få en bilmössa. Bilar, se de’ e mitt liv de’, se! Inte är jag någon hejare på att sticka flerfärgade mönster, även det här lämnar en hel del övrigt att önska, men det tar sej! En liten gnutta bättre för varje gång blir det faktiskt, och snart ska jag nog våga mej på nåt riktigt stort, som tigertröjan till Alex,som jag faktiskt har både mönster och garn till, eller Ivy Vest som jag tänkt sticka till Karin nu snart, till våren eller nåt … Sen ska jag formligen dränka alla mina nära och kära i de mest fantastiska mångfärgade kreationer ….ja, eller kanske inte ….


And now I actually thought that our Alex eventually should have a car hat. Cars and trains are the most interesting things in the world right now! Unfortunately I'm not exactly an expert on stranded knitting, but it’s a little bit better each time, and soon I hope to dare to knit something really big, as the tiger sweater for Alex, who I actually have both the pattern and yarn for, or the Ivy Vest which I intend to knit for Karin soon, in the spring or something ... Then I will literally drown all my loved ones in the most amazing multi-coloured creations. ... well, or maybe not ....

torsdag 26 november 2009

Varm och go / Warm and cosy




Först och främst, tusen tack för alla härliga, värmande och uppmuntrande kommentarer i det förra inlägget, angående den randiga tröjan till Alex. Det värmde ända in i hjärterötterna!

Kamelull är varmt, det vet alla och en var, men att det är så skållande kaminhett hade jag faktiskt inte en aning om förrän jag stickat färdigt ponchon till Karin och skulle prova den. Höll nästan på att få värmeslag medan Jan fotograferade mej, och det trots den väldigt generösa urringningen. Ja, den blev faktiskt lite väl stor, borde ha börjat med färre maskor än jag gjorde, men förhoppningsvis är den inte fullt lika överväldigande stor på Karin som den är på mej. Hoppas kan jag i alla fall ett par dar till.

Jajamän, det är bara ett par eller rättare sagt tre dagar tills jag åker över till London för att vara hos dem i en och en halv vecka! Åh, vad jag längtar! Alex och jag ska leka mest hela tiden, men dessutom räknar jag kallt med att få gulla och gosa med lille Tristan lite grann nu och då också, och kanske rent av vara lite behjälplig med diverse enklare hushållsgöromål.

På söndag bär det av och är inte åter förrän den 9 december. Det blir därför stiltje här under den tiden, såvida jag inte får tillfälle att sticka emellan med något litet inlägg från deras dator.

Fast ytterligare nån liten rapport innan avfärd blir det förhoppningsvis, vill det sej väl har jag en världsnyhet att rapportera om, i storleksordning Tristan fast typ kusin. Vi går i väntans tider, så att säga!!!



First and foremost, a thousand thanks for all the wonderful, warm and encouraging comments at the previous post, about the striped sweater for Alex. It warmed the heart!

Camel yarn is hot, it’s well know, but I had no idea that it is that hot until I finished the poncho for Karin and tried it on. I almost fainted while Jan took the photo of me, despite the very generous neckline. Yes, it was actually a bit too generous, I should have started with fewer stitches than I did, but hopefully it is not quite as overwhelming at Karin as it is on me. I can at least hope so for a couple of more days.

Yes, there are only a few, or rather three, days left until I will go to London and be with them for a week and a half! Oh, how I longs! Alex and I will play most of the time, but I expect to cuddle with little Tristan now and then as well, and perhaps even be for some help with various easier household matters.

I will leave at Sunday and not be backing home again until 9th of December. It will therefore be calm here during that period, unless I have the opportunity to write a few lines at their computer.

But may be I will write a few lines before I leave. Hopefully it will be a sensational news - like Tristan - but about baby cousin. We are very much expecting right now, so to speake!!!

söndag 22 november 2009

Åh, kära nån ...! / Oh, dear ...!



Nu har jag gjort klar bomullströjan till Alex, som samtidigt var en teststickning åt Umme Yusuf. Ett jättetrevligt mönster, och jag kände mej väldigt nöjd, ända tills den var tvättad och klar och skulle läggas ut på tork. Ni vet det där ögonblicket när man med öm hand försiktigt stryker det man med sån möda åstadkommit slät, försiktigt drar handen upp och ner för att få bort minsta lilla rynka. Då … då upptäcker jag till min oförställda fasa att jag stickat ena ärmmudden med 1 rät och en avig, till skillnad mot den andra ärmens mudd och nederkanten, som är gjort i 2 räta och 2 aviga. Det lyser, skriker, vrålar ut hur fel det är och jag känner mej helt slagen till marken.

Men det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag vet att det är fel, ni vet att det är fel, Karin och David kommer att se att det är fel, men våran Alex kommer bara att se att det är fina färger och kommer därefter enbart att döma den efter om den är behaglig på eller inte. Ribbstickningen på ärmarna ger han själva den i, det är faktiskt min fasta övertygelse, och hans ord är min lag. Alltså repar jag INTE upp halsmudden, sprättar upp den med sån omsorg isydda – märk väl, jag har sytt i ärmen, den är inte ihopstickad med livet! – sticka om hela ärmen, sy på den igen och till slut göra om halsmudden. Då får det faktiskt kvitta. Ja, ja, jag vet, oförlåtligt slavigt, men vad var det han sjöng den gode Taube – ”det är slarvigt men mänskligt, så sjung hej och hå!”

Now I have finished the cotton pullover for Alex, wish also was a test knit for Umme Yusuf. A lovely pattern and I was very satisfied about it, until it was cleaned and just should be laid out to dry. You know that moment when you smooth and gently pull your hand up and down to remove even the slightest wrinkle. Then ... then I discovered to my undisguised horror that I made one sleeve cuff rib with k1, p1 in contrast to the other sleeve cuff and bottom edge cuff, that was made with k2, p2 rib. It really yells and screams out how wrong it is and I feel completely beaten to the ground.

But that's just to break up and be back again. I know it's wrong, you know it's wrong, Karin and David will realise that it is wrong, but our beloved Alex will just see that it's nice colours and will then only to consider if it is comfortable to or not. Ribbing on the sleeves, he just doesn’t care, it is indeed my firm conviction, and his word is my law. So I WILL NOT rip the neckband, rip it up the oh so carefully sewn in sleeve – Yes, it’s sewn in, not knitted in one piece with the body! – knit the whole sleeve once again, sew it again and finally make the neckband. Yes, yes, I know, unforgivable slovenly!





Har kommit en god bit på capen i kamelhårgarnet. Underbart mjukt, hoppas bara det inte är lika ömtåligt som det känns. Mönstret föreslår att man avslutar den efter 35 cm, men det tycker jag låter lite kort, så jag fortsätter lite till. Får väl försöka mäta mej fram. 45 – 50 cm tror jag blir mer lagom, lite mer åt miniponchohållet.



I have made quite a bit at the camel wool cape. It’s wonderfully soft, I just hope it not will be as fragile as it feels. The pattern suggests that it should be 35 cm, but I think that sounds a bit short, so I keep on a bit more. I think 45 - 50 cm will be better, more like a mini-poncho.

torsdag 19 november 2009

Äntligen! / At last!




Höstkylan smyger sej på, mörkt som pocker är det och riktigt kallt och ruggigt. Typiskt dyster november. Men så bra det kan bli ibland! Under över alla under, Jans väst är klar, precis i tid för att värma hans frusna rygg när regnet slår mot fönstret och det känns ruggigt. Tycker den blev riktigt bra, men inte var den särskilt upphetsande att göra. Mest slätstickning fram och tillbaka och så en liten flätkant runt framkanterna för att liva upp det hela. Mönstret hittade jag i boken Men in Knits.

Autumn is here and it’s really cold and bleak. Typically November. But how good it can be sometimes! Jan’s Vest is eventually finished, just in time to warm his frozen back when the rain beats against the window and everything feels raw. I think it turned out really good, but it was not particularly exciting to do. Mostly plain knitting back and forth, and so a small cable around the edges in order to cheer it up a bit. I found the pattern in the book Men in Knits.











För ett gott slag sen började jag med två lika men ändå inte likadana tröjor efter mönstret Phazelia’s Mitered Baby Jacket i storlek 3 – 6 månader Det som gjorde att jag började med två samtidigt berodde på att jag blev helförvirrad av garninformationen. Enligt mönstret skulle det vara ett sockgarn, ca 420 m/100 gr. Känns det igen? Precis så som alla i alla fall av mej kända tunna sockgarn är, som Regia, Opal, Trekking osv. Och vilken masktäthet rekommenderas vanligtvis till dessa garn? Ja, just det, 28 – 32 maskor per 10 cm. Men i detta mönster föreskrevs en masktäthet på 24 maskor per 10 cm. En inte helt försumbar skillnad. Någon måste vara fel, men garnförslaget eller masktätheten? Nyfiken som jag är var jag naturligtvis tvungen att ta reda på detta.

Först ut blev en liten knallfärgad historia i ett Opalgarn med masktäthet 28. Ser faktiskt jättebra ut som nyfödingskofta. Alltså troligtvis för liten i slutet av 3 – 6 månadsperioden.

Nästa gjorde Jag i Lorna’s Lace Shepherd Sport, med masktätheten 24/10 cm. Den blev inte alls dum, den heller, men får nog ligga till sej ytterligare ett slag. Skulle kunna tänka mej att den kommer att passa vid 9 – 12 månaders ålder.

Om jag hade varit helt konsekvent skulle jag naturligtvis ha gjort en med masktäthet 26/10 cm också, för att täcka in hela första året, men se det tänker jag inte göra. Någon måtta får det allt vara. Dessutom skall inte båda till samma hem. Den lilla rödaktiga skall till Huddinge och Ulfs och Helenes lilla dotter – jo, det vet vi att det ska bli, så säker man nu kan vara i förtid – och den stora skall Tristan få. Enligt mor Karin finns det en hel del smått som inte är utslitet efter Alex. Konstigt, hur kan det komma sej att inte allt slets ut :-)?

Däremot har jag ännu inte givit upp att sticka en Baby Surprise Jacket till dem båda. Det fick inte Alex när han var pytteliten, hade inte blivit vid den boken vid det laget.

For quite a while ago I started with two similar but not identical cardigans from the pattern Phazelia's Mitered Baby Jacket in sizes 3 - 6 months. The reason to start with two at the same time was because I was so very confused about the yarn information. According to the pattern it should be made of sock yarn, about 420 m/100 gr. recognising it? It has to be something like Regia, Opal, Trekking or similar. And the gauge usually recommended for this yarn? Oh, yeah, 28 to 32 stitches per 10 cm. But in this pattern it provided for a gauge of 24 stitches per 10 cm. A not entirely negligible difference. Something has to be wrong, but the yarn or the gauge proposal? Curious as I am, I of course had to find out.

First up was a small bang-coloured one in an Opal Yarn with gauge 28/10 cm. Looks really great as a cardigan for a newborn but probably too small at the end of the 3 - 6 months period.

The next I made was in Lorna's Lace Shepherd Sport, with a gauge of 24/10 cm. It was not at all bad either, but may be has to wait for a while. My guess is that it will fits at 9 to 12 months of age.

If I had been totally consistent, I had made another one in the gauge of 26/10 cm, too, to cover the entire first year, but I will not do that. It has to be some sort of moderation. And anyhow, those two will not go to the same home, The small reddish will go to Huddinge and Ulf's and Helene's daughter - yes, we know it will be a girl - as safe as one can be before birth - and the bigger one will go to Tristan. According to mother Karin, there are a lot of small ones that not are worn out after Alex. Strange, how can it come that not everything was worn out :-)?

However, I have not given up to knit a Baby Surprise Jacket for them both. Alex didn’t have any when he was a baby, had not got the book by then.






På gång och inte alltför långt från fullbordan är däremot en härlig – hoppas jag – bomullströja till Alex. Det är en teststickning för Umme Yusuf. Den är lite väl stor än så länge, gör den i storlek 4 år, men dels vet jag att garnet, Sunny från Garngrossisten, krymper i tvätten och dels verkade storlek 2 år till våran stora tvåochetthalvtåring lite väl snålt tilltaget. Nästa höst blir den nog lagom, om inte förr. Tycker om modellen och tror den blir väldigt skön men den har ett kardinalfel enligt mitt sätt att se. Ärmarna ska sys i! Tycker inte det är kul att sy i ärmar, eller att sy ihop någonting vad det anbelangar, men vad gör man inte för den goda sakens skull?


Not too far from completion is however a wonderful - I hope - cotton sweater for Alex. It is a test knitting for Umme Yusuf. It is a bit too big so far, I’m making it in size 4 years, but I know that the yarn, Sunny from Garngrossisten, shrinks in the launder and anyhow size 2 years for our big two-and-a-half-years-old hero should at most last for a couple of weeks before it went too small. Next autumn it will probably fit, if not sooner. The model is very nice but it has a cardinal error, in my view. It’s sewn in sleeves! I don’t think it's fun to sew in the sleeves, or to sew anything for that matter, but what will I not do for a good purpose?

tisdag 17 november 2009

Tristan!



I söndags morse, kl 02.50 lokal tid, fick våran Alex en lillebror! Tristan ska han heta, lillhjälten, och söndagsbarn valde han att bli, precis som storebror. Söndagsbarn lär ju vara lyckobarn, det är i alla fall vad jag alltid hört, eftersom jag själv också är född en söndag. Fast det är så längesen så det är väl i det är väl preskriberat sen länge.

Men jag kan inte sluta förundra mej, trots allt det på intet sätt var någon överraskning att han kom. Två fina killar en stor och redig två och ett halvtåring och en liten en som inte kommer att kräva att gamla mormor ska galoppera fortare än på ett slag. Och så om bara en månad, eller kanske rent av tidigare än så eftersom planerat kejsarsnitt är på tal, kommer lilla kusinen. En sån fröjd och lycka! Om jag bara hade lite mer tid att sticka, det finns ju en sån otrolig mängd söta, fina, tuffa, gulliga …. barnkläder som bara skriker efter att bli gjorda.

Last sunday morning at 02.50 local time, our Alex got a baby brother! He will be called Tristan, our new little hero, he decided to become and Sunday child, just like big brother. Sunday's Children are supposed to be fortunate, it is at least what I always have heard, because I was born on a Sunday, too.

But I can’t stop feeling wonder about the miracle, even if it was by no means a surprise that he came. Now it’s two wonderful guys, one energetic two and a half year old Big Boy and a small one that not will require old grandmother to gallop faster than a blow for quite a while. And in just another month, or perhaps even earlier than that because it might will be a planned caesarean section, baby cousin is expected! What a joy and happiness! If I just some more knitting time, there are such an incredible amount of sweet, nice, cool, cute .... children's clothing that just begs to be made.

onsdag 11 november 2009

Duffel


Före tovning / Before felting



Efter tovning / After felting





Nu är duffeln till Alex klar. Ja, färdigstickad har den varit ett slag men efterarbetet tog ett slag.

Först tvättade jag den i 40 gr tillsammans med ett par jeans och två tröjor. Effekt blev det, men inte tillräckligt. Skulle naturligtvis kört i 60 gr direkt. Men nu när den trots allt var en bit på väg var det nog inte värt att köra på för hårt, tänk om den blev för liten!? Alltså ytterligare en gång i 40 gr med samma jeans och tröjor, Ytterligare lite mer ihoptovad men inte tillräckligt. OK, en gång till. Jo, nu kanske det var nog, inte värt att köra mer.

Så fick den ligga och torka, och under tiden tittade jag på den ett antal gånger. Först med nöjd tillfredsställelse, det här blev ju riktigt bra! Men så började tvivlet sätta in, maskorna syntes allt ganska väl, det var kanske inte så jättesnyggt egentligen. Och visst var den stor, jättestor faktiskt, ja på tok för stor för våran Alex. Borde nog köra den en vända till i maskinen. Men tänk om den blev för liten, hu hemska tanke? Det tålde att tänka på. Men den var inte särskilt fin när maskorna gick att urskilja så väl. Nej, det fick bära eller brista, en omgång till i maskinen fick det bli. Fortfarande 40 gr, så mycket för stor var den trots allt inte. Däremot fick ytterligare två par jeans göra sällskap. Och nu blev det faktiskt mer som jag tänkt mej.

Knapparna hade jag dock inte sytt i, antar att de hade sprängts loss från sina fördämningar i tovningsskedet. Men nu är även de på plats, efter minst lika många försök som själva tovningen. Hur svårt kan det vara att sy i en knapp??? Dessa fyra stackare har jag sytt i sammanlagt 13 gånger! Det låter sanslöst, det är sanslöst, fattar inte att det kunde vara så fruktansvärt komplicerat att få dem på rätt plats, men så var det. Sytt i och sprättat upp, det är vad jag har pysslat med i dag, en av mina få men så våldsamt uppskattade lediga dagar. Hade väl tänkt att tiden skulle räcka till mer än att sy i knappar, men det är smällar man får ta. Fast frustrerande var det och nåt så in i hoppsan röksugen blev jag av detta irritationsmoment! Men jag motstod frestelsen – kanske främst för att jag inte hade några cigaretter att tillgå – och känner mej nu faktiskt dubbelt nöjd. Jackan blev riktigt fin och jag trots stundtals vildsint abstinens inte rökt på en hel månad.

Now at last the duffle for Alex is finished. Yes, the knitting has been finished for a while but after that it took a while to finish it completely.

First I washed it in 40 degrees (Celcius) with a pair of jeans and two sweaters. It was some effect but not enough. Of course I should have run it at 60 degrees the first time but now that it nevertheless was quite a bit felted it was probably not wise to do it too hard the second time. What if it became too small!? So once again at 40 degrees with the same pair of jeans and sweaters. The result was a bit more felted but not enough. OK, one more time. After that I thought it was enough. Now it had to lie down to dry, and during that time I looked at it several times. First with happy satisfaction, this worked out nicely! But then the doubts began to set in, it was perhaps not that nice after all. You could see the stitches a bit too clear and it was still big, huge actually, probably far too big for our Alex. Should probably needs to run once more in the machine. But what if it became too small, oh terrible thought? It had to be considered. But it was not very nice when the stitches were so distinguish. No, it had to go another round in the machine, nothing to ask for. Still 40 degrees but with two more pairs of jeans. And now it was actually more what I intended from the beginning.

Now it was just the buttons left, hadn’t dared to fasten them before the felting, I suppose they had blown off in the felting stage. Now at last they are where they are supposed to be, but how hard can it be to fasten four buttons??? I have sewn those four buttons a total of 13 times! It sounds unbelievably, it's senseless, can not believe it could be so terribly difficult to get them in the right place, but so it was. Fasten and taken away again, that is what I have been busy with today, one of my few but so highly valued days off. Had probably thought that the time would be sufficient to more than sewing buttons, but that’s life. Really frustrating and how I longed for a smoke! But I resisted the temptation - perhaps mainly because I had no cigarettes available - and actually I now feel doubly happy. The jacket became eventually really nice and I have not, even if I occasionally have a ferocious abstinence, smoked for a whole month.

måndag 9 november 2009

Efter vinmässan / Only in Swedish

Så var det avklarat för i år, vår vinmässa. Folkligt, festligt och så vidare ... Det var lika jättekul och trevligt som vanligt, folk trivdes på båda sidor av borden och som vanligt var lokalpressen där för att rapportera. Fast i år verkar det som om höga vederbörande var där lite mot sin vilja, reportaget lämnar en liten märklig eftersmak. Rubriken, t ex - "Suktande sällskap ..." Vad i hela världen menas med det? Driver han med oss, eller? Men en liten glimt om hur det var kan ni se här

Men nu ska jag koncentrera mej på stickningen. Duffeln till Alex är faktiskt klar. Efter fyra omgångar i tvättmaskinen verkar den ganska lagom, i alla fall inte för liten och förhoppningsvis inte alltför stor. Ska bara sy i knapparna så kommer det en bild.

torsdag 5 november 2009

Annan sorts mässa / Only in Swedish

Det skrivs mycket bland alla stickbloggar om stickmässor, symässor, garnmässor och jag vet inte allt, som florerar runt om i landet. Verkar störtkul och jag är vansinnigt avundsjuk på alla som kan gå på de här tillställningarna.

Men det finns en mässa som inte går av för hackor, även om den inte har med garn att göra:

Munskänkarna Trollhättans Vinmässa

På lördag går den av stapeln för 18:e året i följd (tror jag, rätta mej om jag har fel, det kan vara det 19:e).

Vi har jobbat som små blå för att få till det, och i morgon kväll ska vi iväg och hämta ut alla viner från Systemet, kolla och sortera upp dem – och det är inte få flaskor det handlar om, tro mej! – och så ska vi börja bygga upp våra montrar. Sen på lördag morgon ska sista handen läggas på förberedelserna så vi är redo för invasion när mässan öppnar kl 12.00. Sen är det full rulle hela långa dagen tills stängningsdags kl 18.00. Då är vi möra, för att uttrycka det milt, men samtidigt är det så himla roligt så det går inte att med ord beskriva. Så mycket kul människor som kommer för att prova och hitta nya eller återuppliva bekantskapen med gamla favoriter, prova på sådant som är för udda eller dyrt eller okänt för att bli provat på egen hand och dessutom eventuellt få svar på något de gått och grunnat på.

När sen allt är undanstädat, alla tomflaskor kastade – vi hyr glasiglos, naturligtvis – icke tomma flaskor uppsorterade efter öppnade och oöppnade, skräp kastat och så vidare så är det äntligen dags för oss att sätta oss ner och äta en bit mat. I det läget känns det som om man aldrig någonsin kommer att kunna resa sej igen, och maten är efterlängtad som aldrig förr. Många timmar utan rast och ro har det varit, men eftersittningen med mat, vila och eftersnack är just precis vad som behövs för att avsluta en helt sanslös dag som inte går att jämföra med något annat. Och så vet vi att alla våra besökare – det brukar röra sig om ca 2 500 – går därifrån nöjda och glada och redan ser fram mot nästa års mässa.

onsdag 4 november 2009

????????




Wow, en sån skapelse jag har åstadkommit! Det är tänkt att bli en duffel till Alex, nu återstår bara att se vad som händer när den tvättats/filtas. Det är väl bäst att börja lite försiktigt, så den inte blir alldeles för liten. Men jag tror faktiskt att det kommer att krävas både många och hårda tag innan den är tillräckligt krympt. Det ska bli rysligt spännande i alla fall, och en liten aning kusligt. Skulle kännas lite snopet om det gick åt skogen.

Mönstret är från Sandnes häfte Tema 06 Toving och garnet är deras Fritidsgarn. 6 hg gick det åt, så det är inte någon lättviktare precis. Men om lyckan står oss bi kommer den nog att kunna bli varm och go och hålla de kyliga Londonvindarna utanför.

Wow, what a creation I have made! It is meant to be a duffel coat for Alex, now it only remains to see what will happen when it’s washed and felted. I think it will be wise to start gently, so it not becomes too small. But I think it can take a lot of hard treatment before it is sufficiently narrowed. It will be terribly exciting anyway, and a little bit eerie. It should be a bit disappointing if it went totally wrong.

The pattern is from the book Sandnes Tema 06 Toving and the yarn is their Fritidsgarn. I used 6 hg of it, so it is not a lightweight one. But hopefully it will be able to keep the chilly winds out.

fredag 30 oktober 2009

Inte så lätt alla gånger / Not that easy all the time

Nu är jag äntligen klar med den hemliga teststickningen av babykoftan från 20-talet. Många och krokiga svängar har det varit, fattar inte hur ett mönster som dock varit publicerat kan innehålla så uppåt väggarna många fel och konstigheter. Varv som inte kommit med, maskor som glömts bort, instruktioner som bara framförts till hälften … Ja, jag har nog stickat om den helt och hållet åtminstone två gånger om man räknar med allt som repats upp. Men som sagt, nu är den klar och skall bara förses med ett litet sidenband – undrar var jag kan få tag på ett sådant här i stan? – och så är den klar för avfärd till USA för fotografering. Inte illa, det låter väl nåt det? Sen hoppas jag mönstret publiceras strax efter nyår som det är planerat, så jag kan få visa bild på den. Tycker faktiskt den är riktigt söt, väldigt tjejig, men den kommer nog att sitta som en smäck på våran lilla Knopp, tror jag.

Now I am finally finished with the secret test knitting of the baby cardigan from the 20th. It has been a lot of strange things with the pattern, can’t really understand that a pattern that has been published may contain so many errors. Rows that are forgotten, forgotten stitches, instructions only half made ... I've knitted it altogether at least twice counting all the froggings. But as I said, it is now finished and should just get a small ribbon - wondering where I can get such a one here in town? - And so it is ready for departure to the U.S. for photographing. Not bad, is it? Then I hope the pattern will be published shortly after the New Year as it is planned, so I can show a picture of it here. I think it is really cute, very girlish, but it will probably be great on our little Bud, I think.






Dessutom har jag gjort en tjock och varm och go kofta, också den till lilla Knoppen, som är jättestor och troligtvis kommer att bli lagom under högsommaren. Ja, ja, storlekar är inte min starka sida, jag vet! Har gjort den av restgarner efter en kofta jag stickade till Helene i vintras, blir väl fint med en likadan – nästan, i alla fall – kofta som mamma har? Helene tyckte i alla fall det lät käckt.


I have also made a thick, warm jacket, even that one for little Bud, which is huge and probably will fit in size in the middle of the summer. Well, well, sizes are not my strongest skill, I know! Has made it of left over yarns from a sweater I knitted to Helen last winter. Won’t it be nice with a similar - almost, anyway - cardigan as mother has? Helene thought anyway it sounds great.








Tyvärr blir det ingen liten babykofta av restgarnerna efter Karins kofta. De har jag använt till en mössa till mej själv :-( Visst är jag hemsk? Missunna lilla Broster en kofta bara för att förse mej själv, vidrigt …! Även den är en teststickning åt Fiddle Knits Design och den får jag publicera bild på, men vad hjälper det när det bara ser ut som en gråsvart sten? Men varm och go verkar den.


Unfortunately, there will be no little baby cardigan of the left over yarns after Karin's cardigan. It has been used for hat for myself :-( Am I not horrible? Begrudge the poor little baby Sibling a sweater and use it for myself, disgusting...! Although that too was a test knitting for Fiddle Knits Design and may I publish a picture of it. Unfortunately it just looks like a grey-black stone. But in spite of how it looks here, it’s warm and cosy and will be wonderful now when the winter almost is here.


Så kom jag på att det där med provlappar för att mäta masktätheten är en sanning med modifikation. Visst jag vet, ska man sticka fram och tillbaka ska provlappen också stickas fram och tillbaka och ska man sticka runt ska även provlappen göras så. Och faktiskt är jag rätt flitig med att sticka provlappar och jag känner som sagt till det där med att göra på samma sätt som huvudobjektet, men vad gör en stackars lat människa om kroppen på t ex en duffel skall stickas fram och tillbaka och sedan ärmarna stickas runt? Jo, sagda lata människa litar på att det nog trots allt inte är så rysligt stor skillnad och stickar glatt varv på varv, runt, runt på ärmen, bara för att när ungefär hälften är gjort konstatera att det gick alldeles käpprätt åt pipsvängen. En sån faslig skillnad det blev, helt uppenbart katastrofal till och med för mina överoptimistiska ögon. Alltså var det bara att repa upp, byta till en storlek större stickor och börja om. Ja, ja, en halv ärm var inte så rysligt många timmars jobb med, men snopen blev jag. Så har jag gjort hur många gånger som helst förr, alltså glatt fortsatt med samma sticka till de rundstickade ärmarna efter att ha stickat kroppen på en kofta fram och tillbaka. Ska kanske sluta med det …

And now I have realised that a swatch to get the gauge is a truth with modification. Sure, I know that if I will knit back and forth the swatch as to be knitted in that way as well and if I will knit in the round the swatch has to be done so, too. And actually, I am quite good at making swatches before I start with the main object, but what will a poor, lazy woman do if the body of for instant as a duffel is knit back and forth and then the sleeves has to be knitted in the round? Well, this particular, lazy woman is confident that it probably and after all not is that terribly big difference and knit happily row after row of the sleeve, just to realise when about half of it is done that it was quite a bad idea. It was actually an awful difference. It became so obviously disastrous even for my over-optimistic eyes, so it was just to frog it, change to larger needles and start all over. Well, half a sleeve is not so terribly many hours of work, but I was really baffled. I have used the same needle in situations like this a number of times before, may be I’m better stop with that ...


Nu ska jag ägna mej åt Jans väst. Det är så märkligt, det kommer hela tiden något emellan när jag sätter mej med den, t ex en ny babytröja som bara måste göras. Eller vantar, har just kommit på att de små liven kommer att frysa sej blå om händerna, inte en vante så långt ögat kan nå! Och våran Alex har nog heller inte kvar några vantar sen i fjol. Dels har han förmodligen vuxit ur dem, men jag har en känsla av att det är något som kan vara svårt att få veta, tvivlar på att någon finns kvar. Vantar är väl Slit och Släng i absolut bokstavlig bemärkelse, kanske rent av Slit-av och Släng om man ska vara petig. Och har Jan klarat sej utan väst i 60+ år så klarar han sej säkert lite till.





Now I'll devote myself to Jan's vest. It is so strange, it is always something else that turns up when I intend to continue with it, e.g. a new baby sweater that just has to be done. Or mittens! Has just realised that the small creatures will freeze blue on their hands, not a mitten as far as the eye can reach! And our Alex has probably not a single one left since last winter. He has probably outgrown them, but I have a feeling that it is something that can be difficult to be sure of, doubt it is any left. Mittens are Use and Throw Away in the absolute literal sense. And Jan has managed without a vest for 60+ years, so he can probably do so for a little more.

måndag 26 oktober 2009

FO's

Nu har vi varit i Stockholm över helgen och hälsat på Ulf och Helene. En riktigt härlig sådan var det. Det är ju alltid lika kul att träffa ungarna, och lite extra kul den här gången när jag hade en hel kasse stickade babygrejer med mej. Det är alltid lika spännande och kul att se mottagandet av det man åstadkommit.


Now we have been in Stockholm for the weekend and visited Ulf and Helene. It was really lovely. It's always so fun to see the kids, and some extra fun this time when I had a whole bag with knitted baby stuff with me. It is always so exciting and fun to see the receipt of what one have made.





Och precis i tid – gjorde halsduken i bilen upp – fick jag klar Björnen Balder. Jag kommer osökt att tänka på Ferlin när jag ser honom, det där med ”jag är ganska mager om benen, tillika om armar och hals …” Armar och ben blev faktiskt tämligen klena, men där slutar likheten. Halsen är inte ett dugg mager. Kunde med andra ord ha varit lite bättre proportioner, men det är trots tillkortakommandet lite kul att kunna säga att jag gjort den helt efter eget huvud.


And just in time - made the scarf in the car - I finished Balder the Bear. The arms and legs are unfortunately a bit too thin compared to the rest of the body, it could have been a bit better proportions, but in spite of that it is quite fun to be able to say I made it entirely from my own head.











Väl där blev det ytterligare en del stickat, och en mycket intresserad och trogen publik hade jag!

I got quite some knitting time there and had a very interested and loyal audience!






Och tack vare detta stöd lyckades jag få klar den första av mina två pågående Phazelia’s Mitered Baby Jacket, den mindre av dem. Den var himla kul att göra, klurig konstruktion som jag tyckte blev trevligt annorlunda mot alla traditionella babykoftor.

För övrigt går en stor del av min sticktid åt till en superhemlig teststickning av en synnerligen traditionell babykofta. Den hoppas jag kunna visa upp någon gång på nyåret.


And thanks to that support, I managed to finish the first of my two current Phazelia's Mitered Baby Jacket, the smaller of them. It was really fun to knit, with an interesting design different from all traditional baby cardigans.

Beside this, the main part of my knitting time goes to a super-secret test knitting of a very traditional baby cardigan. I hope to be able to show it sometime in the New Year.

tisdag 20 oktober 2009

Ny stil / New style

Jag har ändrat om stilen här på bloggen, blev så trött på den gamla. Tycker det verkar lite renare och klarare så här men det skulle behövas någon trevlig bild längst upp för att liva upp det lite. Vet rätt inte vad jag ska hitta på.


Now I have changed the layout of the blog, I got so tired of the old one. It looks a bit cleaner and clearer in this but it needs a nice picture at the top to cheer it up a bit. But I really don’t know what to chose.





Visst, våran Alex finns ju alltid, men tänkte att det kanske skulle gå att hitta nåt mer icke-personligt, kanske härifrån Trollhättan?


Sure, there is always our Alex, but I think I would like something more non-personal, perhaps something from our hometown Trollhättan?






Vi har ju så fina vattenfall, t ex. Eller jag skulle kunna ta ett foto när jag går hem från jobbet? Det är ju ganska fina färger på buskar och träd just nu. Eller tänk om jag skulle kunna åstadkomma någon sån där konstnärligt tjusig närbild på något stickat? Fast det kräver nog annan fotoutrustning än den jag förfogar över och kanske i ännu högre grad en annan kunskap och talang vad gäller fotografering än vad jag besitter. Den idén får jag nog skrota direkt. Men nåt trevligt måste det väl finnas att låna? Det tål att tänkas på.


We have among other things such a lovely waterfall for example. Or I could take a photo when I go home from work? It's pretty nice colours on bushes and trees right now. Or what if I could achieve any kind of artistic photo of something knitted? But it might requires some other photographic equipment than I have and maybe even more knowledge and talent in terms of photography than I have. Suppose I have to forget that idea. But it has to be something, may be I can find a nice picture to borrow? I really have to think about it.


Nu är snart den här veckan slut – har bara måndag och tisdag gått är det snart måndag morgon igen - och på fredag åker vi till Ulf och Helene i Stockholm. Ska bli jättekul att träffa dem igen, det är ett slag sen sist nu. Fem – sex timmar i bilen i vardera riktningen, det blir lite sticktid även om vi delar upp körningen. Tyvärr är inte Jan ett dugg mer intresserad av att köra än vad jag är, så vi får dela upp det. Ska ta med ett lass av de stickade babygrejerna, hoppas de inte blir alltför förskräckta. En del är redan på väg till London men Karin är ju redan van vid mitt maniska stickande så där blir det väl inte samma överraskning. Tänk, nu är det bara tre veckor kvar tills Alex ska bli storebror! Ja, enligt teoretiska beräkningar alltså, det lilla livet har nog en egen uppfattning om när det är dags att komma. Tror faktiskt att det blir en liten kille till. Det känns så, tycker jag. Precis som att det hela tiden har känts som att Ulf och Helene ska få en liten tjej. Åtta veckor tills vi vet säkert där.


Now is almost this week gone – if just Monday and Tuesday is gone, it will soon be Monday morning again - and on Friday we will go to Ulf and Helene in Stockholm. It will be great to see them again, it's a while ago since last time. Five - six hours in the car in each direction, it will be quite a lot of knitting time even if we divide the driving. Unfortunately Jan isn’t an iota more interested in driving than I am, so we have to chare it. Will take a load of knitted baby stuff with us, hope they not will be too chocked. Some others are already on their way to London, but Karin is already used to my manic knitting, so it will not be any surprise. Can you believe it, it’s now just three weeks left until Alex will be a big brother! Well, according to the theoretical calculation. I suppose the little one will have an own opinion about when it will be time to come. Actually, I think it is another little boy. It feels so, at least for me. Just as it always has felt like Ulf and Helene are going to get a little girl. Eight weeks until we know for sure.





På stickfronten intet nytt. Eller jo, det antar jag att det är, men det är samma gamla röra i leden som vanligt.

• Ett par sockar på gång

• två nästan-men-inte-riktigt-likadana 20-talskoftor till en (eller två!)
babyflickor

• två nästan-men-inte-riktigt-likadana snedstickade babykoftor

• en halvgången duffel till Alex

• en halvgången väst till Jan,

. två nästan påbörjade – provlapparna klara –
caper till Karin och Helene

• en påbörjad filt som ska bestå av 12 rutor med olika flätmönster, har
gjort en och en kvarts ruta så här långt

• en tjock och snabbstickad kofta till lilla Knoppen i garn som blev över
från koftan jag stickade till Helene i vintras

• och så den dryga, dryga So You Think You Can Knit utmaningen,
den lilla Baby Norgi tröjan.






On the knitting front, nothing new. Or well, I suppose it is, but it's the same old mess as usual.

• A pair of socks

• Two almost-but-not-really-alike 20's style cardigans for one (or two?)
baby girls

• Two almost-but-not-really-alike knitted baby cardigans

• A half way made duffel for Alex

• A half way made vest for Jan

. Two almost started – swatches finished! - caplet’s for Karin and
Helene

• A blanket to be made of 12 squares with different cable patterns, has made one and a quarter of a square so far

• A thick and fast knitted cardigan for Baby Bud of yarn left over from the cardigan I knitted for Helene last winter

• And so the slow, slow So You Think You Can Knit challenge, the little Baby Norgi sweater



Men har ni kollat in vilka läckerheter Dalegarn har? Har sett massor med läckra grejer därifrån på Ravelry, men har först nu fått kläm på att man kan skicka efter garn och mönster direkt från deras fabriksförsäljning i Norge. Här i Sverige säljs det nästan inte alls tyvärr.






Denna tröja kan jag bara inte motstå! (Har lånat bilden från Dalegarns hemsida) Den kommer säkert att ta dubbelt så många evigheter att göra som någon annan tröja, men tänker göra den i storlek 4 år så den kommer inte att vara lagom förrän nästa vinter. Alltså ingen brådska, den får ta den tid som krävs.

Och det känns ju betryggande att veta att det finns att göra :-)!



Have you seen what delights Dale of Norway has? I have seen lots of cool stuff from there at Ravelry, but has just recently got the hang of that one can send for yarn and patterns directly from their factory outlet in Norway. Here in Sweden it’s not sold at all, unfortunately.


I just can’t resist this sweater! (Have borrowed the image from Dalegarns website) It will probably take twice as many ages to make as any other sweater, but I will made it in size 4 years so it will not be time to wear it until next winter, anyhow. So no hurry, it may take the necessary time.

What a relief to know there are more knits to be done!

fredag 16 oktober 2009

Av föga intresse / Of no interest

Jag är uppväxt i Herrans tukt och förmaning och har lärt mej att förlita mej på och följa Jantes lag liksom Martin Luthers idéer. Alltså i all ödmjukhet jobba och gneta och inte förvänta sej något extravagant. Men nu jäklar i min lilla låda …

Till att börja med och som jag som hastigast nämnt tidigare, så har Jan och jag efter en obegriplig massa år slutat röka. Igen, får man väl säga, vi har försökt ett antal gånger förr. Men nu skulle det faktiskt inte sitta illa om det lyckades. Vi tog hjälp av en akupunktör som stack oss i öronen några gånger, och av bara farten minskade vi ner cigarettkonsumtionen till ett minimum. Men nu har även de sista cigaretterna uteslutits ur våra liv, och sedan i söndags har det inte förekommit ett endaste litet bloss. Ska inte ens försöka påskina att det är lätt, fräser som en vildkatt och äter som en gris, det är mitt nya liv i ett nötskal. Men – och det är här Luther och kompani kommer in – oh, jag vet inte ens om jag klarar av att sätta det på pränt, jag har anlitat en städfirma för att en gång var fjortonde dag ta ett tag med dammsugare och skurtrasa hemma! Så, nu är det sagt. Jag är så fruktansvärt kluven inför detta fenomen, det strider mot allt i hela min kropp och min själ, så gör man bara inte, man ska ta hand om sin egen lort och så vidare … Men å andra sidan är det ju så in i bänken tråkigt – för att uttrycka sig milt – och det kostar inte mer per månad än en veckas gemensam cigarettkonsumtion. Och då ska de dessutom putsa fönstren, jag ska inte putsa ett enda fönster mer i hela mitt liv!!!!! Eller i alla fall inte så länge jag låter bli att röka. Snacka om morot och motivation!

I grew up taught to trust on and follow the Law of Jante as well as Martin Luther's ideas and in humility keep on working as hard as possible and not expect anything extravagant for oneself. But now ...

To begin with, and which I briefly mentioned earlier, Jan and I now after an incomprehensible lot of years have stopped smoking. Again, I should say, we have tried a number of times before. But now it would be great if we could manage it. We took help from an acupuncture who stuck us in the ears a few times, and almost by itself we cut down the cigarette consumption to a minimum. But now even the last ones have disappeared from our lives, and since last Sunday it has not been a single one. Should not even try to pretend that it is easy, hissing like a wild cat and eat like a pig, it's my new life in a nutshell. But - and this is where Luther and company will be in - oh, I do not even know if I manage to put it on paper, I have hired a cleaning company to once every fortnight do some cleaning at home! So, now it is said. I'm so terribly ambivalent about this phenomenon, it goes against everything in my body and my soul, you just do not do anything like that, you should take care of your own dung, and so on ... But on the other hand, it's so terrible dull - to say the least - and it costs no more per month than a week of cigarette consumption. And they will also polish the windows, I will not polish a single window more in my life!!!!! At least not as long as I don't smoke. Talk about motivation!



Så nu kan jag i lugn och ro koncentrera mej på stickningen. Härlig, för där är det mycket att göra. Duffeln till Alex växer så det knakar, men tyvärr är den i ett skede där det är omöjligt att få till en bild som ens kan antyda vad det ska föreställa. Om några dagar kanske det är tillräckligt mycket fason på den för att visa upp.

So now I can calmly concentrate on the knitting. Wonderful, there is so much to do. The duffle for Alex is growing fast, but it's right now so strange in the shape that it is impossible to get a photo of it. Hopefully it will be better in a few days time.





De små tvärstickade koftorna blir det några varv på nu och då men mesta tiden går åt till den superhemliga teststickningen av ett mönster på en spetsstickad babykofta från 20-talet. I början var det hur mycket problem som helst, men nu flyter det på, har nästan gjort klart själva livet och om inte något strular till sej med ärmar eller kant ska den nog bli klar innan oktober månads utgång, enligt schema och önskemål. Tyvärr kommer inte mönstret att publiceras förrän på nyåret, så innan dess kan jag inte visa någon bild på den.

Utmaningsstickningen i So You Think You Can Knit har inte kommit någon vart ännu, men nu i helgen blir det kanske tid för en dust med den också.

Fast egentligen borde jag koncentrera mej på nallarna jag har på gång. Fattar inte att det är så trögt med dem, de borde ju vara jättekul att göra och framför allt få klara, men ack så trögt det är! Puh den stackarn ligger helt om än inte bortglömd så i alla fall långt ner i korgen. Balder däremot har faktiskt fått ett huvud nu, det är bara öron som saknas och ögon och mun. Kroppen är fylld, det blir en rund historia. Inte helt olik min egen figur, om jag ska vara ärlig.



The small cardigans are growing with a few rows every now and then but most of my knitting time is spent with the super-secret test knitting a pattern of a lace baby cardigan from the 20s. In the beginning it was so much trouble with it, but now it goes on, has made most of the body and if not anything strange turns up with the sleeves or the edge, it will probably be finished before the end of October, according to the schedule and preferences. Unfortunately, the pattern will not be published until after New Year, so before then I can’t show any picture of it.


The challenge of So You Think You Can Knit has not made any substantial progress yet, but this weekend it may be will be some time for it.

But I really ought to concentrate on the teddy bears. I can’t understand why it is so hard to go on with them, they ought to be fun to make and above all anxious to get finished, but oh so slow they are! Pooh, the poor thing, is if not forgotten so at least far down in the basket. Balder, however, has actually got a head now, it's just the ears missing and eyes and mouth. The body is filled and it turned out to be quite a round thing. Not entirely unlike my own figure, to be honest.

tisdag 13 oktober 2009

Ändrat mej igen / Changed my mind again

I all hast måste jag bara berätta om min senaste tankeverksamhet. Den skedde i går kväll, strax innan Hollywood Week var över, alltså fortfarande på planeringstid för utmaningen So You Think You Can Knit. Har varit lite … ja, dämpad kanske man kan säga inför utmaningen jag fick, Tango = följa ett mönster till punkt och pricka. Hur roligt är det egentligen som utmaning betraktat? Det är ju vad man gör in absurdum vid teststickning. Men nåja, bara att göra det bästa av det och göra något som verkar lockande och trevligt.

Just shortly I just have to tell you about my last thoughts. It happened last night, just before Hollywood Week was over, but still in the planning time for the challenge So You Think You Can Knit. Has been a bit ... well, subdued, about the challenge I received. Tango = follow a pattern by the letter. How fun is it really as a challenge? That's what I do every now and then at the test knitting. But well, it’s just to make the best of it and make something that seems attractive and nice.





Men så i går slog det mej med full kraft, jag ska göra en norsktröja med steeking och hela kalaset! Det har jag ju aldrig gjort men så länge gått och sneglat på, En Baby Norgi ska det bli, den har jag kikat på länge men inte kommit till skott med. Opal sockgarn i en grön och två bruna färger ska jag göra den i, och har nu stickat ca 2 cm.

But then yesterday evening it struck me with full force, I will do a Norwegian sweater with steeking and the entire feast! I've never done that but so long thought about it. So now I have decided to make a Baby Norgi that I’ve been thinking about for such a long time. I will use Opal sock yarn in a green and two brown colours and has now made about 2 cm.






Desto fler centimetrar har det blivit på duffeln till Alex. Groteskt stor är den, så rysansvärt spännande det ska bli att se hur den blir efter rejäl tvätt.

The more centimetres it is at the duffle for Alex. It’s grotesquely large, how terrible exciting it will be to see how it turns out after washing/felting.


Har fullt upp med en teststickning också. Det är en babykofta från 20-talet som ska publiceras i en ny tidning som ska komma ut med sitt första nummer på nyåret någon gång. Men innan dess ska alla mönster skrivas om till modernt stickspråk och teststickas. Många konstiga turer har det varit hittills, bl a har jag fått börja om fyra gånger för att det var så stolligt i början. För varje gång kom jag ett par varv längre, innan det blev tvärstopp. Men nu flyter det på, peppar, peppar… Himla roligt är det i alla fall, och ser fram emot att teststicka fler historiska mönster i framtiden.



Have the hands full with a test knitting as well. It is a baby sweater from the 20s to be published in a new historic pattern magazine that will come out with its first issue at the New Year sometime. But before then, all designs has to be translated to modern knitting language and test knitted. It has been quite a lot of strange tours so far, including I've had to restart four times because it was so many mistakes in the beginning of the pattern. Every time I came a few rows further on, before it became a grinding halt again. But now it runs on, knock on wood ... It’s really fun anyway, and I look forward to test knit more historical patterns in the future.