Varm och go / Warm and cosy

Först och främst, tusen tack för alla härliga, värmande och uppmuntrande kommentarer i det förra inlägget, angående den randiga tröjan till Alex. Det värmde ända in i hjärterötterna!

Kamelull är varmt, det vet alla och en var, men att det är så skållande kaminhett hade jag faktiskt inte en aning om förrän jag stickat färdigt ponchon till Karin och skulle prova den. Höll nästan på att få värmeslag medan Jan fotograferade mej, och det trots den väldigt generösa urringningen. Ja, den blev faktiskt lite väl stor, borde ha börjat med färre maskor än jag gjorde, men förhoppningsvis är den inte fullt lika överväldigande stor på Karin som den är på mej. Hoppas kan jag i alla fall ett par dar till.

Jajamän, det är bara ett par eller rättare sagt tre dagar tills jag åker över till London för att vara hos dem i en och en halv vecka! Åh, vad jag längtar! Alex och jag ska leka mest hela tiden, men dessutom räknar jag kallt med att få gulla och gosa med lille Tristan lite grann nu och då också, och kanske rent av vara lite behjälplig med diverse enklare hushållsgöromål.

På söndag bär det av och är inte åter förrän den 9 december. Det blir därför stiltje här under den tiden, såvida jag inte får tillfälle att sticka emellan med något litet inlägg från deras dator.

Fast ytterligare nån liten rapport innan avfärd blir det förhoppningsvis, vill det sej väl har jag en världsnyhet att rapportera om, i storleksordning Tristan fast typ kusin. Vi går i väntans tider, så att säga!!!



First and foremost, a thousand thanks for all the wonderful, warm and encouraging comments at the previous post, about the striped sweater for Alex. It warmed the heart!

Camel yarn is hot, it’s well know, but I had no idea that it is that hot until I finished the poncho for Karin and tried it on. I almost fainted while Jan took the photo of me, despite the very generous neckline. Yes, it was actually a bit too generous, I should have started with fewer stitches than I did, but hopefully it is not quite as overwhelming at Karin as it is on me. I can at least hope so for a couple of more days.

Yes, there are only a few, or rather three, days left until I will go to London and be with them for a week and a half! Oh, how I longs! Alex and I will play most of the time, but I expect to cuddle with little Tristan now and then as well, and perhaps even be for some help with various easier household matters.

I will leave at Sunday and not be backing home again until 9th of December. It will therefore be calm here during that period, unless I have the opportunity to write a few lines at their computer.

But may be I will write a few lines before I leave. Hopefully it will be a sensational news - like Tristan - but about baby cousin. We are very much expecting right now, so to speake!!!