Inte så lätt alla gånger / Not that easy all the time

Nu är jag äntligen klar med den hemliga teststickningen av babykoftan från 20-talet. Många och krokiga svängar har det varit, fattar inte hur ett mönster som dock varit publicerat kan innehålla så uppåt väggarna många fel och konstigheter. Varv som inte kommit med, maskor som glömts bort, instruktioner som bara framförts till hälften … Ja, jag har nog stickat om den helt och hållet åtminstone två gånger om man räknar med allt som repats upp. Men som sagt, nu är den klar och skall bara förses med ett litet sidenband – undrar var jag kan få tag på ett sådant här i stan? – och så är den klar för avfärd till USA för fotografering. Inte illa, det låter väl nåt det? Sen hoppas jag mönstret publiceras strax efter nyår som det är planerat, så jag kan få visa bild på den. Tycker faktiskt den är riktigt söt, väldigt tjejig, men den kommer nog att sitta som en smäck på våran lilla Knopp, tror jag.

Now I am finally finished with the secret test knitting of the baby cardigan from the 20th. It has been a lot of strange things with the pattern, can’t really understand that a pattern that has been published may contain so many errors. Rows that are forgotten, forgotten stitches, instructions only half made ... I've knitted it altogether at least twice counting all the froggings. But as I said, it is now finished and should just get a small ribbon - wondering where I can get such a one here in town? - And so it is ready for departure to the U.S. for photographing. Not bad, is it? Then I hope the pattern will be published shortly after the New Year as it is planned, so I can show a picture of it here. I think it is really cute, very girlish, but it will probably be great on our little Bud, I think.






Dessutom har jag gjort en tjock och varm och go kofta, också den till lilla Knoppen, som är jättestor och troligtvis kommer att bli lagom under högsommaren. Ja, ja, storlekar är inte min starka sida, jag vet! Har gjort den av restgarner efter en kofta jag stickade till Helene i vintras, blir väl fint med en likadan – nästan, i alla fall – kofta som mamma har? Helene tyckte i alla fall det lät käckt.


I have also made a thick, warm jacket, even that one for little Bud, which is huge and probably will fit in size in the middle of the summer. Well, well, sizes are not my strongest skill, I know! Has made it of left over yarns from a sweater I knitted to Helen last winter. Won’t it be nice with a similar - almost, anyway - cardigan as mother has? Helene thought anyway it sounds great.








Tyvärr blir det ingen liten babykofta av restgarnerna efter Karins kofta. De har jag använt till en mössa till mej själv :-( Visst är jag hemsk? Missunna lilla Broster en kofta bara för att förse mej själv, vidrigt …! Även den är en teststickning åt Fiddle Knits Design och den får jag publicera bild på, men vad hjälper det när det bara ser ut som en gråsvart sten? Men varm och go verkar den.


Unfortunately, there will be no little baby cardigan of the left over yarns after Karin's cardigan. It has been used for hat for myself :-( Am I not horrible? Begrudge the poor little baby Sibling a sweater and use it for myself, disgusting...! Although that too was a test knitting for Fiddle Knits Design and may I publish a picture of it. Unfortunately it just looks like a grey-black stone. But in spite of how it looks here, it’s warm and cosy and will be wonderful now when the winter almost is here.


Så kom jag på att det där med provlappar för att mäta masktätheten är en sanning med modifikation. Visst jag vet, ska man sticka fram och tillbaka ska provlappen också stickas fram och tillbaka och ska man sticka runt ska även provlappen göras så. Och faktiskt är jag rätt flitig med att sticka provlappar och jag känner som sagt till det där med att göra på samma sätt som huvudobjektet, men vad gör en stackars lat människa om kroppen på t ex en duffel skall stickas fram och tillbaka och sedan ärmarna stickas runt? Jo, sagda lata människa litar på att det nog trots allt inte är så rysligt stor skillnad och stickar glatt varv på varv, runt, runt på ärmen, bara för att när ungefär hälften är gjort konstatera att det gick alldeles käpprätt åt pipsvängen. En sån faslig skillnad det blev, helt uppenbart katastrofal till och med för mina överoptimistiska ögon. Alltså var det bara att repa upp, byta till en storlek större stickor och börja om. Ja, ja, en halv ärm var inte så rysligt många timmars jobb med, men snopen blev jag. Så har jag gjort hur många gånger som helst förr, alltså glatt fortsatt med samma sticka till de rundstickade ärmarna efter att ha stickat kroppen på en kofta fram och tillbaka. Ska kanske sluta med det …

And now I have realised that a swatch to get the gauge is a truth with modification. Sure, I know that if I will knit back and forth the swatch as to be knitted in that way as well and if I will knit in the round the swatch has to be done so, too. And actually, I am quite good at making swatches before I start with the main object, but what will a poor, lazy woman do if the body of for instant as a duffel is knit back and forth and then the sleeves has to be knitted in the round? Well, this particular, lazy woman is confident that it probably and after all not is that terribly big difference and knit happily row after row of the sleeve, just to realise when about half of it is done that it was quite a bad idea. It was actually an awful difference. It became so obviously disastrous even for my over-optimistic eyes, so it was just to frog it, change to larger needles and start all over. Well, half a sleeve is not so terribly many hours of work, but I was really baffled. I have used the same needle in situations like this a number of times before, may be I’m better stop with that ...


Nu ska jag ägna mej åt Jans väst. Det är så märkligt, det kommer hela tiden något emellan när jag sätter mej med den, t ex en ny babytröja som bara måste göras. Eller vantar, har just kommit på att de små liven kommer att frysa sej blå om händerna, inte en vante så långt ögat kan nå! Och våran Alex har nog heller inte kvar några vantar sen i fjol. Dels har han förmodligen vuxit ur dem, men jag har en känsla av att det är något som kan vara svårt att få veta, tvivlar på att någon finns kvar. Vantar är väl Slit och Släng i absolut bokstavlig bemärkelse, kanske rent av Slit-av och Släng om man ska vara petig. Och har Jan klarat sej utan väst i 60+ år så klarar han sej säkert lite till.





Now I'll devote myself to Jan's vest. It is so strange, it is always something else that turns up when I intend to continue with it, e.g. a new baby sweater that just has to be done. Or mittens! Has just realised that the small creatures will freeze blue on their hands, not a mitten as far as the eye can reach! And our Alex has probably not a single one left since last winter. He has probably outgrown them, but I have a feeling that it is something that can be difficult to be sure of, doubt it is any left. Mittens are Use and Throw Away in the absolute literal sense. And Jan has managed without a vest for 60+ years, so he can probably do so for a little more.