Vågar jag hoppas? / Dare I to hope?

I elfte timmen blev jag klar med Helenes kofta, till och med tvättad och lite sträckt. Och tänka sej, den är lite för stor till mej! Hurra!!! Vågar jag nu hoppas på att den ska vara lagom till Helene? Under över alla under i så fall.

I morgon ger vi oss iväg till Stockholm för att tillbringa en vecka hos Ulf och Helene och på söndag kommer Karin, David och våran Alex också. Tänk att få träffa dem allihop på en gång, en sån lycka! Det är minsann inte var dag. Nu önskar vi bara att det ska bli lite fint väder, gärna några få minusgrader och snö. Det verkar tyvärr inte helt självklart, det har talats om plusgrader på väderrapporten det sista, om jag inte har fel för mej. Men det kanske jag har? Hoppas kan man ju alltid, vi har nämligen köpt en pulka till Alex, och visst vore det kul om han kunde få använda den.

Om det vill sej riktigt väl kanske jag kan få ett foto på koftan med Helene i, och kanske till och med Karin med sin på, för att inte tala om Alex med sin brandbilströja. Ska göra ett försök i alla fall. Vår kamera lever sitt eget liv, gör inte alls som jag vill. För det måste väl bero på den, det kan väl inte bero på den som bara håller i den?

In the very last minute, I finished the cardigan for Helene, it’s even washed and a little bit stretched. And believe it or not, it's a bit too big for me! Hooray! Dare I hope that it will be ok for Helene? It would be a miracle, in that case.

Tomorrow we leave to Stockholm to spend a week with Ulf and Helene, and on Sunday will Karin, David and our Alex will come, too. How lovely it will be to meet them all at the same time! It’s not very often, indede. Now, we just hope for some good weather, as a few degrees below zero and snow. It seems, unfortunately, not obvious, it has been talking about plus degrees on the last weather report. But we can still hope, because we have bought a sledge for Alex, and it would be so very fun if he could use it.

Spänningen är olidlig / The tension is excruciating

Nu är Helens kofta på upploppet, snabbt och elegant har det gått, tjockt garn och tjocka stickor, 10 m/10 cm, den är som gjort för racerfart. De sista kvällarna har jag heller inte gjort stort annat än hållit på med den, sedan jag kom på att det fanns en ärlig chans att hinna få den klar tills vi ska åka och hälsa på dem på lördag. Men - och det är ett riktigt stort men – den är mikroskopisk! Jag bestämde mej efter tältet till Karin att jag skulle gå ner en storlek, men det var inget bra beslut, verkar det som. Nu står mitt enda hopp, om än inte något stort sådant, till att det ska hända ett mirakel när jag tvättat och blockat den. Annars har plötsligt min garderob utökats med ännu ett plagg av misstag. Varför i hela världen ska det här med storlekar vara så förtvivlat svårt?



Now is Helens cardigan almost finished, fast and easy, thick yarn and thick needles, 10 st/10 cm. It has really gone in racing speed. I have hardly not done anything but knitting on with it The last evenings, since I realized that I had a fair chance to finish it until Saturday, when we will go and see them. But - and this is a really big but - it is microscopic! I decided that I would go down a size with it after finishing the “tent” for Karin, but it don’t looks like it was a good decision. Now my only hope is that it will be a miracle when I wash and block it. Otherwise I will find myself with another garment by mistakes. Some months ago I got myself a sweater that was mending for Jan but turned out too small for him after washing! Why on earth is it so hard to get the proper sizes?

Inte mycket / Not much

Ett par sockar klara! Guitar Man’s Socks tog sin lilla tid, en hel månad gnetade jag på med dem, men när de nu väl är klara tycker jag de blev riktigt fina, om än inte i någon direkt sprallig färg. Men jag tror faktiskt inte Ulf vill ha spralliga färger på fötterna, ett litet diskret reliefmönster är nog vad som kan passera som acceptabelt. Nu återstår samma gamla fråga som alltid, kommer de att passa? Har en känsla av att de tidigare varit lite för stora, men att han nog inte tänkt på att de kan sitta som gjutna om det vill sej väl. Har därför gjort dessa lite mindre än de tidigare. Hoppas nu jag inte har blivit alldeles för galen när det gäller att gå ner i storlekar! Rätt vad det är kommer jag väl att sitta här och beskärma mej över att allt jag gör blir för litet! Inte lätt, det där med lagom.

Another pair of socks is now finished, the Guitar Man’s Socks for Ulf. They took a while to do, a whole month, but eventually finished they looks quite nice. May be not the brightest of colours, but to be true Ulf is not a bright-colour-man. A discrete relief pattern is just what he can handle. And now comes the same old question as always, will they fit? I have a feeling that the ones I’ve done earlier has been a bit too large, even if he said they were all right, but may be he just not has realized that they will be much more comfortable if they are a bit tighter. But about this matter with sizing, I’m afraid that I now have been so scared to get what I do too big, so sooner or later I will complain here about all my too small things!






Helens kofta har börjat växa till sej också, i en storlek mindre än vad måttangivelserna säger! Ska bli väldigt spännande att se vad det blir av den.

Helen’s cardigan is on its way now – in a size smaller than the measure said! It will be very exciting to see how it will turns out.



När jag bläddrade runt bland alla mina favoritbloggare, hittade jag en sida hos Plumpy igår, Straw!

When I went around among my favourite blogs the other day, I found a page at Plumpy’s blog, Straw! How many lovely free patterns isn’t it there! I have already found a lot that I just have to do!

Lär jag mej aldrig? / Will I never learn?

Så sitter jag här igen, med skägget i brevlådan. Karins kofta är färdig, mjuk och skön och go med ack så stor! Varför kan jag aldrig lära mej att gå ner en storlek? Det blir ju alltid för stort när jag följer givna mått, garn töjer sej, punkt slut. Ska det vara så svårt att få in i huvudet? Stackars Karin, snart ska hon bli lycklig ägare till ett hemstickat tält. På den här bilden som blev extremt dålig – telefonen ringde just när Jan skulle ta det, och när samtalet väl var slut hade inspirationen runnit av oss båda, så det fick bli som det blev - hänger den i alla fall på mej som ett tält. Fast i ärlighetens namn är Karin större än mej, och är dessutom begåvad med lite former, så den kanske inte blir fullt så stolligt på henne. Än så länge kan jag ju i alla fall hoppas.

Mönstret är från SweaterBabe och garnet är Wendy Mode Chunky, inköpt hos Modern Knitting.

Men i dag kom garnet till koftan jag ska sticka till Helene, och tänka sej, med ovanstående fadäs i färskt minne började jag på den, i en storlek mindre än vad jag tänkt från början! Måtte det nu inte gå åt tjotaheiti i motsatt riktning!

Here I am again, with a finished cardigan far too large. Will I never learn? How many times by now have I followed the measures, without thinking of that it will stretch when it’s finished? Why is it so hard to learn? Poor Karin, the happy owner to be of a home knitted tent. The photo is extremely bad, the phone rang just when Jan should take it, and when the call was over, the inspiration had left both of us, so it had to be as it was. But to be true, Karin is larger than I am, and had curves on the right places, which I don’t have, so still I can have a small hope for it.

The pattern is from SweaterBabe and the yarn is Wendy Mode Chunky, bought at Modern Knitting.

But today I got the yarn for a cardigan for Helene, and I casted on immediately – in a size smaller than I had intended to! Oh dear, hope it not will turn out too small!





Jans tröja har jag också kommit igång med, snart halvvägs till armhålan. Den tror jag faktiskt inte ska bli för stor, för redan när jag började med den insåg jag att Karins kofta nog skulle dra iväg åt det vidlyftigare hållet, så jag gick ner en storlek där också. Undrar hur det ska sluta? Sist jag skulle göra en tröja till Jan krympte den i tvätten – var alltså bomull – så den blev lagom till mej. Det skulle ju vara förargligt om den här också blir för liten. Oj, vilken vånda, tacka vet jag barnkläder, där är det bara att fräsa på, förr eller senare växer de i det.


Jan’s sweater in on its way now, soon half way to the armhole, and I don’t think that will be too large. As a matter of fact, I went down a size for that one, too, because I had realized what was going to happened with the cardigan when I started with it. Same pray, please don’t let it be too small now! Last time I did a sweater for Jan it scrimped when I washed it – it’s cotton – so it turned out to be in my size. It wouldn’t be that fun if this one became too small, too! How much more convenient it is with things for children! It doesn’t matter if it is a bit big, sooner or later they have grown in to it!

Lite vintips / Only in Swedish

I går kväll var det årets första nyhetsprovning i Munskänkarna Trollhättan. Inte särskilt mycket folk, men vi som var där hade trevligt. 15 viner av dem som släpps på Systemet nu i februari fick vi möjlighet att prova, men sanningen att säga så var det väl inte något som fick mej att gå i taket av lycka. Fast några lite småtrevliga fanns där, som jag gärna rekommenderar.

Först och främst en gewürztraminer från Italien, Nals Margreid 2007, nr 99546 till ett pris av 109:-. Vin på druvan Gewürztraminer får väl tankarna vanligtvis att gå till Alsace och deras allt som oftast tämligen överdådiga exempel, med massor av blommor och parfymerad tvål i doft och smak, men faktum är att druvan ursprungligen kommer från norra Italien. Här blir det oftast lite mer nedtonade i sin yppighet, betydligt sympatiskare enligt min smak. Nals Margreid har en mild blomton som också går igen i smaken tillsammans med en behaglig syra. Tror det kan vara alldeles utmärkt som matvin, kanske något med lite rund smak av en skvätt grädde och något som ger lite sötma, men dessutom är det säkert jättebra att bara sitta och smutta på som sällskapsvin.

Ett annat som jag också tyckte var trevligt och som även den faller under beteckningen blommig var De Grendel Viognier 2008, nr 96987, 99:-. Den kommer från Sydafrika, där druvan Viognier kommer på bred front. För inte särskilt länge sen var den nästan helt utrotad, fanns i princip bara på ett mycket avgränsat område i Rhônedalen i Frankrike, men har nu fått en renässans och blivit något av en kultdruva som dyker upp på det ena stället efter det andra runt om i världen. De Grendel är milt blommig och har dessutom en liten smörig ton som nästan får tankarna att gå till en chardonnay, det som skiljer är den lilla beskan i slutet av smaken. Trevlig och opretentiös om man vill ha något inte alltför stramt och är nyfiken på en ”ny” druva.

Ett tredje riktigt trevligt vin var Secrets de Chai 2007 från Loiredalen i Frankrike, nr 96499, 78:-. Den är gjord på druvan Chenin Blanc, en av de riktigt stora i Loire, men jag tyckte faktiskt inte den var typisk i vare sig doft eller smak. Den har en nästan vegetativ doft, mycket fräsch och ganska stor, som också går igen i smaken, även om jag faktiskt hade förväntat mej mer där efter att ha doftat på den. Hög syra som det sig bör i en Chenin Blanc vin, inte stor eller märkvärdig men trevlig på ett ganska lågmält sätt.

På den röda sidan var det Ca’ di Pian, nr 96878, 179:-, från Piemonte i Italien och gjord på druvan Barbera som blev kvällens favorit för mej, med sin mjuka, bäriga doft och smak och den typiska italienska medicintonen. Mystiskt uttryckt, jag vet, men jag har aldrig kommit på något annat ord för detta märkliga som går igen i nästan alla italienska röda viner, oavsett vilken druva det är gjort på. Hur som helst var både doft och smak stor, lång och harmonisk, inte en siffra fel enligt mitt förmenande.

Ytterligare ett rött fanns som jag tyckte var riktigt god, Baigorri Reserva Tempranillo 2004, nr 96644, 199:-. En modern Rioja, inte så fruktansvärt tung som de gärna var förr och många i viss mån fortfarande är. Stor, kryddig och lång både vad gäller doft och smak, inte så mycket frukt tyvärr, men trevlig för att vara en Rioja.

Nu ska jag återgå till stickningen en stund. Håller på med ett skärp till Karins kofta. Hu så trist det är! Sex maskor, vänd, sex maskor, vänd … Och många vändor blir det innan det är tillräckligt långt, det ska ju både räcka runt midjan och kunna knytas.

Färdig! / Finished!

Allra först måste jag tacka Pärlmudden för den fina utmärkelsen jag fått! Tusen tack, jag blir så glad! Men jag skickar den inte vidare till någon speciell, det är så otroligt många som är värd den att jag inte kan välja. Härmed går den till alla härliga bloggare som jag med så stor förtjusning följer!







Nu är brandbilströjan klar, tvättad och i alla fall tämligen slät i mönstret. Ja, jag är allt nöjd med den. Himla rolig var den att göra, och fler tröjor lär det bli med den här typen av mönstring. Men jag måste bara våga mej på att sticka alltihop som en tub och klippa upp för ärmarna. Det gick i och för sig alldeles utmärkt att dela vid ärmhålen och sticka fram och tillbaka också, men det vore väl skam att inte lära sej hur det egentligen ska gå till! Mönstret här hämtat ur Sandnes häfte Smart till barn nr 0607 och garnet jag använde var det rekommenderade Smart.

Now the fire engine sweater for Alex is finished, washed up and the bubbles are gone. I’m quite satisfied with it, and it was really fun to do. It will indeed be more sweaters with stranded knitted patters! But I have to learn to do it in the proper way, knit all as a tube and then cut up for the sleeves. It was really no problems to divide the front and back and knit the pattern back and forth, but it would be fun to learn to do it as it is meant to.






Nu är det full fart med Karins kofta. Den går framåt i tillfredsställande fart, har bara 15-20 cm kvar till nederkant. Sen ska kragen till, och det verkar inte vara något konstigt med den, och slutligen som krona på verket ska det vara ett par fickor med något mystiskt mönster. Har läst beskrivningen men fattar absolut ingenting! Men förhoppningsvis löser det sej när jag kommer så långt.


The cardigan for Karin is going on well, now it’s just about 15-20 cm left to the edge. After that the collar has to be done, and I can’t see any problems with that, but finally it is supposed to be a couple of pockets with some strange patterns. I have read the instruction and don’t understand a word of it! But hopefully I will understand it better when I’m there.