Tröjor på gott och ont /Sweaters in good and bad

Det är jätteroligt att sticka mönster med många olika färger, men oj kära hjärtanes så svårt det är! Brandbilarna till Alex, det första försöket, blev skapliga men lite bubbliga. Spände uppenbarligen garnet för hårt. Nu har jag gjort en tröja med hästar, som var tänkt till lilla Linnea. Tanken var att jag skulle försöka bättra mej, och inte hålla garnet så hårt denna gång, för att få den slät och fin. Och jovisst, slät blev den, men nåt så stor! Vare sig mask- eller radtäthet hölls, så oket är minst en storlek större än delen under armhålorna. Inte kul, när oket är ivuxet är nederdelen för liten, det finns inte ett barn av kvinna född som den skulle kunna passa till, skulle möjligtvis vara en extremt kroppsbyggarfixerad tvååring och var hittar man en sån? Alltså återstår bara att förlika sig med tanken att den är obrukbar och skall kastas. Fast om den ändå är ohjälpligt förlorad och dömd till att försmäkta i lågorna i sopförbränningen, skulle man då inte innan detta öde kunna köra den ett varv i tvättmaskinen, på skonsammaste program? För är det inte så att lösa maskor drar ihop sej mer än fasta? Tänk om det skulle kunna gå att få oket att dra ihop sej så det landar på samma maskfasthet som övriga delar? Inte för att jag tror att det blir någon höjdare ändå, men det skulle vara kul att se vad som händer. Eller det kanske kan hända något om jag helt enkelt sprutar över lite het ånga från styrkjärnet, så bara oket blir "behandlat"? Kanske skulle kunna vara en idé att testa. Men visst är det svårt att acceptera ett totalt misslyckande när man lagt ner så många timmars jobb, och under en stor del av dem dessutom i sin enfald trott att det skulle bli bra. Fast misstanken kom mot slutet, så jag slutade faktiskt några mönsterrader tidigare än vad som var tänkt. Men inte sjutton hjälpte det.


It’s so fun with stranded patterns, but oh dear how hard it is! The fire engines for Alex, my very first try with it, turned out ok but was a bit bubbling. I obviously stretched the yarn too much. Now I have done a sweater with horses for Linnea, and tried hard to not held the yarn that hard, to avoid the bubbles. And it isn’t the smallest bubble at all, but turned out to be huge instead! The gauge became too loose, so the yoke is at least one size bigger than the body! Not a bit funny, when the yoke will be ok in size the body will be too small. The only one who it could fit is a two years old bodybuilder, and were will I find her? So, it’s just to accept that I have to through it away. Sad but true. But if it is the only way for it to go, why not first try to felt it a tiny little bit? If I have understood it correct, the looser stitches will felt more than the other. I really don’t believe in the idea, but it could be interesting to see what will happened. Or may be just try with some hot stream from the iron? In that way it's just the yoke that will be "treated". Could be worth a try, perhaps? But it is a bit hard to accept that the only result after all those hours of knitting will end up in the litter box, especially as I thought it should be so nice during the work. At least till the last rows. I got a bit suspicious at the end, so I skipped the last few rows of the pattern. But it didn’t help, obviously.





Dessutom är nu andra kompiströjan klar. Inte lika fin som den första, enligt mitt tycke, men förhoppningsvis helt acceptabel. Nu ska det rockas loss med ett par koftor till tjejkompisarna.



The second sweater for Alex’s friends are now finished as well. Not as nice as the first one, but ok. Now I’ll do two cardigans for the girl friends, and just hope they will turn out in a proper way.