Nu har jag tänkt / Now I have been thinking

Fredag kväll, åh så gosigt! Och inte en förpliktelse så långt ögat kan nå på hela helgen, helt underbart.

Nu ska jag sätta fart med min teststickningskofta och försöka komma ifatt där jag var för ett par dar sen. Hade gjort hela oket klart när det blev ändring i mönstret och jag – om än med yttersta motvilja – fick repa upp hälften. Men nu är jag i alla fall på banan igen och hoppas bli klar med den biten innan helgen är över. Bild, se förra inlägget!

Friday evening, oh so nice! And not an obligation as far as the eye can reach for the whole weekend, just amazing.

Now I will speed up with my test knit cardigan and try to catch up where I were a few days ago. I had done throughout the whole yoke when it was some changes in the pattern and I - albeit with extreme reluctance - had to rip up half of what I had done so far. But now I'm at least on the track again and hope to finish the piece before the weekend is over. For picture, see the earlier post.

Fast samtidigt måste jag sticka lite på Soap Bubble Wrap till Karin, som jag äntligen kommit igång med. Den var lite trögstartad, för jag kunde inte bestämma mej för hur jag skulle göra. Mönstret anger att den ska stickas stycke för stycke och sen så småningom, utifall inte nerverna sätter stopp för det, sy ihop styckena.

Förta spontana tanken när jag skulle lägga upp var – precis som vanligt i liknande situationer – räkna ihop de olika styckenas uppläggningsmaskor och göra allt i ett.

Men sen började jag tänka … Aldrig bra, men någon gång händer det. Det sägs bland dem som förstår sej på det, att det många gånger faktiskt finns en anledning till att styckena stickas var för sig, att plagget faktiskt behöver den stabilitet som sömmarna ger. Och tänk, tänkte jag, om jag gör hela stora omlottkoftan bara för att upptäcka att den inte hänger som den ska, har blivit för sladdring där sidsömmarna skulle ha varit? Jag vet ju av bitter erfarenhet hur ledsen i ögat jag blir när jag efter avslutat arbete måste konstatera att det nog inte blev som det var tänkt. Det kanske skulle vara en god idé att för en gång skull göra som mönstret angav, och sticka del för del.

Men tro inte det var färdigtänkt för det. Icke. För då kom jag på att med tanke på hur fruktansvärt lätt jag drabbas av SSS – Second Sock Syndrom – hur skulle det då inte bli här? Första framstycket skulle säkert gå lekande lätt och snabbt som vinden. Andra stycket skulle nog inte vara lika lätt att börja på, för att inte tala om hur mycket trögare det skulle vara att få det färdigt, denna identiska om än spegelvända kopia av först delen. Men tänk sen då, när det andra framstycket också äntligen var klart och det skulle vara dags att börja om från början med backstycket, till förvillelse likt de två andra styckena ihop! Jag fick en lätt yrsel vid blotta tanken och kunde livligt föreställa mej illamåendet som skulle infinna sej vid den tidpunkten. Var det verkligen realistiskt att tro att jag skulle fixa det, med mina känsliga nerver?

Här ville det till att tänka en gång till. Och då, Eureka! Elisabeth Zimmermann, jag säger bara det … Läs hennes Knitting Around, och ta till er hennes ord om falska sömmar! Man blir så glad när man kommer ihåg nåt man läst och lärt, i alla fall föll en sten från mitt bröst när denna vision dök upp för mitt inre öga. EZ hävdar att man inte alls behöver sy ihop delar för att få en stärkande söm, man kan göra en falsk, genom att sticka alltihop tillsammans som vanligt men markera mittmaskan i var sida. Sen när man väl är uppe vid ärmhålet, då släpper man denna maska, låter/tvingar den löpa ändan ner botten och sen virkar upp samma maska fast inte en för varje varv utan vart tredje hoppas över så det blir två maskor per tre varv!

Fast nu var jag så i tänkartagen, så jag fortsatte av bara farten och kom på att det borde bli ungefär samma resultat fast mycket smidigare om man lyfter sidmaskorna vartannat varv. Då blir det ju också två maskor per tre varv, eller hur?

Ja, det är en kalkylerad risk att jag tänkt alldeles för mycket och snurrat till det totalt, men jag tar chansen! Nu har jag i alla fall kommit ca 5 cm på hela koftan, fram- och bakstycken på en gång!


But at the same time I have to knit a bit on the Soap Bubble Wrap for Karin, which I finally have started. It was a bit slow to get started, because I could not decide how I should do it. The pattern says that it should be knitted piece by piece and then eventually, if the nerves not would stop it, sew them together.

The first, spontaneous idea that came up was - as usual in similar situations - adding together the numbers of cast on stitches for the three pieces and knit them as one piece.

But then I began to think ... Never a good thing, but it happens sometime. It is said among those who understand those things that many times it is a reason to knit the pieces separately, the garment actually need the stability that gives by the seams. And think, I thought, if I do the whole big wrap-around sweater only to find that it does not draped properly. I know by bitter experience how sad it is when I after finishing something find out that it not became as expected. Perhaps it would be a good idea, for once, to do as the pattern indicated, and knit piece by piece.

But pleas don’t think that I had finished my thinking now. Noop. Because when I began to considering how terrible easy I am affected by SSS - Second-Sock Syndrome - how shouldn’t this be? The first front part would surely go like a piece of cake. The second part would probably not be that easy to start with, not to mention how much slower it would be to get it finished, as the identical mirror copy of the first part it would be. But when the second front was also finally clear and it should be time to start all over again, with the back-part, to the delusion like the other two pieces together! I got a slightly dizzy just thinking about it and could vividly imagine myself deadly sick about it when it should be time to start it. Was it really realistic to think that I should fix it, with my sensitive nerves?

Just had to think again. And then, eureka! Elizabeth Zimmermann, I just say it ... Read her Knitting Around, and take her words to you about False Seams! I was so happy when I remembered something I had read and learned and a stone fell from my chest when this vision appeared for my inner eyes. EZ argue that it was no need to sew together the pieces, you can make a fake by knitting it all together as usual but highlight the centre stitch in each side. Then once you are up at the armhole, release it those stitches, allowing / forcing it to run down to the bottom and then crochet them up the same way, but not one for each row, but first one then skip second row’s thread and crochet in the third row. In that way there will be two stitches for every three rows!

But now I was in the thinking mood, so I continued without hesitating and came up with the brilliant idea that there could be just about the same results but a lot smoother if you slip the centre stitches every two rows. So there are also two stitches per three rows or something like that, right?

Yes, it's a calculated risk that I have been thinking much too much and twisted it all up, but I'll take it! Now I have made about 5 cm of the entire cardigan, fronts and back panels all at once!