MINA FAVORITER ALLA KATEGORIER!

M I N A F A V O R I T E R A L L A K A T E G O R I E R! / M Y F A V O U R I T E S!

Mina Favoriter

Lilypie - Personal pictureLilypie Fifth Birthday tickers

fredag 3 december 2010

Inte mycket stickning / Not much knitting




I dag är det Tablettdag. Varannan gång jag får cellgiftsbehandling sker det intravenöst på lasarettet och varannan gång sker det i tablettform hemma. Lasarettsvarianten är lätt som en plätt, en nål i armen, dropp i ett par timmar, under tiden serveras kaffe och smörgås och lite allmänt småprat, halvligger och läser – tyvärr är det omöjligt att sticka, får inte röra nålarmen tillräckligt – sen är det klart att åka hem och fortsätta som om ingenting hade hänt.

Fast innan jag ger mej iväg får jag en Påse, en väldigt speciell plastpåse, väl förseglad, med diverse data och annan text på. I denna påse finns tre stycken små askar och var ask innehåller en tablett, väl förslutna i något metallfolieaktigt som troligtvis skulle göra vilken skyddsvägg på vilket kärnkraftverk som helst all heder. Denna påse med dess askar och däri väl förborgade tabletter skall sedan förvaras i kylskåpet till kommande vecka.

I dag är det alltså dags, väntar bara på klartecken vad gäller blodprov som jag var iväg och tog i går. Att ta tre tabletter borde väl inte uppröra några sinnen, men de här är inte vilka tabletter som helst. Nej minsann. När väl själva plastpåsen och askarna är öppnade – och det måste jag i ärlighetens namn medge att det inte vållar några som helst problem – så är det då pansarförslutningens tur. De skall klippas upp på ett speciellt sätt så att man kan hälla ut tabletten. Ja, just det, hälla ut. Det är här det märkvärdiga kommer. Dessa tabletter får absolut inte vidröras på något sätt av mänsklig hud innan det är dags att svälja. De ska försiktigt hällas ut i en liten skål eller annat för ändamålet lämpligt kärl, och när alla tre samlats där ska de stoppas in i munnen med en sked och därefter snabbt sköljas ner med en större mängd vatten. Sen far de otäckingarna ner i magen och kommer sen att ligga där och leva rövare och vara till allmänt förtret under dygnet som kommer. De är inte trevliga, de små! Nej, tacka vet jag ett ärligt stick i armen, en påse dropp och sen klart! Fast vem är jag att klaga? Ont skall med ont fördrivas, det är en sanning som håller i alla väder.

Today is Tablet Day. Every other time of the treatment I get chemotherapy intravenously at the hospital and every other time it is taken in tablet form at home. The hospital type is easy as pie, a needle in the arm, drop in a couple of hours, coffee and sandwich are served together with some general chit-chat, half lying and read - unfortunately it is impossible to knit, may not move the arm enough – and voila it’s just to go home and continue as if nothing had happened.

Though before I leave, I get a bag, a very special plastic bag, tightly sealed, with various data and text on. In this bag are three small boxes, and each box contains a tablet, well-sealed in a metal foil-like material, which probably would make the protection wall on which nuclear power place any great credit. This bag with its boxes and well kept tablets should then be kept in the refrigerator for next week.

Today it's time, just waiting for the go-ahead after the blood test I did yesterday. To take three tablets should probably not offend some senses, but these are not just any tablets. No indeed. Once the plastic bag and the boxes are opened - and I must honestly admit that it does not cause any problems - that's when I reach the nuclear closings that it is a bit tricky. They must be cut up in a special way so that you can pour out the tablet. Yeah, right, pouring out. These tablets must not be touched in some way by human skin before it is time to swallow. They should be gently poured into a small bowl or other suitable container for this purpose, and when all three gathered there, they have to be put in the mouth with a spoon and then quickly swallowed with a larger amount of water. Then they rush down to the stomach and start to behave like hooligans down there and be general annoying for the rest of the day – and night! They are not pleasant, these small ones! No, thanks for an honest injection in the arm! But who am I to complain? You can’t combat evil without using evil weapons, can you
?

5 kommentarer:

Therese sa...

Huff. Skickar en stor kram till dig. Du är en kämpe!

Boel sa...

Tufft! Detta att ta tabletter som man vet gör "nytta" men som samtidigt plågar en kräver sin kvinna. Jag tycker du är fantastisk!

Hoppas du kan ha en skön helg när biverkningarna klingat av!

sticksIDAn sa...

Usch! Låter förfärligt, men heja dig! som gör det och kämpar!
Det är inte så mycket man vet i världen, tack för att du delar med dig.
Kram!

Ståålfågel sa...

Du får tänka tvärt om!
Tabletterna är så onda att du inte vill vidröra dem, och att du därför måste vidta största möjliga ansträngning för att låta bli!

Hanne sa...

Hej Lena

Kämpa på. Jag håller på dej. Ha det riktigt gott i det vintervita!