MINA FAVORITER ALLA KATEGORIER!

M I N A F A V O R I T E R A L L A K A T E G O R I E R! / M Y F A V O U R I T E S!

Mina Favoriter

Lilypie - Personal pictureLilypie Fifth Birthday tickers

söndag 31 januari 2010

Sjalaktigheter /Shawlish

Kom just på att jag inte berättat om mina sjalaktigheter. En sån försumlighet! Av någon för mej helt obegriplig anledning har jag plötsligt två dylika på gång, trots att jag inte själv normalt använder sådana. Men de här har jag faktiskt, trots det, tänkt behålla själv.

I just realised that I not have told you about my scarf-like projects. What negligence! For some of me completely incomprehensible reason, I suddenly have two of the kind on the needles, although I do not normally use that kind of stuff. But these I actually, in spite of that, meant to keep by myself. At least I think so now.





Först och störst är en, ja vad ska man kalla den, en axelvärmare kanske, eller cape? Hade en massa kamelgarn över som jag inte hade några speciella planer för, men däremot en idé om något knäppbart att värma mej med på mornarna. Nu använder jag en sjal som är ett elände att få att sitta på plats över morgonrocken, innan den varma duschen fått mej att tina upp. Visst, jag vet, det finns hur många fina och praktiska och jättebra sjalnålar som helst här i världen, men hur i hela friden skulle jag kunna hitta en sån på mornarna, jag som knappt hittar mej själv då? Nej, nåt där knäppningen fungerar utan att behöva leta, det är vad jag behöver.

Förtjust i flätor har jag nog alltid varit, och just nu är jag inne i en extra intensiv flättänkarperiod. Därför kommer det att bli en väldigt flätfylld historia, när den nu kan tänkas bli klar. Flätor tar ju bevars väl tid. Hittills har jag stickat ca 20 cm av tänkta 50, har börjat uppifrån och ökar på – som en top-down tröja – så den blir vidare och vidare för vart, eller i alla fall vartannat, varv och med det fler och fler flätor. Är redan uppe i 42 i bredd, och det skulle inte förvåna mej om den siffran kommer att fördubblas innan den här resan är slut. Om den nu får ett slut, man kan aldrig vara helt säker. Kanske tar garnet slut för tidigt – den är garnslukande! – eller så får jag ett nervsammanbrott och slänger iväg den på grund av för stor flätdos. Men förhoppningsvis blir det något av den, det är i alla fall väldigt kul att prova och se vad det slutar. Hur är det ordspråket säger … ”hellre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge”! Många brustna strängar har det blivit genom åren, men oftast har vägen fram till bristningsgränsen varit rätt kul.

First and most are, what willyou call it, a shoulder warmer or cape? Had a bunch of camel yarn left over which I had no specific plans for, but an idea for something that will keep me warm in the mornings and have a button. Now I use a shawl that is very hard to get on place over the morning-gown, before the hot shower has warmed me up. Sure, I know, there are the so many nice and practical shawl pins in the world, but how on earth could I find one of those in the mornings, when I hardly can find myself? No, something that can be locked without having to search, that's what I need.

I have always been very fond of cables, and right now I am going through a very intensive cable period. Therefore it will be a very cable filled story, when it now might be ready. Cables takes the time to finish. So far I have knitted about 20 cm of the intended 50, have started with the neck line just like a top-down cardigan, so it gets wider and wider on each, or at least every second, row and with more and more cables. Are already 42 on the row, and it would not surprise me if that number will double before this trip is over. If it will come to an end! You can never be completely sure. Maybe the yarn will come to an end too soon - it is yarn-hungry! - or I will get a nervous breakdown and throw it away because of a too big cable dose. But hopefully it will be something of it, it is certainly fun to try and see what it will end with. What about the saying goes ... "would rather listen to the broken string, then never embrace a bow!" It has been a lot of broken strings over the years, but mostly the way to breaking point has been quite fun.






Sen var det Connie på Ravelry, i en sån där liten käck och till intet förpliktigande tjôtgrupp, som fick en idé om ett mönster med flätor och spets, som hon tänkte använda som en halsdukstub/smoke ring/nackvärmare – ja, vad man nu ska kalla den typen av anordning för – och frågade om det var någon som hade lust att göra ett försök samtidigt med henne. Och det var det ju … Men den har jag bara gjort några få varv på än.

Egentligen skulle berätta om mina pågående strumpäventyr också, men det tror jag får bli en annan gång.



Then there is Connie on Ravelry, in one of all those small, social groups, who had an idea for a design with cables and lace, which she was planning to use as a smoke ring / neck warmer - yes, whatever you call the type of “instead of scarf” - and asked if there was anyone who wanted to make an attempt together with her. And it was of course ... But I've only done a few rows yet.

And of course I should tell you about my stocking adventures as well, but I think that will be another time.

torsdag 28 januari 2010

Veckouppdatering / Weekly update






En liten kofta är nu klar, två gånger till och med. Första gången var i lördags, kände mej riktigt nöjd med den, tvättade upp den och la den på tork. Så skulle den naturligtvis förevigas också, och då äntligen ramlade pengen ner. Ärmarna var ju på tok för korta, hur i hela världen hade jag mätt och tänkt? Mätt vet jag att jag gjorde, men tänkt är jag inte lika säker på. Tack och lov är den gjord uppifrån och ner, så det var tack och lov lätt som en plätt att repa upp muddarna och göra dem lite längre. Nu tror jag faktiskt att den får anses klar.

Mönstringen visade sej tyvärr inte helt lätt att få fram på bild och det hade kanske kommit bättre till sin rätt med ett enfärgat garn. Men hur som helst tycker jag den blev ganska bra, och med det här mönstret som består av 1 räta och 1 lyft maska på två av fyra varv så blir det betydligt tjockare än vanlig slätstickning.

A small cardigan is now finished, twice as a matter of fact. The first time was last Saturday, felt really happy with it, washed it up and let it dry. It should of course also been photographed, and then finally I realised my mistake. The sleeves were far too short, how on earth had I measured and thought? I know I measured it, but I’m not that sure about the thinking part. Thankfully it is made top-down, so it was a piece of cake to unravel the cuffs and make them a bit longer. Now I think it’s really finished!

The pattern turned out to be almost impossible to catch on a photo and it had perhaps been better if I had made it by a solid yarn. But anyway, I think it became pretty nice, and with this pattern, consisting of knit 1 and slip 1 on two of four rows it is much thicker than ordinary stockinette stitch.





Men liten blev den, typiskt nyfödingsliten, ingenting för våran Tristan som inte fått något på jättelänge. Och så kan vi ju inte ha det. Började på en liten tröja i Drops Fabel, och håller på att leka lite med några flätor. Och det kan jag hålla på med i det oändliga, det syns inte ändå med det garnet. Men nu är det tanken som räknas, eller hur? Bör i alla fall få en uppfattning om hur det blir.


But it was small, typically newbornish, nothing for our Tristan who not has got anything on a long time. And we can’t have it like that, can we? So therefore I started with a small sweater in Drop’s Fabel, and keeps on playing around with some cables. And I can hold on to indefinitely, they will not be visual for anyone who doesn’t know where to look for them. But it's the thought that counts, right? Should at least get an idea of how it will turn out and if it seems to be ok I will do another one in a more cable friendly colour.







Och så bara måste jag helt enkelt berätta om något ytterst märkligt som hände här för bara en liten stund sen. Jag hade just tagit bilderna här ovan, och skulle ladda in dem i datorn. Hade just laddat upp batteriet, som så förargligt tagit slut precis i överföringsögonblicket, och kopplade ihop kamera och dator precis som så många gånger förr. Jag visste med bestämdhet att det inte var något annat i kameran förutom de här sist tagna bilderna, eftersom jag på uppmaning från bildprogrammet alltid låter den ta bort nedladdade bilder från kameran. Men denna gång gick det inte så där rakt av, krångel, krångel, kom upp meddelande om att enheten inte var ansluten och jag vet inte vad. Men skam den som ger sej, jag kopplade i och ur ett antal gånger och plötsligt gick det. Och det var inte måttligt vad det gick, 155 bilder fanns det plötsligt där! Det var varenda bild jag tagit med denna kamera, som jag köpte precis innan jag åkte till London i slutet av november, inklusive de bilder som vi tog när vi var hos Ulf och Helene och lilla Poppy vid nyår, och som så märkligt var försvunna när vi kom hem och skulle ladda ner dem! Ja, kära nån, det är mycket med det tekniska, tur att man inte måste förstå alla konstigheter. Men överraskad blev jag, för att inte använda överord.

And I just have to tell about something very strange that happened here right now. I'd just taken the pictures above, and would download them to the computer. Had just charged the battery, that so annoying run out right then, and linked the camera and computer, just like so many times before. I knew with certainty that there was nothing else in the camera except those last pictures, because I always empty the camera from old images. But this time it was not as usual, fuss, fuss, it came up messages that the device was not connected and I do not know what else it said. But shame on giving up that easy, I switched in and out several times and suddenly it started. And it was no end of it! There were suddenly 155 images there! It was every single picture I had taken with this camera, which I bought just before I went to London in late November, including the pictures that we took when we were with Ulf and Helene and little Poppy at the New Year, and so strange were lost when we came home and should download them! Oh dear, I’m really happy that I don’t have to understand all the technical things. But I was surprised, not to use exaggerating.

onsdag 20 januari 2010

Något nytt? /Any news?

Inte ett ord här på en hel vecka, det är då för sorgligt! Fattar inte var tiden tagit vägen, har faktiskt inte gjort något särskilt som skulle föranleda en sådan racerfart på dagarna. Har gjort precis det jag brukar göra, sega mej iväg till jobbet på mornarna, skynda mej hem därifrån på kvällarna, en snabbrunda in i affären för att försöka få lite inspiration till den kommande middagen – det är helt hopplöst att hitta på middagsmat, jag är så trött på det så snart skriker jag högt! – laga och äta denna förtrollade middag och sen så äntligen, dags för lite avkopplande stickning innan det är dags att gå och lägga sej, för att sedan börja om från början följande morgon. Snacka om ekorrhjul!

Men mellan avslutad middag och läggdags är det faktiskt en stund, eller till och med två, och en hel del stickat blir det. Fast just nu håller jag på med ovanligt dryga historier, även om ingen är särskilt stor.

Not a word here for a week, that's just too sad! I don’t understand where the time had gone, has actually not done anything in particular that could lead to such a race pace of the days. Has done exactly what I usually do, forced me off to work in the mornings, hurry home from there in the evening, a quick round into the store to try to get some inspiration for dinner - it is quite hopeless to find out what to do for it, I am so sick of it that I soon scream loud! – home to cook and eat this enchanted dinner and then at last, time for some relaxing knitting before it's time to go to bed, and then start all over again the following morning. Talk about the treadmill!

But between the end of dinner and bedtime, it is actually some hours for knitting.






Drygast, märkligast, mest spännande är ett par sockar som jag teststickar åt Sally in Wales. De görs i Jacquard Double Knit. Det här med dubbelstickning har jag hört talas om förr, men aldrig tidigare provat på, så det gick bara inte att motstå när tillfälle gavs. Det är inte särskilt svårt att komma på hur det ska göras, men att få det jämt och fint – det är en helt annan historia! Oj, så ojämn stickfastheten är, och kära nån så stort och böligt det blir! Men jag kämpar ihärdig på, färdig ska den bli om jag så ska slå knut på mej själv. Däremot lämnas inga garantier för att det blir en andra socka. Får se hur det känns, det här med Second Sock Syndrom lär nog slå till med flerdubbel styrka. Mest ser jag det som en övningsrunda i den här tekniken, för jag tror det skulle bli helt fantastiskt varma och goa vantar av det. Något att försöka komma ihåg inför nästa vinter.

Men några här och nu på stuberten lär det inte bli, det finns alltför mycket annat på gång.


Most strange and exciting is a pair of socks that I test knit for Sally in Wales. They are made in Jacquard Double Knit. I have heard about double knitting before, but never tried it, so I could just not to resist to try, when the opportunity turned up. It is not difficult to figure out how it should be done, but from Learn to Master - it is a long way to go! It takes ages for every single row, I really try to get the tension, but it turns out to be huge! But I keep on, it will be ready even if it will kill me! On the other hand there is no guarantee that it will be a second sock. I’ll see how it feels, it’s a high risk that Second Sock Syndrome will hit me with multiple strengths. Mostly I see it as a practice of this technique, because I think it would be absolutely fantastic for really warm mittens. Something to try to remember for next winter.

But it will not be any right now, it is too much else going on.




Två gamla surdegar som jag inte glömt, bara förträngt. Det är dels Nalle Puh till Tristan. Det är faktiskt inte så rysligt mycket kvar, men all hopsömnad, det gör att jag skjuter på det in absurdum. Men tills vi åker över nästa gång – troligtvis första veckan i mars – ska den var klar. Skam vore det väl annars.

En annan liten historia som helt oförskylt blivit liggande är tröjan Baby Norgi, också den till Tristan. Den visade sej bli lite vid, så jag ska göra den lite längre än mönstret anger och räknar med att den kommer att vara lagom framåt sommaren/hösten. Därför har det inte känts så brådskande med den, när det har ploppat upp en massa andra ”måste-bara-göra”. Men om den får ligga länge nog är det väl risk att den blir helt bortglömd, så det är väl bäst att sätta igång med den snart igen.

Nåt som däremot med stor sannolikhet blir klar innan veckan är slut är den lilla koftan i Drop’s Delight som jag skrev om i slutet av förra inlägget. Den kan nog bli rätt bra, känns det som i alla fall.


Two old Wip’s-almost-Ufo’s that I have not forgotten, just ignored. First of all is Winnie the Pooh for Tristan. It's actually not that awful lot left, but all sewing! It’s something strange about it, I remember it and really intend to finish it – when I’m away from home. But as soon as I’m home again, I forgot all about it, it’s really absurd. But it just has to be finished before we will go and see them next time - probably the first week in March. Everything else would just be a shame!

Another Wip’s-almost-Ufo’s is Baby Norgi, also for Tristan. It turned out to be a bit wide, so I'll make it a bit longer than the pattern states and expect that it will fit in the summer / autumn. Therefore it has not seemed so urgent with it when it does plop up a bunch of other Just-Have-To-Do’s. But if I leave it in the basket must longer, it’s a big risk that it will be completely forgotten, so it's probably best to start with it again soon.

Something that however is likely to be finished before the end of the week is the small cardigan in Drop's Delight, which I wrote about in my last post. It will probably be pretty good, it feels like that, anyhow.






Och helfärdiga är de små byxorna som jag teststickat åt Kamelone, även de är gjorda av Delight. Små är de, alldeles för små för våran Tristan eller våran Poppy, men de ska faktiskt överlämnas till en arbetskamrats nyföding som väntas anlända om någon månad. Koftan ska göra sällskap med dem, är det tänkt, även den är nyfödingliten.


And all finished are a pair of small trousers that I have test knitted for Kamelone, which also are made of Delight. They are small, too small for our Tristan or our Poppy, but they will actually be handed over to a co-worker's newborn, expected to arrive in a month time, and the cardigan will go with them.


Och sist men inte minst, har ni sett att det är två spännande tävlingar på gång?




Dels är det Gina som lottar ut ett set med lyxiga stickor



och dels är det Solfjäder som lottar ut ett ljuvligt garn

torsdag 14 januari 2010

För stor eller för liten? / Too big or too small?

Normalt sett använder jag aldrig mössa, det räcker alldeles utmärkt med bara jackans kapuschong. Men de senaste veckorna har jag faktiskt känt mej lite extra frusen om huvudet, och rotade därför fram en mössa som jag i ett anfall av – ja, jag vet inte vad, egentligen – stickade förra vintern. Den är varm och go och har verkligen värmt upp en frusen själ, men det visade sej tyvärr att den var för stor! Inget underligt i och för sej, det är med ca 95 % säkerhet att det jag stickar blir för stort, återstående 5 % blir för smått. Men hur som helst tänkte jag göra en annan mössa, som inte skulle kasa ner över ögonen på mej. Och som ett brev på posten kom så möjligheten att få teststicka en lite annorlunda variant, i moebiusform. Den görs i tjockt garn, 11 m/10 cm, och jag använde dubbelt av Wendy DK.


Normally I never use a hat, it is just fine with just the jacket hood. But the last weeks I actually felt a bit cold on my head and took out one I, by some reason knitted last winter. It is warm and cosy and has really warmed up a frozen soul, but it is unfortunately too big! Nothing strange about that, there is approximately 95% possibility that the items I knit are way too big, the remaining 5% is too small. But anyway, I intended to make another hat that not should fall down over my eyes. And just in the right moment I got the opportunity to test knit one in a bit different shape, as a moebiusform. It is made of thick yarn, 11 sts/10 cm, and I used double threads of Wendy DK.




Först gjorde jag en alldeles rak bit:

First I made a straight piece:





Den snoddes och syddes ihop:

Then folded it and sewn it together:





Och till slut plockades maskor upp utefter kanten och toppen på mössan stickades klart.

And eventually picked up stitches along the edge and the top of the hat was done.





Lätt som en plätt, snabbt och elegant var mössan klar.

Piece of cake, fast and elegant the hat was finished.






Bara ett problem, den blev för liten. I morgon ska jag ha min stora gamla kompis, den här nya får vi väl se vad som händer med.

Only one problem, it became too small. Tomorrow I will use my big old friend again, we'll see what will happen with this new one.






En annan kul grej jag håller på med är en liten babykofta. Gör den helt efter eget huvud och tycker strukturen – lek med lyftade maskor – blir riktigt bra.


Another fun thing I am working on right now is a little baby cardigan. I make it without any pattern and think the structure – a play with slipped stitches - is really nice.

söndag 10 januari 2010

Vanthelg / Mettin week end

Söndag kväll, snart dags att påbörja en ny jobbarvecka. Nu är det slut på alla roliga kortveckor, dags för oxveckorna. Men det ska väl gå det med, det har ju gått förr.





Denna helg har gått i vantarnas tecken, vanliga vardagsvantar, såna som görs för att de behövs, inte för att de är oemotståndligt lockande att göra. Fast jag måste erkänna att det känns rätt tillfredsställande att ha gjort dem. Första paret ut var ett par till lilla Linnea, vännerna Soile och Kaukos barnbarn. De gjordes av Regia sockgarn, det tunna 4-trådiga.

Sunday evening, almost time to start a new work week. Now all lovely short weeks has come to an end for this time. But I suppose I will survive, I have done it before.

This weekend has been accustomed to ordinary everyday mittens, made because of the need, not because they are irresistibly attractive to make. Though I must admit that it feels quite good to have made them. First pair out was for little Linnea, our friends Soile and Kauko’s grandchild. They were made of Regia sock yarn, the thin 4-ply.






Och medan jag höll på med dem drog sej Jan till minnes att han hade frusit nåt alldeles ohemult om händerna när han körde från jobbet. Klart gubben ska ha ett par vantar! Inga fint mönstrade, de skulle helst vara klara innan måndag morgon. Varma och goa, det var kriteriet, mönstring och finesser kunde sparas till något annat. Vad passade då bättre än att använda en härva av kamelgarnet jag hade kvar? De känns faktiskt så sköna så jag tänker – märk väl, inget löfte, bara en tanke! – att det kanske skulle vara en bra idé att sticka upp ett helt lager sådana, till alla i familjen? Skulle definitivt vilja ha ett par själv. Fast två likadana på raken fick allt räcka.

And while I was working with them, Jan suddenly remembered that he had frozen quite bad when he drove home from work. Of course the old man should have a pair of mittens! No great artistic pattern, they should preferably be completed before Monday morning. Warm and cosy was the criterion, advanced pattern could be saved for something else. What then was better suited than using a skein of the camel yarn I had left? They actually feels so comfortable, so I think - notice, no promises, just a thought! - that it might be a good idea to knit up an entire layer enough for the whole family? I would definitely like to have a pair of myself. But not more than two of the kind in a row …






Men när jag ändå var i klyvartagen och hade vantmönstret framme kände jag att det nog var läge för ytterligare ett par till våran Alex också. Det blev då ett par i Regias tjockare, 6-trådiga sockgarn. Han har inte på långa vägar så många som han borde kunna förvänta sej, den lille stackaren. Vad är det för en gräslig mormor han har, vår hjälte, som låter honom gå omkring och frysa om händerna?!

Har nu en känsla av att det dröjer ett slag innan nästa vantperiod inträffar, det är allt förbaskat tråkigt att göra samma sak om och om igen. Men om jag vore smart skulle jag göra ett par eller två i månaden, året om, då skulle det täcka behovet och jag skulle slippa ha dåligt samvete för att jag inte förser mina nära och kära med det mest elementära.


But while I had the mitten pattern in front of me, I felt that it probably was time for another pair for our Alex as well. So there it was, also made of Regia sock yarn, but this time the thicker 6-ply. He's not got nearly as many as he ought to expect the poor child. What an awful grandmother he has, our hero, who let him walk around and freeze on his hands?!

Now I have a feeling that it will be a while before the next mitten period occurs, it's damn boring to do the same thing over and over again. But if I were smart I should make a pair or two a month, the year around, which would cover the need, and I would not have to have a guilty conscience for not providing my loved ones with the most basic.

torsdag 7 januari 2010

Elizabeth Zimmermann


Elizabeth Zimmermann, denna stickguru från tidernas begynnelse – ja, i alla fall från 50-talet och fram till … 80-talet? – fascinerar i alla fall mej nåt alldeles oerhört. Vilka idéer hon hade, och så osedvanligt klokt hon resonerade. Går det att undvika sömnad så ska sömnad undvikas, går det att sticka runt bör stickning fram och tillbaka undvikas, går något att förenkla, så förenkla för allt i världen … Sömnad är tråkigt, avigstickning är tråkigt, onödiga komplikationer är tråkigt, och eftersom stickning kan, bör, skall vara ett nöje bör följaktligen tråkiga saker rationaliseras bort. Så lysande, så intelligent, så sunt … Med andra ord, EZ är min stickidol!

Men därmed inte sagt att hennes mönster är någon dans på rosor att följa. Det kräver koncentration, för att uttrycka det milt, och dessutom kräver det många gånger mer kunskap i engelska språket än jag besitter. Men visst är de lockande, alla hennes hisnande idéer och lysande mönsterkonstruktioner. Och det att det bara kryllar av folk här i världen som gärna, oerhört väldigt gärna, vill ge sej på hennes mönster men inte riktigt vågar på egen hand. Då, som en skänk från ovan, bildas en Ravelrygrupp för att med deltagarnas gemensamma ansträngningar plöja igenom hennes bok Knitting Around. Lysande, inte sant? Då kan man få tips, råd och förklaringar på det man kör fast med. Första projektet startade nu den 1 januari, och det är Moccasin Socks. Mitt första problem var att jag inte fick boken jag beställt i tid, och utan bok inget mönster och ingen mockasinsocksstickning. Klagade min nöd i gruppen, och fick omedelbart svar att samma mönster även fanns i Knitter’s Almanac, en skrift som jag hade sen tidigare. Sicken lycka, då kunde jag sätta igång!

Har nu gjort en hel socka och skaftet på den andra. Den liknar inget annat jag stickat tidigare, men tror faktiskt den ska vara sån, den sitter i alla fall som en smäck. Det kluriga med denna variant är att man kan repa upp sulan om/när den slits ut. Man gör alltså först skaftet på vanligt sätt, så fotens ovandel och plockar därefter upp maskor runt hela härligheten och får till sist en söm – ok, helt emot EZ’s intentioner i vanliga fall – som man fint och försiktigt syr ihop. Vid eventuellt slitage repar man alltså upp sulan, plockar upp nya maskor med nytt garn och gör om den delen utan att behöva kassera skaft och ovandel. Ärligt talat tror jag inte jag skulle känna för en dylik operation, men tanken är kul och det är väldigt spännande att följa hennes beskrivning och förklaring. Hon skriver ju sina mönster mer eller mindre i prosaform, så hennes tankar och idéer förklaras väl så ingående som själva tillvägagångssättet.

Nu hoppas jag innerligt att boken kommer snart, är så nyfiken på vad som komma skall.

Elizabeth Zimmermann, the knitting guru from the beginning of the time - well, at least from the 50th until ... the 80s? - fascinates me quite enormous. What ideas she had, and so unusually wise she reasoned. Is it possible to avoid sewing, sewing should be avoided, is it possible to knit in the round, knitting back and forth should be avoided, is it possible to simplify, then simplify ... Sewing is boring, purling is boring, unnecessary complications are boring, and since knitting can and should be a pleasure, boring things should be rationalized away. So bright, so intelligent, so good ... In other words, EZ is my knitting idol!

But it is not by that said that her pattern is easy to follow. It requires concentration, to put it mildly, and also requires much more knowledge in English than I have. But yes, they are attractive, all her breathtaking ideas and brilliant design constructs. And it is plenty of people around in the world who very, very much wants to give her designs a try but not quite dare to on their own. Then, as a gift from above, a Ravelry group has started where the participants together will go through her book Knitting Around. Brilliant, right? There you can get tips, advice and explanations on what you get stuck with, it’s always someone else that understands that particular part. The first project started right now, the1st of January, and it's Moccasin Socks. My first problem was that I hadn’t got the book I ordered on time, and without the book, no pattern and without pattern, no knitting. Complained about my need in the group, and immediate got response. The same pattern was in Knitter's Almanac, a book which I already had. What happiness, then I could start!

I have now made the first sock and the leg of the second. It is unlike anything else I knitted in the past, but actually believe it is as it should be. It fits in all cases. The tricky with this variant is that you can unravel the sole if / when it wears out. First the leg is made in the usual way, so the upper part of the foot and then you pick up stitches around all of it and make in the end a seam - okay, totally against EZ's intentions in ordinary cases - which is nice and gently grafted. If you need a new sole, it’s just to unravel it, pick up new stitches with new yarn and redo that part without having to do anything with the leg and upper foot. Frankly, I do not think I should feel for such an operation, but the idea is fun and it's very exciting to follow her pattern and explanation. She writes the patterns more or less in prose form, so her thoughts and ideas are explained as well as thoroughly as the approach.

Now I sincerely hope that the book soon will arrive, I’m so curious about what else it contains.

söndag 3 januari 2010

God fortsättning på det nya året! / Happy continuation of the New Year!

Det är lika spännande varje nyår. Vad månde komma ut av detta? Förra året var helt sanslöst för oss, två barnbarn kom, som vi inte hade en aning om vid förra nyårsskiftet. Det blir naturligtvis svårt att bräcka det, men mycket kul och intressant kommer vi säkert att få vara med om.

Året började bra, firade in det tillsammans med Ulf, Helene och våran bedårande lilla Poppy. Men rent fototekniskt kunde det inte ha börjat sämre. Tog massor med kort, och inte bara på Poppy utan även utefter vägen upp till Stockholm på de mest fantastiska vintervyer. Tittade och beundrade fotokonsten i displayen efterhand, men nu när jag skulle föra över alla bilder till datorn så var kameran tom! Helt och totalt tom! Vid något tillfälle visade i och för sej Ulf hur man skulle tömma kameran utan att behöva ta bilderna en och en, men om den verkligen tömdes då så är den känsligare än vad som är rimligt, eftersom han bara plockade fram själva funktionsnamnet. Men icke förty, inte en bild har vi på våran Poppy just nu. Ringde omedelbart till Ulf när detta uppdagades, dels för att beklaga mej men framför allt för att be att få några av hans bilder hitskickade. Usch, fy så vansinnigt irriterande! Om jag bara visste vad som hänt.

Men besöket i Stockholm var trots brist på bildbevis helt fantastiskt, och våran Poppy växer och är stora damen nu, en hel månad och vacker som en dag, naturligtvis. Men det var inte bara gullande och gosande hela tiden, en del stickat blev det också.

It is so exciting every New Year. What will come out of this? Last year was absolutely senseless for us, two grandchildren that we not had a clue about the last New Year's Eve. It is obviously difficult to beat that, but we hope for a lot of fun and interesting things.

The year began well, celebrating it together with Ulf, Helene, and our adorable little Poppy. But about the photo technically, it could not have started worst. Took a lot of photos, and not just of Poppy, but also along the way up to Stockholm at the most amazing winter views. Looked at and admired the photos at the display afterwards, but now that I should transfer all images to the computer, the camera was empty! Completely and totally empty! The only I can think of is, that Ulf showed how to empty the camera without having to delete the photos one by one, but if it really was emptied at that time, it is more sensitive than is reasonable, since he just picked up the function name. But, nevertheless, here we are without a single photo of our Poppy for the moment. I immediately called Ulf when this was revealed, to ask him to send some of his photos. So insanely annoying! If I only knew what happened.

But the visit to Stockholm was despite of lack of photos just fantastic, and our Poppy is growing and is a big girl now, a whole month old and beautiful as a day, of course. But it was not only cuddling all the time, it was some knitting, too.






Under själva bilresan gjorde jag färdig en axelvärmare eller minisjal eller hur man nu ska beteckna Vivacia som jag teststickat åt Marleen van der Vorst Eggermont . Mönstret är nu publicerat och därmed fritt fram att berätta om. En snabb och kul liten historia, ett nysta Araucania Ranco Solid gjorde jag åt med, fast Marleens ursprungsidén var att använda ett nysta Noro. Men man tager vad man haver, och Araucanian bara låg här och väntade på ett sånt här projekt.


During the car trip, I finished a shoulder warmers or wrap, or how to describe Vivacia that I test knit for Marleen van der Vorst Eggermont . The pattern is now released and free to talk about. A quick and fun story that I made of one skein Araucania Ranco Solid, though Marleens original idea was to use one skein Noro. But you take what you have, and the Araucania just laid here and waited for something like this project.






När den var klar satte jag igång med en liten kofta till Poppy i Drops nya Delight. Härliga färger, hoppas nu det håller fasonen, det känns lite löst och sladdrigt. Mönstret är Seamless Yoked Sweater. Tycker den blev riktigt fin och eftersom jag inte hann bli klar med den där utan tog hem den för färdigställande har jag kunna föreviga den på bild i alla fall. Det är mer än vad som skedde med Baby Surprise Jacket jag gjorde färdig precis innan vi åkte iväg. De bilderna, både för sej själv och på Poppy, försvann i ovan sagda fotomysterium. Usch, så arg jag blir!

When it was finished I get started with a little cardigan to Poppy with Drop’s new Delight. Lovely colours, I really hope it will keep the shape, it feels a bit loose and flimsy. The pattern is Seamless Yoked Sweater. I think it was really nice and because I did not have time to finish it there and took it home for completion, I could get a photo of it. It is more than what happened with the Baby Surprise Jacket I finished just before we went away. The photos, both by itself and on Poppy, disappeared in the above photo mystery. Ugh, I get so angry!






Ett par små tubsockar till Alex har också blivit färdiga, och ska skickas iväg idag. Något så på måfå har jag väl aldrig stickat, ren gissning från början till slut så nu väntar jag med spänning på att få veta om de passar, är för stora eller för små. Och inte minst, om de nu skulle råka gå att använda, hur den modellen fungerar jämfört med vanliga sockar. Jag tror i min enfald att den här tubvarianten skulle kunna vara väl så bra som de med häl, för jag har hittills aldrig sett ett par sockar på en livligt liten kille där hälen suttit där den ska mer än enstaka sekunder.

A pair of small tube socks to Alex has also been finished and will be sent off today. I don’t think I ever have made something so random, pure conjecture from beginning to end, so now I am waiting with bated breath to find out if they fit, are too large or too small. And not least, if they now happen to fit, how the model works compared to ordinary socks. I believe in my simplicity that this tube version could be as good as those with heels, because I have never seen a pair of socks on a lively little boy with the heel sitting there it is supposed to be more than single seconds.