Fiasko / Fiasco

Nu har jag gjort färdigt den första av Tallulha’s Heart vantarna. Den sista också, för den delen. Antar att den fyllt sin funktion som övningsobjekt när det gäller tvåfärgsstickning, men som vante betraktat är den mer eller mindre en katastrof. Smal som bara den, får den nätt och jämt över handen, men desto längre. Förstår inte hur det blev så här, tycker den borde blivit motsvarande vid när den blev så lång. Masktätheten missförstod jag troligtvis, kollade bara att det stämde med en färg och borde förstås ha gjort en provlapp med mönsterstickning. Det kan ju förklara att den blev för smal, men längden …? Kan inte klura ut varför det blev som det blev. Kan inte tänka mej att det var meningen att den skulle bli så lång.

Det är ju så himla fint med tvåfärgsstickade vantar, men nu lägger jag de planerna på hyllan, får se om jag gör ett nytt försök inför nästa vinter, eller till vintern därpå. Däremot ska jag göra ett försök med ett par enfärgade som jag såg på Lupies blog. Jan vill ha ett par sådana, och vantar är trots allt något jag skulle behöva träna på. I de flesta vantmönster jag sett ska man sticka in en avvikande tråd där sedan tummen ska vara, har aldrig gjort så tidigare men lydde mönstret till punkt och pricka till Tallulah. Visst, det fungerade väl med att dra ut tråden och fånga upp maskorna, men förstår faktiskt inte fördelen med det. Varför inte helt enkelt sätta maskorna på en tråd och plocka upp maskor från nästa varvs uppläggning när tummen ska till? Vad jag förstod skulle man ändå inte få några riktiga maskor där vid den här instickade varianten, utan skulle plocka upp där också. Jag fick i alla fall inte det, bara ett antal ögleliknande historier till ungefär hälften av maskorna. Vantar är alltså något som jag verkligen behöver träna på.

Jag har beställt ett garn- och mönsterpaket från Britt Andersson, till en brandbilströja till våran Alex. Hoppas jag har fått tillräckligt grepp om tvåfärgsstickning i alla fall, så jag klarar av den!

Now I have done the first of Tallulah’s Heart mittens. And the last as well. I suppose it was good enough for practicing stranded knitting, but as a mitten it is no less than a catastrophe. It’s so narrow, I can hardly get it over my hand, but much too long. Don’t understand how it could be like that. Ok, I did a mistake when I did the swatch, I just made it in one colour and of course I should have done it in stranded knitting. That explain that it is so narrow, but the length? I think it should have been shorter in the same way it became narrow. I just don’t understand why it became like this, I really don’t think it was mending to be that long.

It is a bit sad, I think it is lovely with stranded knitted mittens, but now I have given it up for this time. But I will try a pair of one coloured that I saw at Lupies blog. Jan would like to have a pair of that kind. I really need to practise to do mittens, I’m still not convinced about the way to do the “hole” for the thumb in most of the patterns I’ve seen. They say that you should knit in a waist yarn and then, when the thumb will be done you have to take the yarn out, pick up the living stitches from the front side and then pick up the rest of the stitches from the other side. But why not just put the stitches on a waist yarn, and then cast on, at the next row, with provincial (I must admit I don’t remember what it is called, but something like that) CO and get the living stitches for that side in that way. Wouldn’t it be more convenient?

Now I have ordered a kit of yarn and pattern for a fire-engine sweater for our Alex. Now I just hope I have got enough of practice of stranded knitting to manage it!