Ömsom snabbt och ömsom långsamt / Some fast and some slow

Jag gillar omväxling, vill att det ska hända saker, många saker, olika saker. Men ibland är det väldigt skönt att hålla på med något gammalt och vant, liksom varva ner med något som inte nödvändigtvis måste gå från 0 till 100 på femton sekunder blankt. Det gäller nog allt jag tar mej för, men framför allt när det gäller stickning. Och just nu är jag mitt uppe i en helt perfekt period. Ömsom snabbt och ömsom långsamt är vad som gäller för stunden.




Det snabba är ett par sockar i Hjertegarns Ragg-strömpegarn, tjockt och mulligt, stickor nr 4, 48 maskor per varv och två varv per cm. Började i tisdags, avslutade den första i går kväll och är nu halvvägs på den andra. Om inte högre makter är emot mej kommer den att vara klar i morgon, och redo för avfärd till vännen Monica som är så frusen om tårna. Själv, måste jag erkänna, får jag brännskador bara av att tänka mej att ha dem på fötterna, men vi är ju alla olika och förhoppningsvis är nu Monica lika frusen som hon tror. Häftiga i färgen är de i alla fall, riktiga gladstrumpor faktiskt.


I like alternation, want things to happen in different ways. It’s like that about everything, but most of all about knitting. Sometimes I love to do small things that will be finished in no time, and sometimes it’s so lovely to just keep on with something old and familiar.

It’s a brilliant mix of those different types on my needles right now. Last Tuesday I started with a pair of socks in Hjeltegarn Ragg-strömpegarn, needle no 4, 48 stitches/row, two rows/cm. Last evening I finished the first one, and this evening I have done half of the second. If nothing unexpected will happened I think it will be done tomorrow evening, and then be sent away to my friend Monica. She has very cold feet, but I hope that they are cold enough. They seem to be very warm, I couldn’t even imagine wearing them, and get burned just thinking of it! But I like the colour, it really cheers you up!



Det långsamma är Davids tröja. Den växer, men i sakta mak. Har just anslutit ärmarna till kroppen och är därmed på den allra vidaste delen av den. 470 maskor per varv, det är inte att leka med. Lite otymplig dessutom, och alla varv måste räknas för att få flätorna som de ska. Men så lugn och nästan kontemplativ, tror faktiskt jag kommer att sakna den, när den väl är klar.



The slow one is David’s sweater. It’s growing, but very slowly. I have just joined the sleeves to the body, and the rows are very long now, 470 stitches. Quite clumsy as well, and all the rows has to be counted, to get the cables as they are supposed to be. But I like it and think I will miss it when it’s finished.



När jag sitter med den vandrar tankarna fritt, vad ska jag börja på härnäst? Har två heta önskemål, men kan inte bestämma mej för vilket som ska komma först. Antingen en likadan tröja till Alex, han skulle bli jättefin i en crickettröja och snart kan söte far börja lära honom denna ädla sports alla komplicerade turer. Ja, det sägs att det är en ädel sport, fast jag begriper absolut ingenting av den. Vet bara att en match kan vara i en eller fem dagar, med avbrott för lunch och te och andra viktigheter. Men det är i alla fall något som Alex kommer att få lära sej, antingen han vill eller inte, och då bör han väl vara lämpligt klädd, gentlemannasport som det är?

Alternativt ska jag först göra brandbilströjan, som jag nu fått både mönster och garn till från Britts butik. Den verkar så himla kul. Klurigt med tvåfärgsmönstret, men det vore kanske smart att göra den nu rätt snart, medan jag fortfarande har lite känsla kvar i fingrarna efter den beramade vanten jag nyss gjort? Det vill ju till att träna hårt på nyvunna färdigheter, eller hur?

Nåja, det är ett slag till, tills jag måste bestämma mej, det blir inte förrän efter jul. På lördag ger vi oss iväg till London för att fira jul med våran Alex och hans gamla föräldrar! Oj, vad vi längtar!!! I stickväg kommer jag bara att ta med mej de påbörjade sockarna till mej själv, det blir nog lagom, för så värst mycket sticktid lär det inte bli där. Vi ska ha annat för oss!


When I’m sitting with it, my thoughts goes just as they want, and right now I try to decide what to start next. I have two things that I want to do immediately, but will take them one at the time. One of them is a sweater for Alex, just like the one I’m doing for David now. He would be so very smart in a cricket sweater, and he is soon old enough to learn about this gentlemen sport, at least David thinks so. And then he has to be proper dressed, hasn’t he?

Or may be I will do the fire brigade sweater first. I have got the pattern and the yarn for it now and it seems so fun to do. And wouldn’t it be cleaver to keep up with the stranded knitting now when I still have the mittens in fresh memory and still remember the mistakes I did with them?

Well, I have time to think about it a bit more. At Saturday we will go to London for Christmas, and then I will just take a pair of socks for myself with me. Of course, it isn’t a pair yet, just half of the first one, and I think it will be just enough to do there, it will not be that much time for knitting.