Lär jag mej aldrig? / Will I never learn?

Så sitter jag här igen, med skägget i brevlådan. Karins kofta är färdig, mjuk och skön och go med ack så stor! Varför kan jag aldrig lära mej att gå ner en storlek? Det blir ju alltid för stort när jag följer givna mått, garn töjer sej, punkt slut. Ska det vara så svårt att få in i huvudet? Stackars Karin, snart ska hon bli lycklig ägare till ett hemstickat tält. På den här bilden som blev extremt dålig – telefonen ringde just när Jan skulle ta det, och när samtalet väl var slut hade inspirationen runnit av oss båda, så det fick bli som det blev - hänger den i alla fall på mej som ett tält. Fast i ärlighetens namn är Karin större än mej, och är dessutom begåvad med lite former, så den kanske inte blir fullt så stolligt på henne. Än så länge kan jag ju i alla fall hoppas.

Mönstret är från SweaterBabe och garnet är Wendy Mode Chunky, inköpt hos Modern Knitting.

Men i dag kom garnet till koftan jag ska sticka till Helene, och tänka sej, med ovanstående fadäs i färskt minne började jag på den, i en storlek mindre än vad jag tänkt från början! Måtte det nu inte gå åt tjotaheiti i motsatt riktning!

Here I am again, with a finished cardigan far too large. Will I never learn? How many times by now have I followed the measures, without thinking of that it will stretch when it’s finished? Why is it so hard to learn? Poor Karin, the happy owner to be of a home knitted tent. The photo is extremely bad, the phone rang just when Jan should take it, and when the call was over, the inspiration had left both of us, so it had to be as it was. But to be true, Karin is larger than I am, and had curves on the right places, which I don’t have, so still I can have a small hope for it.

The pattern is from SweaterBabe and the yarn is Wendy Mode Chunky, bought at Modern Knitting.

But today I got the yarn for a cardigan for Helene, and I casted on immediately – in a size smaller than I had intended to! Oh dear, hope it not will turn out too small!





Jans tröja har jag också kommit igång med, snart halvvägs till armhålan. Den tror jag faktiskt inte ska bli för stor, för redan när jag började med den insåg jag att Karins kofta nog skulle dra iväg åt det vidlyftigare hållet, så jag gick ner en storlek där också. Undrar hur det ska sluta? Sist jag skulle göra en tröja till Jan krympte den i tvätten – var alltså bomull – så den blev lagom till mej. Det skulle ju vara förargligt om den här också blir för liten. Oj, vilken vånda, tacka vet jag barnkläder, där är det bara att fräsa på, förr eller senare växer de i det.


Jan’s sweater in on its way now, soon half way to the armhole, and I don’t think that will be too large. As a matter of fact, I went down a size for that one, too, because I had realized what was going to happened with the cardigan when I started with it. Same pray, please don’t let it be too small now! Last time I did a sweater for Jan it scrimped when I washed it – it’s cotton – so it turned out to be in my size. It wouldn’t be that fun if this one became too small, too! How much more convenient it is with things for children! It doesn’t matter if it is a bit big, sooner or later they have grown in to it!