Nu är Helens kofta på upploppet, snabbt och elegant har det gått, tjockt garn och tjocka stickor, 10 m/10 cm, den är som gjort för racerfart. De sista kvällarna har jag heller inte gjort stort annat än hållit på med den, sedan jag kom på att det fanns en ärlig chans att hinna få den klar tills vi ska åka och hälsa på dem på lördag. Men - och det är ett riktigt stort men – den är mikroskopisk! Jag bestämde mej efter tältet till Karin att jag skulle gå ner en storlek, men det var inget bra beslut, verkar det som. Nu står mitt enda hopp, om än inte något stort sådant, till att det ska hända ett mirakel när jag tvättat och blockat den. Annars har plötsligt min garderob utökats med ännu ett plagg av misstag. Varför i hela världen ska det här med storlekar vara så förtvivlat svårt?
Now is Helens cardigan almost finished, fast and easy, thick yarn and thick needles, 10 st/10 cm. It has really gone in racing speed. I have hardly not done anything but knitting on with it The last evenings, since I realized that I had a fair chance to finish it until Saturday, when we will go and see them. But - and this is a really big but - it is microscopic! I decided that I would go down a size with it after finishing the “tent” for Karin, but it don’t looks like it was a good decision. Now my only hope is that it will be a miracle when I wash and block it. Otherwise I will find myself with another garment by mistakes. Some months ago I got myself a sweater that was mending for Jan but turned out too small for him after washing! Why on earth is it so hard to get the proper sizes?
2 kommentarer:
Det är väl inget att sörja när garderoben utökas med en ny kofta i fin färg. Se det positiva. Nu har du ett nytt kul projekt att sätta tänderna (eller stickorna) i;-)
I think sizing is the hardest part of knitting for other people. I'm a nervous wreck until I finally give it to them and find out if it fits.
The sweater looks beautiful thus far!
Skicka en kommentar