Vågar jag hoppas? / Dare I to hope?

I elfte timmen blev jag klar med Helenes kofta, till och med tvättad och lite sträckt. Och tänka sej, den är lite för stor till mej! Hurra!!! Vågar jag nu hoppas på att den ska vara lagom till Helene? Under över alla under i så fall.

I morgon ger vi oss iväg till Stockholm för att tillbringa en vecka hos Ulf och Helene och på söndag kommer Karin, David och våran Alex också. Tänk att få träffa dem allihop på en gång, en sån lycka! Det är minsann inte var dag. Nu önskar vi bara att det ska bli lite fint väder, gärna några få minusgrader och snö. Det verkar tyvärr inte helt självklart, det har talats om plusgrader på väderrapporten det sista, om jag inte har fel för mej. Men det kanske jag har? Hoppas kan man ju alltid, vi har nämligen köpt en pulka till Alex, och visst vore det kul om han kunde få använda den.

Om det vill sej riktigt väl kanske jag kan få ett foto på koftan med Helene i, och kanske till och med Karin med sin på, för att inte tala om Alex med sin brandbilströja. Ska göra ett försök i alla fall. Vår kamera lever sitt eget liv, gör inte alls som jag vill. För det måste väl bero på den, det kan väl inte bero på den som bara håller i den?

In the very last minute, I finished the cardigan for Helene, it’s even washed and a little bit stretched. And believe it or not, it's a bit too big for me! Hooray! Dare I hope that it will be ok for Helene? It would be a miracle, in that case.

Tomorrow we leave to Stockholm to spend a week with Ulf and Helene, and on Sunday will Karin, David and our Alex will come, too. How lovely it will be to meet them all at the same time! It’s not very often, indede. Now, we just hope for some good weather, as a few degrees below zero and snow. It seems, unfortunately, not obvious, it has been talking about plus degrees on the last weather report. But we can still hope, because we have bought a sledge for Alex, and it would be so very fun if he could use it.