Köphysteri / Shop til you drop

Nu har jag gjort det igen! I går var jag med vännen Soile och hennes dotter Johanna till Ullared, detta vansinnestempel. Det var en pärs, vill jag lova, men vad gör man inte för sin Alex? Han behövde ju en bävernylonoverall inför vintern, och sådana står inte att finna i England. Tyckte då att jag kunde följa med, för säga vad man vill om stället, men priserna är bra, inte tu tal om saken. Och det fanns fler grejer som behövde inhandlas inom den närmsta tiden, så då kunde jag lika gärna passa på när tillfälle gavs. Kunde väl inte vara så hemskt som jag mindes det från förra gången, eller …?

Klockan 07.00 på morgonen – en sån fasansfull tid, bara det borde ju rendera en tapperhetsmedalj! – gav Soile och jag oss iväg med tåget från Trollhättan, med sikte på Göteborg. Dit kom vi en knapp timme senare, och Johanna stod enligt överenskommelse och väntade på oss där, och gemensamt gav vi oss iväg mot Mammons Tempel.

Till saken hör att jag redan på torsdagskvällen, med tanke på denna resa, hade påbörjat en liten tröja till Johannas lilla Linnea. En snabb liten historia i Debbie Bliss Cashmerino Aran, stickor nr 4,5 och mönster Little Sister Sweater. Redan på tåget fick jag lite gjort på den, och under den timslånga bilfärden blev den ytterligare en bit längre.

Strax efter nio anlände vi till resans mål, och första anhalt blev skoaffären som ligger precis bredvid Stora Varuhuset. Jag har länge varit i skriande behöv av ett par rejäla höstskor, har letat här i stan men stl 36 är inte den storlek där det finns mest att leta ibland, så det kunde ju vara lämpligt att kasta ett getöga på deras sortiment. Och under över alla under, jag hittade två par som både var passande och passade! Uj, där stod jag som åsnan mellan två hötappar, och det slutade med att jag köpte båda paren.



Två par på en gång, har väl aldrig förut inträffat i världshistorien. Kände mej både euforisk och fruktansvärt extravagant. Tänk, två nya par på samma gång, brukar normalt inte bli mer än ett par var femte år eller nåt sånt. Skor inköps när de som är i bruk faller sönder, inte i såna här mängder! Fast nu behöver jag väl inte jaga några nya på 10 år, lysande!

Detta gick snabbt och elegant, nästan inga kunder i butiken och hela transaktionen var klar på mindre än en kvart. Alltså var det inget mer att be för, bara att kasta sej med huvudet före i det stora vansinneshavet. Och vansinnigt var det, helt enligt vad vi befarat med tanke på trängseln redan på parkeringsplatsen. Milde tid vad folk där var, och alla slogs med näbbar, klor och kundvagnar för att komma intill hyllor, lådor, pallar och ställ. Tycker jag borde vara värd ytterligare en tapperhetsmedalj för att jag inte vände i dörren. Men jag hade min lilla inköpslista och satte igång med jagandet. Betade av en sak i taget, och efter en timme var det klart. Vid det laget var jag helt färdig, så att gå och titta efter icke planerade saker för ro skull var inte aktuellt. Hörapparaten – min nya, fina, som jag är så lycklig över! – stängde jag av, sorlet och väsnet höll på att driva mej till vansinne, och bestämde mej för att uppsöka etablissemangets café, för att sätta mej med en kopp kaffe och fortsätta med stickningen i lugn och ro. Förra gången jag var där fanns det gott om plats och var inga problem att förbli sittande där så länge jag önskade, men denna gång var inte den andra lik. Folk stod i kö för att få en stol! Till slut fick jag en också, och satte mej till ro med kaffe, mazarin och stickning. Men när kaffe och kaka var slut började folk titta lite snett på mej där jag satt, så jag köpte en kopp kaffe till, en smörgås och ytterligare en kaka. Tänkte att det skulle vara lite längre. Och jovisst, det gjorde det, men inte i evigheter. Vid halv ett klarade jag inte av trycket längre, utan gav upp min plats och beslöt att dra mej utåt. Försökte utan framgång få tag på Soile för att tala om mina planer. Det visade sej senare att jag hade numret till hemmavarande och icke telefonsvarande Kauko! Ja, ja, jag betalade mina varor – lyckades bli en hög trots allt – och gav mej ut. Så ljuvligt härligt det var med lite frisk luft och armbågsrum! Men vad göra där? Grått och mulet och en liten aning fukt i luften i kombination med tämligen trötta ben och en motsträvig kundvagn att dra på uppmanade inte till några längre promenader. Kastade ett öga in i matserveringen som låg där, men där var överfullt, inget alternativ. Men många lediga bänkar utanför entrén fanns det, ingen ville sitta där i fukt och kyla. Men jag hade ju köpt några rejäla badhanddukar, det var bara att använda en att torka bort vätan med den ena och bre ut en annan att sitta på. Varm och skönt för lilla rumpan, i alla fall. Så där satt jag sen som klistrad och fortsatte med Linneas tröja tills Soile och Johanna kom ut, dessa fantastiska människor som stod ut ytterligare två timmar där inne, och det utan kafferast! Men vid det laget gick det inte så fort med stickorna, fingrarna stelnade till, det var säkert inte mer än 5o i luften och nu och då kom det några regnstänk. Men det krävdes mer än så för att få in mej i smältdegeln igen! Fast jag måste erkänna att det var gott att sätta sej i bilen sen, och få upp värmen. Med facit i handen hade det naturligtvis varit smartare om jag hade haft bilnyckeln, ingen tvivlade väl någonsin på att jag skulle bli klar före de andra, men nu har vi i alla fall kommit på tanken, inför eventuella kommande gemensamma äventyr där. Just nu verkar det väl inte troligt, men vem vet, minnet bleknar och snart finns det andra grejer våran Alex behöver som kan vara smart att inhandla där.

Väl hemma och åter i balans med mej själv och världen stickade jag faktiskt färdigt den lilla tröjan, och nu är det överlämnad. Det var nog personligt rekord, ett dygn ganska precis. Fast det var som sagt ett väldigt snabbstickat garn och en liten och behändig modell. Tack och lov att jag hade den att roa mej med under dagens alla timmar!

Garnet är ganska men inte väldigt mörkt vinrött, men det var lättare sagt än gjort att få fram rätt färg på ett kort.






I survived! I was with our friend Soile and her daughter Johanna to huge warehouse yesterday, I who hate warehouses, even small ones! May be I should tell a bit about the place, to start with. Some 200 km from were we live is one of the hugest warehouses in Scandinavia, and people use to go there shopping like maniacs from near and far. It’s amazingly popular, even if I don’t understand it. They have almost everything, and it’s really very cheap. But awful!!!

Well, yesterday morning at 7 o’clock Soile and I left Trollhättan by train and went to Gothenburg. It took just about an hour, and there Johanna met up with her car. We went on, and about another hour we came to our goal, Ullared. It didn’t looked very nice at the car park, it was really hard to find a place there, and if it had been up to me, I think we had went back home immediately. But it wasn’t my decision, so we left the car, grabbed a trolley each and went on. First we visited a shoe shop next door to the warehouse, Johanna wanted to look there first and to be true, and I really needed a pair of new shoes myself. I had been looking for some here in Trollhättan, but hadn’t found any. My size isn’t the most common, a bit too small for an adult and a bit too big for a child so it’s always a problem for me. But here I immediately found two pairs!


And after some thoughts I bought both of them. It was really extraordinary, normally I buy one pair every fifth year or so, only when the old ones falls in pieces. Now I hopefully don’t have to look for any new for at least 10 years!

It didn’t take long there and soon enough – too soon! – I had to face the madness in the main warehouse. And it was just as awful as I remembered it from our last visit there one and a half years ago. It was even worse, it was so many people, all with overloaded trolleys and madness in their eyes.

I had written a list of what I intended to buy, mostly some clothes for our beloved Alex, things that Karin hadn’t found in England but wanted for him. We have a bit different kind of winter clothes here, for instant a type of overall that seems to be unknown there. And some other things as well, not much but just to take the opportunity when I was there, some towels, sheets and trousers for Jan.

I grabbed my trolley and went right in to the madness and after quite some fights I managed to get what I wanted. It took all together just about an hours, and after that I was so tired of it so I just didn’t even considered to just look around there. I wanted to sit down and knit! I had started a little sweater for Johanna’s daughter Linnea the evening before, just to have something small and easy for this case. I did some on it at the train and in the car, and wanted to keep on with it now. There are a couple of coffee shops in the warehouse, but it was so many people there, so I had to queue to get a chair! But at last I managed, and took a cup of coffee and a cookie, and began to knit. Lovely, even if it was crowded there as well. But when the coffee and the cookie were finished, people began to look angry at me, so I had to get myself another cup and cookie and a sandwich as well. Thought I could stay for another while with that in front of me. And so I did, but after all together two hours there I just had to leave my place, the pressure from the surroundings was just too much! But I just couldn’t begin to go around there any more, just had to leave. I paid my things and went out in the fresh air. How lovely it was! But quite cold, just about 5oC, cloudy and a tiny little bit of rain in the air. So, what to do next, waiting for Soile and Johanna? A walk wasn’t that tempting, with legs and feet that thought they had done enough and a big and clumsy trolley. It is a small restaurant there just around the corner, but it was overloaded, not a chance to get a chair there, unfortunately. But outdoors, just at the exit of the warehouse were a lot of benches, all empty. But I had bought some bathe towels, so I used one to wipe up the rainwater from one of them and took another one to sit on! Splendid, warm and cosy for the bottom and restful for my legs. Ok, I became a bit stiff in my fingers, but I kept on knitting in good speed in spite of that. And there I sat for another two hours, when Soile and Johanna were finished with their shopping. I must say I admire how preserving they are, they had been going on for five hours, without the slightest coffee break! What energy!!!

But at last we were back in the warm and dry car, and could satisfied go back home again. Of course it had been much smarter if I had had the car key from the beginning, it was no surprise that I was finished before the others, but next time we will think of that – if it will be a next time? But soon enough I will forget about all the horrors of this day, and just think of all the good stuffs I can get for Alex.

In the car I joined the sleeves to the body of the sweater and made the main part of the yoke, and later in the evening I finished it. I think it was the fastest ever I have finished a sweater, in less than 24 hours! But it was a fast done yarn, Debbie Bliss Cashmerino Aran, needles no 4,5 mm and a simple pattern, Little Sister Sweater in size 1 year. The yarn is quite dark red, but not as dark as the picture says, it was impossible for me to get a better photo.