MINA FAVORITER ALLA KATEGORIER!

M I N A F A V O R I T E R A L L A K A T E G O R I E R! / M Y F A V O U R I T E S!

Mina Favoriter

Lilypie - Personal pictureLilypie Fifth Birthday tickers

söndag 21 mars 2010

Nu är det klippt! / Now it's cut!




Nu äntligen har jag tagit det stora steget och klippt i en stickning! Det satt hårt åt innan jag vågade, men nu är det gjort. Men en sak har jag lärt mej, borde nog inte ha använt overlocksömmen utan bara vanlig raksöm. Har en känsla av att det blev onödigt tjockt på det här sättet, det hade nog varit precis lika säkrat med två raksömmar. Men man lär så länge man lever och nu vet jag det till nästa gång.

Now at last I have taken the big step and cut in knitting! It was hard to take the final step, but now it's done. But one thing I have learned it that it probably had been better to use just straight stitch and not the ones for elastic fabrics. Have a feeling that it was unnecessarily thick in this way, it had probably been just as secure with two straight seams. But you learn as long as you live, and now I know it for next time.


Jag har också stickat en liten solhatt till Poppys gröna klänning, men den ser ganska O-hattig ut. Ska ta och göra en annan istället, i hättmodell.

Nu har jag också plockat fram mönster och garner till tigertröjan jag tänkt göra till Alex. Det ska bli väldigt spännande att se vad det kan tänkas bli av den, verkar inte helt lätt och absolut inte snabbgjord.


I also have made a little hat for Poppys to match her green dress, but it looks pretty un-capish. I will do another one instead, in a bonnet model.

Now I have also picked up the pattern and the yarns for the tiger sweater I plan to make for Alex. It will be very exciting to see what might become of it, it don’t looks to be easy and certainly not fast to make.



SORRY, JUST IN SWEDISH:


I fredags kväll var Jan och jag tillsammans med min arbetskamrat och hennes man (= vår gemensamma chef) ute för att äta en god bit mat. Vi är alla lika roade av god mat gärna med lite extra knorr på och väljer gärna restaurang med omsorg. Här i vår lilla stad finns inte alltför många att välja på, så vi beslöt att ge oss iväg till Vargön någon mil härifrån som har en mycket välrenommerad restaurang – hade i alla fall förr. Nu är det en ny ägare sen ett slag tillbaka och ingen av oss hade varit där sen skiftet. Vi var väldigt förväntansfulla, hade kikat på menyn på deras hemsida och det lät läckert.

Så kom vi dit uppsträckta och förväntansfulla, blev placerade vid vårt bord och kyparen kom med matsedeln. Redan i det skedet verkade det lite märkligt, han kom med två stycken och meddelade att vi nog allt kunde dela på dem. Visst, visst, inga problem. Sen vände han för att gå, så vi fick kalla tillbaka honom för att få något att dricka medan vi studerade menys. Lite märkligt, det är väl i alla fall något man förväntar sej att kyparen frågar om utan påstötning?
– Jo visst kan ni få nåt att dricka, vad?
– Vad finns att tillgå i form av vitt vin, t ex?
– Det finns en Viognier från Sydafrika.
– Men visst, det kan väl vara trevligt att smutta på, de brukar inte vara tråkiga.

Väntan, vi studerar menyn och hinner bestämma oss innan kyparen åter dyker upp:

– Viogneren är slut, vill ni ha nåt annat?
– Vad finns det då?
– Penfolds.
– Vilken av alla deras, vilken druva, t ex?
Vet inte.
– Penfolds brukar ju vara ett skapligt säkert kort, vi tar det. Men vi kanske kan få in en vinlista för kommande beställning?
– Jovisst kan ni få det?!

Så beställde vi vad vi kommit fram till att vi ville ha att äta. Till förrätt ville tre av oss ha ostron, det lät väldigt läckert, och en ville ha lax. Till varmrätt valde vi alla fyra oxfiléer – mer år rare än medium.

Så fick vi vinet, en helt ok vardags Chardonnay/semillon, inget att skriva om men heller absolut inget att klaga på. Och till slut kom då förrätten. Laxen såg väldigt laxig ut, inget som helst konstigt, men ostronen? Visst, som tillbehör hade det angivits bl a rödlök i någon form, och det som dominerade tallrikarna var remsor av något som vid första ögonkast skulle kunna ha varit någon form av friterad rödlök, men väldigt mycket för att vara ett tillbehör. Och var i hela världen var ostronet? Under rödlökshögen? Vi kratsade runt bland högarna utan att hitta något. Och vid avsmakning framkom det med all tydlighet att det var någon form av hårt kött, kanske torkat innan det stekts eller nåt sånt. Vid det laget var kyparen försvunnen, som uppslukad av jorden. Så småningom lyckades vi hitta honom och få honom till bordet för att beskåda vad vi fått.

– Oj, då har de gjort fel i köket! Det där är ju oxsvans. Vill ni ha en ny förrätt?
– Är varmrätten på gång? Då kanske den blir överstekt om den ska vänta, så vi struntar i det. Vi vill ju absolut inte ha köttet för välstekt.
– Nä, då kan ni ju sitta och knapra på det här så länge!

En stund senare fick vi så in varmrätten, och det var så well done man kunde önska sej, om man varit lagd åt det hållet. Men det var inte någon av oss, vi ville ha köttet rött på gränsen till blodigt! Så var frågan om vi skulle skicka tillbaka alltihop och börja om från början. Vi hade trots allt suttit där ganska länge och var hungriga. Vi beslöt oss för att äta det som det var. Till biffen serverades en potatiskaka, och inte ens den hade de lyckats med. Något så översaltat har jag inte ätit på mycket länge.

Det var en synnerligen intressant upplevelse! Men i stället för att sitta kvar med en kopp kaffe och en cognac eller liknade som vi normalt skulle ha gjort, så lämnade vi stället snarast möjligt och åkte hem till oss och hade en mycket improviserad men synnerligen trevlig avslutning på kvällen.