Omväxling förnöjer

Härligt, nu har jag börjat två nya projekt. Det är det bästa som finns, lika spännande varje gång.

En tröja är på gång till Jacob, 4 år. Det är ett skuggmönster som om det vill sej väl ska visa en döskalle. Inte för att jag är någon större vän av döskallar på allt och ingenting, men det verkade vara ett förhållandevis lätt mönster och inte större än att det får plats på en liten pojkmage. Men nu när jag gjort nästan hälften av mönstret är det lika förborgat för mej som vid första varvet. På baksidan syns benknotorna tämligen väl, men från framsidan kan jag inte se ett skvatt av det, hur jag än vänder och vrider på stycket. Men då får det väl vara en randig tröja, punkt,slut. Och mormor Milo skulle fröjdas i sitt hjärta om ingen döskalle dök upp, det vet jag med bestämdhet! Stickar den med tre trådar tunn akryl, så tillsammans blir det tämligen tjockt och snabbstickat. Härligt, då kan jag snart börja med "Girlfriend's Swing Coat Sweater" som jag hittade på Knit and Tonic's sida. Den ska lilla Jenny få i stället för ponchon som hon inte kommer att kunna använda på evigheter.

Men det går ju inte att bara hålla på med tjocka, mulliga grejer, det får ju också vara något mer subtilt! En halsduk, till exempel, i Plassard Pichenette Kid Mohair. Det är så subtilt att det nästan inte finns! Bortser man från ludden är själva tråden tunnare än en normal sytråd. Ja, nästan i alla fall. Men nu har jag i alla fall tänkt försöka få till en halsduk - en sjal verkade i häftigaste laget för det här! - i ett förkortat (försmalat!)mönster av Leda's Dream som jag hittat hos MS3-designern Melanie Gibson. Sjalen verker jättehärlig också, men den får anstå till ett senare, troligtvis mycket senare, tillfälle. Om jag har flyt kanske jag kan få den här klar tills det är dags att börja med Mystery of Chrysopolis i slutet av september. Men mohair är inte alltid så snabbsticka, i alla fall inte för mej. Blir det fel någonstans tar det hur lång tid som helst att fixa till. Ludden fastnar ju i vartannat och är lygens att få isär när man vill. Men å andra sidan löper inte en tappad maska så rasans snabbt heller, så man får väl ta det onda med det goda.

Toppen Green Gable som jag tänkt göra till mej själv är på stadig om än inte särskilt snabb frammarsch. Den enda förändringen där är att Karin ska få den också. Den hon fick förut var för stor och eftersom hon i all oskuldsfullhet ändå uttryckte sitt gillande för modellen kan jag naturligtvis inte låta bli att ge henne denna istället.

Den lilla kanariefågelsfärgade tröjan till Johannas baby växer också till sej. Bakstycket är klart och nästan halva framstycket. Det ska nog snart vara dags att börja tänka på nästa grej till den högen. En mössa kanske, med tillhörande halsduk, sockar och vantar? Eller den lilla patentstickade koftan som ser så go ut? Eller kanske nåt helt annat ...!