Det rör sej på bred front

Så ja, nu är den lilla kanariefågelfärgade babytröjan klar. Det är bara knappar som skall införskaffas och sys i, men det ska väl bli gjort, det också. En liten mössa i samma garn skulle nog inte sitta fel. Har sett ett sånt kul mönster på Majs blog. En hjälm fast inte riktigt den vanliga sorten, som jag gjort några till Alex.

Och så blir jag mer och mer sugen på att göra en Baby Surprise Jacket Den är ju bara så läcker! Har länge spanat på den, men dragit mej lite för att köpa boken, den är ju ganska dyr och jag är inte säker på att det är mer än det mönstret jag är intresserad av. Om jag bara kunde få ändan ur vagnen och uppsöka vårt eminenta bibliotek, så kanske det löser sig på ett i alla fall för mej tillfredsställande sätt.




Den gröna dimluddiga halsduken avancerar i god takt. Har bara spänt ut den lite i alla hast för att se hur den tar sej ut. Men jag funderar och funderar. Enligt mönstret är det ingen kant i ändarna, men frågan är om det ser lite rumphugget ut så här? Eller det kansek rent av skulle bli för mycket med något mönstrigt tillägg där? Ja, inte lätt att veta. Fast det kanske ger sig självt när jag kommer så långt. Har kanske inte tid med mer då, för förhoppningen är att den här ska bli klar lagom tills Secret of Chrysopolis kör igång i slutet av september.

Fast innan dess har jag den ödmjuka förhoppningen att bli klar med Sweet Pea-sockarna till Helene (ja, det var ju meningen jag skulle ha dem själv, men jag tror hon behöver något i stövlarna till hösten, som inte är lika stora som de förra hon fick!), för jag har kommit på att jag skulle vilja ha ett par fina - vet inte vilka än - vita sockar med massor med hål i, tills vi ska till London och gifta bort flickebarnet. Har tänkt ha dem i mina nya, fina, vita skor, som jag fått av ett par änglavänner eftersom de vet min fruktansvärda motvilja mot att inhandla allt som inte kluckare eller går att sno om ett par stickor. Tror de var rädda för att jag skulle gå i mina gamla Ecco-skor. Finns kanske visst fog för det, i ärlighetens namn. Hur som helst är skorna gnuttan för stora, så då tänkte min kluriga hjärna ut att det kanske skulle vara väldigt praktiskt och fint och dessutom tämligen originellt med ett par stickade, spetsmönstrade sockar i. Vita ska de som sagt vara, inget självmönstrande Opal denna gången. Något får man väl rätta sej efter konventionen. Men det är faktiskt inte mer än en månad dit nu, så jag får nog lägga på en rem, skulle jag tro.

Hade också hoppats på att få klart Green Gable-toppen tills dess så jag kunde ha med den till Karin, men det är nog lika bra att inse att det inte funkar. För jag skulle ju också vilja ha klar döskalletröjan, så mormor Milo kunde ta med sej den hem sen. Hon och hennes Anders ska nämligen också med till London, och då hade det ju passat så bra om tröjan varit klar, för att undvika att belasta postverket med att transportera den. Behöver väl inte säga att svägerskans axelvärmare fortfarande framlever sitt liv som nystan?