Respit ...

Jag har inte börjat på spetssjalen. När jag gick på djupet i garnhärvan jag tänkt för ändamålet så var den ganska klen. Hade nog inte blivit stort mer än en rejäl näsduk. Så därför har jag inte kunnat börja, så förargligt!

Visst är det fånigt, men det känns som att få ett tandläkarbesök uppskjutet. Begriper absolut ingenting, det är ju jag själv som vill, ingen har bett mej eller ens föreslagit att jag ska ge mej på det här. Men det känns som att det krävs för min självkänslas skull. Har därför idag beställt Merinosilk från Garnhärvan, detta fantastiska inköpsställe med en service som slår alla butiker jag besökt. Lyxade till med en rosenträrundsticka också, när jag ändå var i klyvartagen. Färgen var ett problem. Ja, inte på stickan alltså, utan på garnet. Såg för mej något åt stålblått eller silver, men hur jag än letade runt bland cyberspacens garnförsäljare fann jag inget som, i alla fall på datorskärmen, motsvarade vad jag tänkt. Att gå till en vanlig affär för att se utbudet i levande livet föll mej faktiskt inte in, affärsfobi som jag har. Men nåt åt grått till kom jag fram till skulle vara lämpligt, och det är i detta skede Anette på Garnhärvan kommer in i bilden. Hon lyckades med några få ord få mej över mitt Aftonbladet - eller - Expressensyndrom, och nu väntar jag spänt på att få hem ett ljusgrått, mycket tunt garn som jag innerligen hoppas ska leva och frodas i mina händer, och inte dö en hemsk död. Ser för mej en skir, silvertonad dröm, som Karin ska ha på sitt bröllop i september. Kanske inte på själva vigselakten, men sen efteråt när det blir stim och stoj. Tack och lov är det långt dit, så mister jag denna står det mej tusen åter. Ja, i alla fall en teoretisk möjlighet att försöka med något annat. Valet av färg beror på att hon själv inte har en susning om vad hon ska ha på sej då, så det bör vara något som går till det mesta.

Men icke har jag varit overksam på grund av dennna lapsus i garnplaneringen. Jag har nu äntligen avslutat Helenes sockar, men har inte tagit något mer kort på dem. Tycker de blivit fotade (ursäkta!) nog. Dessutom har jag blivit så gott som klar med Alex' kofta. Den var snabbsticka och rolig, men undrar vad det egentligen är för storlek på den. Den är definitivt större än Vestee-tröjan jag stickade i storlek 1 år. Enligt beskrivningen skulle det vara 6/9 månader. Men strunt samma, han har så många koftor och tröjor han behöver för sitt första levnadsår, så det gör inget om den blir liggande ett slag. Har bara knapparna kvar, och en uppfräschande tvätt.

Dessutom har jag påbörjat ett nytt par sockar, denna gång till Jan. För inte så länge sen, strax före tillkomsten av Ulfs och Helenes, hävdade han å det bestämdaste att såna inte var något för honom, minsann. Men nu har han bett om att få ett par! I och för sej svarta och i slätstickning - hur kul är det på en skala? - men snäll och beskedlig som man är så ställer man upp. I och för sig med en viss baktanke, han har ett slag kommit med lite fina vinkar om att han skulle vilja ha en tunn, svart tröja. Och jag som höll på att bli stollig på den tjocka, blå! Vågar inte ens tänka på vad en sån här skapelse skull göra med mina nerver. Och inte nog med att den ska vara tunn och svart, det får inte finnas tillstymmelse till mönstring eller något som kan pigga upp resan. Jag gör nu vad som helst för att få honom att glömma detta!

I morgon bär det av långt bort i skogen, till Ulf och Helene. Ska bli väldigt roligt att se deras trädgård i vårskrud. Hittills har vi bara sett den i höst- och vinterskrud. Det lär ha kommit upp både det ena och det andra ur myllans djup, som de inte hade en aning om existerade. Måste stiga upp i ottan i morgon, ska till plantskolan innan vi ger oss iväg. En magnolia och lite fläder ska vi ha med oss. En magnoli för flärds skull och flädern för nyttas skull. För visst är fläderblomssaft ljuvligt gott?