Oj, oj, oj, oj ...

... vilken dag! En gång för länge sen, i ett ögonblick av övermod - förmodligen i samband med en trevlig vinprovning - lovade jag goda vännen Soile och hennes dotter Johanna att följa med på shoppingtur till Ullared, någon dag i framtiden. Denna framtida dag inföll alltså i dag.

Tidig förmiddag satte Soile och jag oss på tåget till Göteborg. Väl där hade vi en timme tillgodo innan vi skulle sammanstråla med Johanna styrde vi kosan till Gudrun Sjödén. Därifrån har jag handlat en hel del genom åren på postorder, men av för mej glasklara skäl har jag aldrig varit i butiken. Detta har länge upprört vänner och bekantar som anser att det tillhör allmänbildningen att göra ett besök där, så då fick jag väl ställa upp på det när jag ändå skulle sätta av dagen till shopping.

Väl där blev jag lika förvirrad som på alla andra liknande ställen, men av en lyckoträff fick vi ögonen på - ja, det var väl Soile som stod för ögonarbetet - ett utförsäljningsställ med blandad kompott. Och minsann fanns där ett par riktigt snygga, beige långbyxor som såg ut att kunna passa. In i provrummet och se på sjutton, de satt som gjutna på både längden och bredden! Otroligt, alla byxor utan undantag har hittills i mitt liv varit för långa, oftast till och med mycket för långa. Sicken lycka, kände mej väldigt fotomodellsståtlig!Fast väl i kassan hamnade jag på jorden igen, när jag blev upplyst om att det var modell capri. Men strunt samma, nu har jag ett par långbyxor som inte behöver läggas upp. Suveränt, det som är så tråkigt!

Väl sammanstrålade med Johanna styrde vi kosan mot Ullared, detta dårarnas paradis. Det var tack och lov inga köer för att komma in, i alla fall, och enligt medföljande expertis var det väldigt lite folk där inne också. Fast för mej var det mycket nog. Överallt man skulle fram var det ett antal överfulla kundvagnar som stod i vägen, alla gångar blockerades av väljande och vrakande medshoppare, och de hyllor och ställ som verkade innehålla något av intresse hade sugit till sej ett myller av människor. Efter två timmar var jag helt utmattad till både kropp och själ. Då var min kundvagn dessutom, på något outgrundligt sätt, fylld upp till kanten. Definitivt läge att dra sej ur spelet. Letade då upp ett hörn innehållande kaffeautomat och ett antal höga, gingliga pallar utefter en bänk á la bar. Där slog jag mej ner med en espresso medan Soile och Johanna, fortfarande fyllda av energi, flög som små pigga bin från blomma till blomma, och gjorde fynd på fynd. Till mitt sällskap hade jag en uppsättning medelålders män och en uttråkad tonåring som alla såg ut att önska sig vartsomhelst, bara inte där.

Till slut var även Soile och Johanna nöjda, och vi drog oss ur detta getingbo. Och som sagt, helt lottlös gick jag inte därifrån:

Leksaker till Alex
Lakan till Alex
Badhanddukar till Alex
Badbyxor - blöjdito - till Alex
Uppblåsbart skötbord till Alex

Haklappar till Alex
Badrock och trosor till mej
Papper till skrivaren
Rökt korv till Jan

Men inte en garnända i hela detta hav till affär! Är inte det märkligt? Lite besviken blev man.

Väl ute i friheten igen packades kassarna in i bilen och kosan styrdes åter mot infernot. Fast nu var det skor som gällde, i en särskild butik. Fattar inte varför jag blir lika förvirrad var gång jag kommer in i en affär - utom möjligtvis i Hemköp här nere om hörnet - men tack och lov blev jag lotsad och ledd av expertgruppen. Jag hade nämligen talat om att jag behövde ett par vårskor. Fast i fjol klarade jag mej faktiskt bra med bara vinterskor och sandaler. Men nu skulle det tydligen bli ändring på det, och det jagades runt och snurrades omkring på jakt efter ett lämpligt komplement till min skogarderob. Det fanns faktiskt flera stycken som såg riktigt trevliga ut. Jag är tyvärr lite petig, de skulle inte vara guld- eller silverskimrande, de skulle inte vara med en massa knappar elller spännen och de skulle helst vara möjliga att gå i, alltså inga sylvassa klackar. Men det ena paret efter det andra jag provade var för stora. Normalt sett kan jag ha stl 36, men inte här! Fick in en hel massa fingrar mellan sko och fot, och det känndes inte optimalt lyckat. Efter mycket letande, och långt efter att jag var färdig att ge upp, hittade vi ett par i stl 35 som uppfyllde ovanstående kriterier. Då var jag så trött på alltihop att jag köpte dem rakt av. Hoppas jag gillar dem när jag tar fram dom i morgon! Hade dessutom varit inne på barnavdelningen och letat. Där hade de stl 35, men jag blev inte heltänd på glittrigt rosa med små blommor på. Som sagt, lite petig är jag. Fast visst känner man sej lite mystikts utformad. Capribyxor som når till fotknölarna och alla skor på vuxenavdelningen för små. För till saken hör att jag känner mej inte särskilt liten och späd. Ja, i alla fall inte späd, men det har kanske inte med skonumret att göra.

Men säga vad man vill om detta äventyr, det har varit mycket intressant!

Långt om länge blev jag så avsläppt med mitt pick och pack utanför hemmets port, och nu ska jag sätta mej och sticka en stund. Har faktiskt kommit igång med sjalen till Karin. Ja, inte så mycket, 15 varv att totalt ca 300, men i alla fall! Och Jans första sock har nu en häl, inte illa det!