En sån eländig stickkväll det varit! I kväll som jag inte hade några måsten, utan bara skulle koppla av med lite njutningsfullt stickeri. Men ack, vad man kan missta sej.
Det började med att jag repade upp alltihop på halsduken jag började med härom kvällen. Det blev inte bra med de stickorna, det blir nog allt bättre med en storlek mindre. Men det var trots allt en planerad back.
Hade inte lust att sätta igång direkt med halsduken igen, utan tänkte ta några mysiga varv på sjalen först. Jättemysigt att göra fel någonstans i lurvet av mohair och repa upp flera, vid det här laget ganska långa varv. Repa upp mohair är inte lustfullt alls, snarare synnerligen olustfyllt och frustrerande. Att det bara kan vara så motsträvigt. Hur som helst, jag kom till vägs ände, eller i alla fall till felet. Ungefär där jag började i kväll, så ett par timmar försvann till ingen som helst glädje. Och trots alla suckar, ynkliga pip och dämpade svordomar renderade det föga medkänsla från Jans sida. Reaktionen blev väl snarast ett ojdå. Och jag som brukar uttrycka sån medkänsla när svenskarna inte vinner vad det nu är de ska vinna i skidspår eller på planer med eller utan is! Den enda som visade vederbörligt medkänsla var nallen som satt i en stol en bit ifrån och såg väldigt deltagande ut.
I ren utmattning stickade jag några varv på Jans tröjärm, fast egentligen skulle han inte få den efter denna visade brist på empati! Den är så sövande tråkig att till slut hade jag lugnat ner mej tillräckligt för att ge mej på sjalen igen, och fick till slut i god ordning avsluta innevarande rapport.
Förhoppningsvis blir det mer kreativt i morgon kväll.
1 kommentar:
å tråkigt och jobbigt när det blir fel.
Nallen är förresten ursöt.
Sätt Jan på att sticka så kanske han visar lite medknsla *L*. Eller så blir det som när min make stickar fel: -Hjälp mig! (dvs jag sitter och fixar felet).
Skicka en kommentar